Höst i Trollskogen

Igår den 11 november gjorde jag ett besök i Trollskogen, som ligger vid byn Torna Hällestad, drygt 15 km öster om Lund. Skogen har Europas största bestånd av vresbokar, som uppvisar säregna, förvridna former. Förr i världen lär man trott att det var trollen som varit framme. I själva verket handlar det om en genetisk variant av den vanliga, högresta boken.

Trollskogen är ett populärt utflyktsmål, inte minst för oss som fotograferar. Vackrast är den kanske vår och höst, då vresbokarnas stammar avtecknar sig mot de ljusgröna respektive de höstgula boklöven. Om det kommer snö under vintern, vilket är sällsynt numera, kan man få uppleva ett spännande svartvitt skådespel. Under gårdagen var det vindstilla och det fanns ett lätt dis. Jag var ensam i skogen och det var helt tyst. 

Vid infarten till Trollskogen möts man av dessa "dansande" bokar.

De "dansande" bokarna från motsatt håll.

För jämförelsens skull tar jag med en motsvarande bild från mitt besök den 1 maj. 

I närheten av skogen finns det betesmarker.

Det finns vanliga, raka bokar också.

Dahlia-festival med Carl Zeiss Jena Pancolar 50 mm f1.8 och Voigtländer Nokton 40 mm f1.2

Hösten i Malmö förgylls varje år av en färgsprakande Dahlia-festival i Slottsträdgården. Den är ett tacksamt utflyktsmål för fotografer som vill arbeta med färger och former. För oss som gärna använder gamla vintage-objektiv blir det intressant att undersöka vad de kan prestera med den här typen av motiv. Jag har besökt trädgården några gånger de senaste dagarna med olika objektiv. Tidigare idag redovisade Wolfgang fina bilder av dahlior som han tagit med det klassiska Carl Zeiss Jena Flektogon 35 mm f2.4.  

Här visar jag festivalbilder tagna med en "släkting" till Flektogonen i form av Carl Zeiss Jena Pancolar 50 mm f1.8 och med mitt nyförvärv, Voigtländer Nokton 40 mm f1.2. Det senare är ett modernt, manuellt fokuserat objektiv, med påtaglig "vintage-känsla". Bilderna är tagna på största bländaröppning och (ungefär) vid respektive närgräns.

Det här är förstås inte något formellt objektivtest utan en redovisning av mina resultat från två festivalbesök. För att underlätta jämförelser har jag placerat bilder med likartade motiv i samma ordning (gäller bilderna 1, 3, 4 och 6).

Här kommer sex bilder tagna med  Pancolaren:

Det här är nog inte någon dahlia. Men den är vacker...

Här kommer de sex Voigtländerbilderna:

Grundtvigs kirke - en gång till

I ett fint blogginlägg igår presenterade Wolfgang bilder från ett besök i Grundtvigs kirke norr om Köpenhamn. Eftersom jag hade nöjet att resa dit tillsammans med honom, blev det intressant att jämföra vad vi hade fotograferat och vad vi gör med bilderna. Av olika skäl har jag inte bloggat på ett år men blev så tagen av  kyrkan att jag vill publicera några av mina bilder från besöket. Jag gör detta med Wolfgangs generösa tillstånd och uppmuntran.

Som Wolfgang skriver har kyrkan sina rötter i såväl danska landsbygdskyrkor som Europas gotiska katedraler. Samtidigt, och framför allt, är den byggd som ett storslaget minnesmärke över Nikolaj Frederik Severin Grundtvig (1783-1872).  Han hade många roller, som präst, författare, politiker och folkbildare (han är folkhögskolans fader i Norden), och han räknas tillsammans med Kirkegaard som en av sin tids största och mest inflytelserika tänkare.  Det ligger nära till hands att tolka den massiva kyrkan med sina subtila stilblandningar som en lämplig symbol för Grundtvigs stora betydelse och för hans mångsidighet.

När man står utanför den gigantiska kyrkan (76 m lång och 49 m till tornspetsen) med sina kreneleringar på torn och sidopartier påminner den om en kraftigt förstorad dansk (eller skånsk, för den delen, vilket länge var samma sak) landsortskyrka, tungt förankrad i jorden. En krans av strävpelare runt absiden bryter mot det lantliga intrycket och pekar söderut mot europeisk medeltid. 

Entrén till kyrkan är genom den vänstra porten till det stora triangulära vapenhuset (se Wolfgangs sista bild), och därifrån öppnar sig bokstavligen en ny värld av moderniserad gotik. Man ser in längs det långa vänstra sidoskeppet, och det man ser är ljus och vertikala linjer som leder upp till en följd av valv med spetsbågar. Liksom exteriören är allting byggt med ljust tegel och det finns inga ornament eller utsmyckningar utöver diskreta variationer i hur teglet är murat. Intrycket är eteriskt och det känns nästan som en hädelse att plocka fram kamera och stativ för att försöka fästa intrycket på bild.

Mittskeppet gav vid vårt besök ett annorlunda intryck. Det var mörkare i taket men höjden på 22 m drar ändå blicken uppåt. 70 m bort finns kor och absid med tre smala höga fönster som släpper in dagsljuset över altaret och som kontrast mot det dunkla rummet. Intrycket är inte lika mjukt förandligat som i sidoskeppen utan kan kanske snarare ses som en kamp mellan det gudomliga ljusets och mörkret, där ljuset avgår med segern. Det är i så fall helt i linje med hur man tänkte redan med den första gotiska kyrkan som invigdes i Saint-Denis 1144, att "helgedomen genomströmmas av ett mirakulöst och kontinuerligt ljus, som tränger in genom de allra heligaste fönstren". 

I den europeiska gotiken utgjordes de stora fönsterpartierna vanligen av färgat glas med religiösa motiv vilket leder till speciella skönhetsupplevelser. I Grundtvigskyrkans moderna version  är ljuset ofärgat, vilket ger en helt annorlunda, men lika stark upplevelse. Här samspelar det rena ljuset med den avskalade arkitekturen på ett mycket effektivt sätt, som för den samtida människan kan ge ett minst lika starkt intryck. Även den icke-troende kan få en känsla av allvar och utomvärldslighet i en sådan miljö.

Ur fotografisk synvinkel var det varma ljuset från inomhusbelysningen i kyrkan komplicerat att arbeta med. Jag tycker att Wolfgang lyckades bra med vitbalansen medan det inte gick lika bra för mig. Jag valde därför att konvertera till svartvitt i flertalet bilder.

Den massiva exteriören med det väldiga triangulära vapenhuset till höger nedanför tornet.

Kyrkans baksida med absiden omgiven av strävpelare. Fotografiet är taget genom ett valv i byggnaden bakom kyrkan.

Det vänstra sidoskeppet - besökarens första intryck av interiören.

Mittskeppet med kor och absid i fonden.

Kor och absid med dopfunt, altare och predikstol.

Den musselskalsformade dopfunten är den enda rundade kontur som jag kunde hitta i kyrkan. Musselskal är en gammal kristen symbol för dopet. 

Altaret med den sjuarmade ljusstaken och det minimala  krucifixet, som är de enda utsmyckningarna i kyrkan.

Den massiva orgeln över ingången i västfasaden.

Tema med variationer

Två gröna bodar på Ribersborgsområdet ("Ribban") i Malmö. 

Förstora gärna.

Två sätt att fotografera kaprifol

För mig är kaprifolen en favorit att återkomma till varje sommar. Den har ett spännande växtsätt med ett antal rörformade blommor som sitter i ring runt ett ”huvud”. Varje sådan blomma slår ut i två graciösa och vackert böjda flikar för att släppa fram ståndare och pistill på långa stänglar som också brukar vara elegant böjda. Sedd uppifrån kan hela strukturen likna en vacker stjärna som ibland kan vara nästan symmetrisk.

Jag tycker mig hitta kaprifolens själ i de vackra linjer som finns både i blomstrukturen som helhet och i de olika detaljerna. Den fotografiska utmaningen är att återge detta på bild. En metod är ta sedvanliga makrobilder med kort skärpedjup för att lyfta fram en enskild detalj. En annan, som jag har börjat försöka med i år, är att fokusgaffla ett antal bilder och sedan lägga samman (stacka, eller stapla) dem i efterbehandlingen. Med den metoden är det möjligt att fånga hela den stora blomställningen i skärpa medan bakgrunden förblir oskarp. 

Frågan är vilken metod som bäst gestaltar kaprifolens själ. Jag tycker nog att de kompletterar varandra, men om jag skulle vara tvungen att välja, finner jag kanske mer av mystik och "förtrollning" i de traditionella och inte helt skarpa makrobilderna.

Alla bilderna bör ses förstorade.