Genius Loci i Lövestad?

Häromdagen skjutsade jag min fru till en tjejträff i Lövestad, en liten by som är belägen mellan Sjöbo och Kivik. Jag passade på att gå omkring i byn med kameran för att försöka hitta dess Genius Loci (platsens ande eller själ).

Lövestad är en by med medeltida anor som fick en storhetstid som stationssamhälle längs den nybyggda järnvägen mellan Eslöv och Ystad. En ståtlig stationsbyggnad stod färdig 1865.  Under 1900-talet skedde en gradvis nedgång och järnvägen lades ner 1981. Byn är nu en stilla ö i den turistflod som sköljer ner över sydöstra Skåne under sommaren. Enligt Lövestads egen webbplats är den främsta anledningen till ett besök att man har goda vänner, "som har turen att bo" i byn.

Längs gatorna i centrala Lövestad finns ett 50-tal hus kvar från storhetstiden. Många är välskötta, men en påfallande stor andel uppvisar grader av bristande underhåll, vilket skänker ett intryck av stilla förfall åt byn. Informationsskyltar på husen berättar om deras olika ägare och skiftande öden. Samtidigt kan man läsa dem som närmast existentiella påminnelser om tidens gång och hur allting förändras med den.

För mig var det detta som blev Lövestads Genius Loci i form av en vemodig illustration av tiden. På ett sätt har den stått stilla, genom att den gamla miljön finns kvar. Samtidigt vittnar de gamla byggnaderna om dess inverkan i form av förfall eller förändring. Jag hajade till när jag upptäckte att stationsbyggnaden har fått skylten "Ristorante" på en sidovägg, där det sannolikt stått "Lövestad" tidigare. 

Apropå skyltar gjorde en gatuskylt med texten "S. Esplanaden" vid en liten villagata att jag funderade på om det kunde finnas ett inslag av humor, eller rentav självironi, i vad jag såg. Men det är nog med humorn som med skönheten, att den ligger i betraktarens öga.

Italiensk restaurang i den gamla stationsbyggnaden

Här framför stationsbyggnaden passerade tågen mellan Eslöv och Ystad

Det går att ana en storhet och en skönhet, och inte så lite vemod, mitt i förfallet

Allt för festen!

Uthyres (bör ses förstorad)

Fot & Nagelhuset, tillika Solarium

Humor?

S. Esplanaden

Kaprifol

Kaprifolens blommor utvecklas enligt ett strikt schema som innehåller många subtila skönhetsupplevelser och som är intressanta att följa med kameran. Kaprifol är en klättrande buske (eller lian) som finns i södra delen av Sverige ända upp mot Norges syd- och sydvästkust. På vägen dit blev den Bohusläns landskapsblomma. Härnere i tallskogen längs den skånska sydostkusten finns det gott om vildväxande kaprifol.

Blommorna är rörformade och sitter i grupper eller klasar. Till en början sitter de tätt ihop men öppnar sig sedan i ett stjärnformat mönster som är nästan, men inte helt, symmetriskt. När den enskilda blomman slår ut, öppnar den sig i spetsen som viks upp i två graciöst böjda flikar så att ståndare och pistiller kan titta ut. I varje blomklase sker detta gradvis, men till slut har alla de rörformiga blommorna öppnat sig. Med litet tur kan man hitta  utslagna blomklasar där alla blommorna har kommit lika långt, vilket ger ett vackert och nästan ståtligt intryck. Här kommer några bilder på kaprifoler i olika stadier av utveckling.

En tidig blomklase med tätt sammanhållna blommor

Blomklasen börjar spricka upp

Den här blomklasen har kommit litet längre.

Stjärnformad blomgrupp med två utslagna blommor,

De rörformade blommorna viker upp sig i elegant böjda flikar för att släppa fram ståndare och pistiller.

Den fullt utslagna blomgruppen i all sin prakt.

Sankt Olofs kyrka på Österlen - tredje gången gillt

Under den gångna veckan har Wolfgang Gerlach och jag gjort en gemensam fotoutflykt till Sankt Olofs kyrka på Österlen. Det blev många bilder tagna i denna rika miljö, och vi kunde snart bekräfta den gamla sanningen att två fotografer ställda inför samma motiv kan skapa olika bilder. Det hade varit trevligt att kunna sampublicera ett resonerande och jämförande  blogginlägg, men eftersom det inte är möjligt får vi visa upp vad vi har sett var och en för sig. Wolfgang har precis hunnit med två korta inlägg, medan jag kommer att nöja mig med detta som blir litet längre.

Jag tycker mycket om begreppet Genius Loci, som jag fått från Göran Segeholm, och som betyder platsens (skydds)ande. Jag vill gärna försöka finna denna ande när jag skall fotografera en plats, vilket borde vara lätt i en så traditionsrik och bildmässigt överflödande miljö som Sankt Olofs kyrka på Österlen. Samtidigt kan mångfalden av intryck göra det svårt att hitta rätt, men det kan man försöka lösa genom att leta på olika håll, vilket jag tror att våra sammanlagt tre blogginlägg från samma fototillfälle kan vittna om.

För mig är essensen hos denna kyrka dess kvarvarande medeltida karaktär, som är mycket påtaglig så snart man kommer in i långhuset. Att det finns kvar hela tre sidoaltare från den katolska tiden bidrar till en stämning av gammal tradition och mystik, som en hårdhänt renovering  på 1800-talet inte har lyckats ta död på.

För att visa det uppenbara, hur exakt samma motiv kan ges olika uttryck av två fotografer, börjar jag med en bild av kyrkans sydfasad, som domineras av det enorma vapenhuset. Wolfgang har precis publicerat en nästintill likadan bild där förgrunden utgörs av en liten vacker blomplantering. Små skillnader mellan bilderna men olika uttryck, precis som förväntat.

Runt kyrkan finns en vacker kyrkogård med gravstenar spridda över en stor gräsbevuxen yta, vilket ger en påtaglig känsla av frid (kyrkogård har det vackra namnet Friedhof på tyska). Här en grav med en ensam vallmo som enda utsmyckning och kyrkans västfasad som bakgrund.

Som sagt, interiören är på samma gång stämningsfull och rik på intryck. Bilden härunder är tagen nedifrån långhusets vänstra hörn upp mot koret och huvudaltaret. Direkt till höger ses en av de båda pelare som  bär upp långhusets tak och som har använts av pilgrimer för att rista in sina bomärken som bevis för att de har varit där, kanske också som en hälsning till helgonet. Traditionen från Santiago de Compostela att köpa med sig skalet av en Jakobssnäcka som souvenir fanns inte i Sankt Olof.
Vid den andra pelaren längre in i bild ses det stora Trefaldighetsaltaret med Gud Fader, den korsfäste Jesus och den Helige Andes förgyllda duva. Den kristna gudomlighetens uppdelning på tre som samtidigt är en har ju plågat teologer sedan 300-talet, men när jag står inför denna mäktiga altarbild blir det som att alla teoretiska spetsfundigheter på något vis smälter bort. Borta i hörnet till vänster, mot norrsidan, som var kvinnornas sida under  medeltiden, finns ett Mariaaltare. 

Här är en närbild av några inristade bomärken. De är svåra att tolka nu, men jag tycker att det är gripande hur dessa enkla streck ger uttryck åt de förhoppningar och den tro som dåtidens pilgrimer kände under besöket hos Sankt Olof.

Strax till höger om entrén till kyrkan finns det tredje sidoaltaret, tillägnat "Anna själv tredje". Anna var enligt legenden Marias mor, och mormor till Jesus. Motivet var vanligt i den katolska kyrkan med Maria sittande i Annas knä och med Jesusbarnet i sitt eget. Liknande skulpturer finns kvar i flera andra svenska kyrkor. I Louvren finns en känd målning av Leonardo da Vinci med samma motiv.

Det som fascinerar mig med "Anna själv tredje" i Sankt Olofs kyrka är den vackra och personliga skildringen av Anna. Till skillnad från Maria (och Jesus) porträtteras hon som en levande människa som ser klok och vacker ut med en mjuk, eftertänksam blick. En intressant detalj är att Anna bär ett s.k. hustrudok på huvudet medan Maria som jungfru har utslaget hår, som är krönt med himladrottningens krona.
 När jag ser Anna i Sankt Olofs kyrka får jag lust att prata med henne för att fråga hur hon ser på sin dotters komplicerade situation och på sitt barnbarn. I den här skulpturen verkar det nästan som om det mänskliga har kommit att dominera över det gudomliga, och jag känner mig övertygad att hennes svar skulle vara kloka och inkännande.

I en vallfartskyrka tillägnad Sankt Olof måste det förstås finnas en bild av helgonet själv. Här hänger en skulptur av Sankt Olof på korets norrvägg, där man ser helgonet som kung. I högerhanden håller han sitt martyrredskap, som är en yxa. Men denna yxa är inte bara en del av ikonografin utan har en praktisk funktion genom att vara löstagbar och undergörande. Den brukade (brukar?) användas av pilgrimer för att stryka över ömma eller sjuka kroppsdelar för att lindra och hela. Enligt traditionen måste man sätta tillbaka yxan efter tre strykningar för att "ladda" den med helig kraft hos helgonet, ungefär som med vilken mobiltelefon som helst! Den märkliga varelsen med djurkropp och krönt människohuvud under Olofs fötter är svårtolkad. Enligt en tradition representerar den Olofs eget förkristna jag, enligt en annan hans baneman eller något monster.

Det storslagna altarskåpet från 1400-talet är en av kyrkans absoluta höjdpunkter. Det är tredelat med Golgatascenen i mitten och sammanlagt 16 apostlar och helgon på sidostyckena. Mittscenen befolkas av ett myller av figurer som man kan betrakta länge. Runt korset med Jesus gestaltas flera separata händelser som om de inträffar samtidigt. Uppe i den övre raden av sidostycket till höger i bild finner man pilgrimernas pilgrim, Sankt Jakob, med sitt snäckskal och sin pilgrimshatt på väg till (eller från) sin egen grav i Santiago de Compostela.

Långt till vänster i mittscenen finns en lustig figur i avvikande blå och brungul klädsel som smädar den korsfäste Jesus. Det är intressant att hans hånfulla grimas har levt kvar genom århundraden som ett uttryck för förakt.

Till sist, känslan av mystik. De stora fönsteröppningar som sattes in under tidigare renoveringar gör att interiören har blivit ljusare, vilket minskar den känslan. Men med kamerans hjälp kanske något av den kan återskapas?

Kan bilder av vitsippor uttrycka olika stämningar?

Jag tänkte gå litet utanför ramen och på själva Midsommarafton med sina sju klassiska blommor visa bilder på vitsippan, som är en av mina favoritblommor. Min avsikt är inte att visa hur vitsippor ser ut utan att undersöka om bilder av vitsippor kan bli bärare av olika stämningar. Vitsippans form är raffinerad i sin enkelhet men har samtidigt ett ganska neutralt uttryck. Frågan är hur det uttrycket kan utvecklas i den fotografiska bilden.

I våras skaffade jag Silver Efex Pro, som är ett program för konvertering till svartvitt som ingår i bildbehandlingssviten Nik Collection. Jag har använt det för att experimentera med olika monokroma uttryck och tycker att det erbjuder mer varierade möjligheter än  Lightroom och Photoshop. I Photoshop är kommandot Calculations min favorit men i de flesta direkta jämförelser får jag intrycket att det går att komma litet längre med Silver Efex Pro. Vitsippor är ett tacksamt motiv att uttrycka i svartvitt eftersom de (mestadels) vita blommorna kan kontrasteras mot lämpliga bakgrunder och man kan leka med ljuseffekter. Samtidigt finns det förstås bilder som faller platt när de berövas sina färger.

Här kommer några exempel på vad jag menar. Först tre färgbilder som det inte var möjliga att konvertera utan att de förlorade sitt innehåll:

Den tredje bilden med sin inte helt vita blomma kan jämföras med bild 4 som har ett liknande perspektiv men som fick ett helt nytt uttryck av att konverteras till svartvitt.

Här följer två exempel på närbilder med ljuseffekter:

Den sista bilden fungerar i färg men får ett mer intressant uttryck i svartvitt.

Liljekonvalj i svartvitt

Det här är mitt första inlägg på Fotosidans blogg.  Det handlar om en av mina favoritblommor, som just nu håller på att avsluta sin säsong här nere i södra Skåne, nämligen liljekonvaljen. Ända sedan min skolålder (för väldigt länge sedan), har liljekonvaljen för mig symboliserat skolavslutning och den löftesrika tid där hela sommaren breder ut sig med alla sina möjligheter. Och i likhet med smaken hos madeleinekakor kan doften från liljekonvaljer väcka minnen från långt tillbaka i tiden. Vi är säkert många som delar det doftminnet.

Jag tycker att liljekonvaljen är bildmässigt spännande med spröda, vita blomklockor på sina stänglar och långsmala, spetsiga blad med skarpa kanter. Inom samma växt finner man kontrast mellan både toner och former som kan utnyttjas för bildskapande. Här på Fotosidan finns det flera inlägg med vackra färgbilder på liljekonvaljer i sin miljö. Min tanke har varit att se hur blommorna kan framställas i monokrom version. En nackdel med sådana bilder är att man förlorar den försommargröna stämningen och möjligheten att lyfta fram blommorna mot en vacker och diffust färgad bakgrund. Å andra sidan är det möjligt att utgå från kontrasterna mellan ljust och mörkt och mellan mjuka och skarpa former. Det bör också gå att skapa ett dramatiskt uttryck (som kanske inte återfinns i naturen) och att försöka renodla bilden med hjälp av abstraktion.