Jag är inte en fågelfotograf

Jag har varken tålamodet, intresset, begåvningen eller det tekniska kunnandet för att ägna mig åt fågelfoto. Det betyder inte att jag tycker att det är något fel med genren i sig, jag är bara hyggligt ointresserad av den. Man kan inte intressera sig för allt och naturfoto i största allmänhet har aldrig intresserat mig, även om jag älskar djur och natur. Men nog är det lite märkligt, kan jag tycka, för jag sysslade faktiskt med natur en gång i tiden, när jag målade, visserligen mest landskap, och aldrig fåglar, men ändå. När jag packade ner min målarateljé runt år 2000, lade penslarna på hyllan och började ta mitt fotograferande på allvar i stället så kändes det både naturligt och otroligt spännande att lämna naturen för det urbana.

Jag försöker tänka ganska genrelöst i mitt fotograferande, har nog mer ett slags gräv–där–du–står förhållande till foto, säkert för att jag har så fruktansvärt svårt för det här med genrer i största allmänhet. Jag har aldrig riktigt kunnat underordna mig en genre med alla sina regler och ofta rätt rigida sätt, som jag ser det, att begränsa kreativiteten. Det viktigaste för mig har alltid varit det personliga uttrycket, inte genrer och regelböcker.

Men med det sagt, så måste jag nog erkänna, efter så här många år i fotografiets tjänst, att jag är en urban fotograf, att jag sysslar med urbant fotografi, det är där jag känner mig mest hemma och faktiskt fri från olika dogmer.

Ja, nu är ju inte det helt sant tyvärr, eftersom begreppet urbant fotografi mer är ett slags samlingsnamn, eller ett paraply för en hel del olika genrer, alla med mer eller mindre begränsande idéer kring rätt och fel. Genrer såsom gatufoto, arkitekturfoto, urbex och så vidare, men jag har nog alltid försökt navigera dessa olika genrer så fritt som jag bara kunnat, vilket känts som en nödvändighet för min egen kreativitet, på gott och ont. Det är ju trots allt lite som så, att om du väljer att underordna dig en genre och väljer att acceptera den genrens idéer och regler så tillhör du en grupp, med alla dess fördelar av gemenskap och gemensamma värderingar, väljer du i stället att gå din egen väg, så kan det ibland kännas som om du rör dig i ett tomrum. Det finns ett slags utanförskap i att välja en egen stig, helt enkelt. Men för mig har det aldrig funnits något alternativ, man får helt enkelt ta det onda med det goda.

Nåväl, nog om detta och tillbaka till fåglarna. Som jag skrev i början; jag är ingen fågelfotograf, men så hände följande då jag häromdagen var och fotade vid en mindre Industripark som ligger precis på gränsen till Årstafältet här i Stockholm, där man just nu håller på att förbereda marken för att bygga en helt ny stadsdel och därför stängslat av nästan hela fältet.

Eftersom den här industriparken ligger precis i anslutning till Årstafältet så har man även stängslat av den för att gissningsvis hindra människor såsom jag att ta den vägen ut på fältet, och därmed har all aktivitet alltså upphört och området står tomt och övergivet. Jag vet inte om planen är att riva hela området och flytta verksamheten någon annanstans, eller om verksamheten fått flytta på sig tillfälligt. Jag skulle gissa att planen är att riva, eftersom det är trenden i de flesta stora städer. Bostäder går alltid före verksamheter, helt enkelt. Att just golfbanan på Årstafältet fredats har jag dock en hel del synpunkter om, men det är en helt annan diskussion.

Jag har i alla fall fotat här många gånger tidigare, men aldrig när platsen varit helt tömd på mänsklig aktivitet. Det finns något fascinerande spöklikt över en plats som sjudit av liv och rörelse och nu är helt tom och öde. Fullt fungerande och relativt fräsch visserligen, men helt tom och öde.

Fast stämmer verkligen det? Nej inte riktigt, för när människan lämnar något öde, flyttar djuren gärna in och i det här fallet säkert en hel del råttor, men också våra älskade stadsfåglar, såsom måsar, kajor, skator, duvor och en del småfåglar. Måsarna verkar vara kungarna i sammanhanget, men en och annan duva, eller skata rör sig också lite försynt bland betongen. Kärleken till våra stadsfåglar kan man säkert ha en hel del åsikter om, men jag hoppar över att resonera kring det, fast nog är det svårt att inte charmas av duvorna som ibland väljer att ta tunnelbanan för att åka till en annan station. Stöddigt och härligt, på något vis, om du frågar mig.

I vilket fall som helst så var de här fågellivet så pass påtagligt och lite smått irriterande när jag rörde mig med kameran i området den här morgonen, att jag bestämde mig för att ge upp inför tanken och acceptera de nya kungarna i området och försöka ta några bilder av dem, även om jag inte är en fågelfotograf. Så här kommer några av dessa bilder, och ni får ta dem för vad dem är…😉

City Watch	Supervised

Owner

Rooftop	Search

2024-07-13 18:59   morgondotter

"Det finns ett slags utanförskap i att välja en egen stig, helt enkelt." säger du

utanförskapet har en rik möjlighet för dig i dessa ögonblick av möten - fågelfotandet, som här i dessa fina bilder med fåglar i nytt perspektiv

dina bilder och text
säger viktiga saker

skit i genrer
gå din egen väg

/inger

Svar från Poromaa 2024-07-14 16:54

Tack Inger, och absolut; jag skiter i dem...;)

/Samuel

2024-07-13 20:24   sodeto

Dina bilder är en frisk fläkt bland fågelbilderna. Jag fotade själv en del natur för si så där 20-30 år sedan men inte länge (någon blid nu och då kan det bli). Nu för tiden är det sån ”inflation” på fågelbilder, då helst fågelporträtt att åtminstone jag lätt tröttnar på dem. Men dina bilder är ett undantag i positiv bemärkelse.

Tommy S.

Svar från Poromaa 2024-07-14 16:59

Tack så hjärtligt Tommy. Riktigt trevligt att höra. Och visst verkar det gå lite inflation i fågelbilder, i alla fall på den här sidan, det har du sannerligen rätt i...:)

/Samuel