Brev som aldrig kommer
Jag får inga brev längre. Tänkte på det häromdagen när jag försökte hitta en passande titel på en bild jag tog i Slakthusområdet för någon vecka sedan. Jag får inte ens de där irriterande fönsterkuverten längre, de där som man helst vill riva, men måste öppna för att snällt och plikttroget rätta in sig i ledet, eller fortsätta springa i ekorrhjulet. Utgifter och inkomster, som lyckligtvis än så länge går jämt ut. Numera har jag digital brevlåda och där fortsätter de där räkningarna att strömma in med jämna mellanrum. Fast det är ju praktiskt och bra för miljön, men nog kan jag tycka att det är lite trist att aldrig få ett handskrivet brev i sin postbox.
Ingen skriver för hand längre, och själv klarar jag tyvärr knappast av det även om jag skulle vilja på grund av den nervskada jag fick i höger arm och hand efter min cancerbehandling 2018. Numera är det korta digitala meddelanden som gäller, gärna fulla av obegripliga förkortningar, för att snabba upp processen.
Jag såg ett inslag på nyheterna i morse där man gjort en undersökning gällande hur ungdomar konsumerar poddar, ljudböcker och ser på filmer på Youtube. Det visar sig att det blir alltmer vanligt att man snabbar upp uppspelningarna, alltså ökar hastigheten på till exempel en podd, en ljudbok eller en film, för att kunna konsumera det hela snabbare. Vi lever i en TikTok-verklighet, där allt skall gå så snabbt och vara så kortfattat som möjligt och jag undrar ibland vad den yngre generationen går miste om, var långsamhetens lov tog vägen; det där stillsamma betraktandet, det rofyllda och långsamma läsandet, lyssnandet? Men kanske är det bara så att jag blivit för gammal för att hänga med i tempot, att jag börjar låta som mina föräldrar lät när jag var ung.
Jag minns i alla fall med viss sorg i hjärtat den tid då man hade brevvänner, eller när man skrev långa kärleksbrev till den man för tillfället trodde skulle bli ens livspartner. Eller att få det där innerliga kärleksbrevet, som ens älskade hade ägnat timmar åt att varsamt och nogsamt formulera på papper. Visst kunde det ibland vara rätt svårläst, då handskriven text är så typografiskt personligt, och ibland aningen svårläst. Men det är personligt och det har betydelse, i alla fall tycker jag det.
Nåväl nu är det som det är, och det faktum att min postbox fortsätter att eka tom fick bli titeln på bilden: I Don’t get Letters Anymore.
 |
om inget brev, men en hälsning från en som tyckte om att gå ned till brevlådorna vid landsvägen och titta in under det gröna plåtlocket
vykort kom bland från vackra platser
beställda biljetter till någon teaterföreställning eller konsert
personliga brev
nog var det alltid ett spännande ögonblick att lyfta locket
nu är det tommare
med ltet fack i trapphusets entre'
men jag låter vissa räkningar komma per post, för sakens skull
vykort hittar även hit
men något sorgligt ligger kontaktlösheten
man fanns i alla fall på brevbärarens rutt
tänk om strömmen går
/inger
/Samuel
Fin och tänkvärd berättelse, fick mig att förvinna bort i personliga minnen och reflektioner. Kan identifiera mig i mycket av det Du beskriver. Tack för tidsresan!
Hälsningar
Per-Åke
/Samuel