R.I.P. del 1

Kan man göra detta?
Är det verkligen vettigt att ägna sig åt ruiner och rasmassor just nu, när media dagligen översvämmas av bilder på obeskrivlig ödeläggelse av apokalyptiska mått? Fruktansvärda scener av lidande attackerar mina sinnen dagligen, människor som förlorat allt i ruinerna av krigets fasor; sina hem, sina nära och kära. Det är en obeskrivlig tragik som världen tvingas gå igenom för att ett fåtal män i maktens korridorer skall få leka krig och utöka sin makt över andra...

...och då, mitt i denna obarmhärtiga tid av våld och förstörelse, väljer jag att ägna mig åt ruiner och rasmassor i ett industriområde i Årsta, och den processen ger mig märkligt nog en inre frid. Jag förstår det knappast själv, men min enkla förklaring är att jag alltid har haft en dragning till det ödsliga, till det övergivna och även till sist det sönderbrutna.
Kanske är det så enkelt, eller handlar det möjligen om kontroll? Kan det vara så att det här projektet har blivit ett sätt att försöka ta kontroll över den där känslan av maktlöshet jag känner varje gång jag sätter på nyheterna?
Lite hemmasnickrad psykologi, jag vet, men varför inte.

Jag kan i alla fall förstå om en del av bilderna som ingår i det här projektet, kan upplevas som rätt problematiska, kanske rent obehagliga, satta i en samtida kontext, men i min värld finns det en slags skönhet i just detta, även om det är problematiskt för mig med. Fast ibland kanske det behöver få vara lite problematiskt, kanske balansera nära en gräns, eller till och med passera den. Att inte bara stryka medhårs.

Jag har i alla fall en stark dragning till platser och händelser som denna, till tomheten och vemodet, men även till kaoset. Det finns en skönhet i det aparta och svåråtkomliga, kan jag tycka, och det som många förmodligen uppfattar som fult och tråkigt. Det finns något fascinerande i alla visuella tillfälligheter som uppstår slumpmässigt i till exempel en rivningsprocess, eller för den delen på en övergiven plats. I alla detaljer som bara finns där ett kort ögonblick, kanske lika ögonblickligt som ett klick med kameran. Spår av liv, helt enkelt. Jag dras till detta, det har jag alltid gjort.

Nu är det ju så, kan jag tänka mig i alla fall, att ett projekt som detta kan uppfattas som en slags allegori, ett försök att använda den här till synes alldagliga historien om ett rivningsprojekt som en metafor för nuet i en bredare politiskt mening. Så är det inte. Inte för mig i alla fall. För även om bilderna, i alla fall vissa av dem, på sätt och vis kan ha en rent visuell koppling till det vi ser på nyheterna dagligen, det kommer man nog inte ifrån om man försöker hitta form och mening i ruiner och kaos, så har min utgångspunkt och idé hela tiden varit något annat.

Jag vet inte, men för  mig skulle det kännas rätt förmätet att försöka få en personlig banalitet att framstå som något större än det faktiskt är. Men som alltid, det kommer till en punkt då idéerna och bilderna måste släppas fria, så vill man tolka in saker som inte jag sett, eller ens tänkt på, så är det bara intressant, jag menar, att låta betraktaren få fritt spelrum vad gäller känsla och tolkning är ju trots allt en del av den konstnärliga processen. Jag har mina idéer och känslor, men inte tolkningsföreträde.

Jag vill i alla fall gärna använda ordet dekonstruktion, trots att det är ett modeord från en postmodern era jag har lite svårt för. Projektet handlar först och främst om min egen process med att försöka dekonstruera, eller bygga om en för mig rätt vemodig händelse till något som kan fungera visuellt, bortom det rent dokumentära. Och jag tänker, precis som jag skrev tidigare, att det på sätt och vis handlar om att försöka ta kontroll över händelsen, förvandla den till något eget, som ett slags konstnärligt och personligt undersökande helt enkelt.

Men låt oss nu ta det från början, med lite fakta, även om jag inte är särskilt förtjust i just det. Platsen jag jobbat med mer intensivt det senaste året ligger strax intill Årstafältet söder om Stockholms innerstad. Det är ett område som fram till nu var en del av Årsta Partihallar. På Wikipedia kan man läsa följande:

”…Under trettio år hade Årsta Partihallar växt så det knakade. Området blev mer och mer ett allmänt livsmedelscentrum, "Stockholms skafferi".

På 1990-talet höjdes röster igen, att Årsta partihallar hade blivit för trångt och varuhanteringen för otidsenlig. Många saknade nu de så självklara väderskyddade in- och utlastningsmöjligheter med automatiska lastbryggor och vädertätningar.

En expansion på östra sidan av Åbyvägen började. Där etablerade sig ICA, Martin Olsson, Bröderna Hartwig och Swegro. Men mer av Årstafältet fick inte tas. Där skulle byggas kolonistugor och spelas golf istället…”

Det är alltså den östra delen av Partihallarna som nu rivs efter att ha stått övergivet i något år. Rivningen sker som ett resultat av att hela Årstafältet genomgår en förändring där en helt ny stadsdel skall byggas, och då gissar jag att ingen industriell verksamhet får finnas som ett störande moment så tätt intill fältet och de framtida bostäderna.

Det är i alla fall här som jag tog mina första seriöst tänkta fotografier i slutet av 90-talet. Jag kom sedan att återvända till platsen ofta eftersom jag vid den tiden bodde nära Årstafältet.
Visserligen började jag fota redan 1978, då jag skaffade min första systemkamera, men på den tiden låg mitt fokus på måleri och kameran använde jag mest som ett skissverktyg. Så när jag till sist bestämde mig för att börja ta fotograferandet på allvar, ja då började jag här.

2024-12-20 21:06   morgondotter

tomhet, vemod och lite kaos

jag tycker du handskas varsamt och ödmjukt med detta
en metamorfos

du ger, tycker jag, rivningen, sönderslitningen ett ansikte

lyfter upp hur en kropp styckas i sönderfall och försvinner
som under ett krig
vare sig det är eget inre krig eller yttre
världen slits sönder

den byggnations rivning du följer blir ju på ett sätt kvar
genom din gestaltning

din gestaltning, ditt urval av byggnadernas sönderslitna delar
- dina bilder med utvalda objekt så vackert och ödmjukt fotograferat
hela processen kring detta
känns som en form av revansch

ni skall inte tro
att det som inte finns, synligt, längre
aldrig har funnits
det finns,
i annat uttryck

hördes en röst ropa i vinden


/inger

fin bild berättelse

Svar från Poromaa 2024-12-20 22:24

En absolut underbart vacker kommentar, Inger. Jag blir rörd och glad. Och du har ju rätt i att det som inte finns synligt längre, kan få nytt liv och stanna kvar genom en gestaltning. Det är väl därför vi fortsätter att hålla på med det här… mot alla odds, eller med dem…😊 Stort tack Inger.

2024-12-22 12:05   Måns H

Fin läsning --- jag trodde du mer letade efter konstnärligt fungerande motiv än att du dras till "trasiga platser och händelser som denna, till tomheten och vemodet, men även till kaoset. Det finns en skönhet i det aparta och svåråtkomliga, kan jag tycka, och det som många förmodligen uppfattar som fult och tråkigt."

Nu tror jag att du ser en skönhet även i det aparta och svåråtkomliga i de människor du möter i ditt jobb.

Svar från Poromaa 2024-12-22 13:13

Jag är glad att du tyckte om läsningen Måns, men jag har svårt att riktigt förstå vad du menar med ”… jag trodde du mer letade efter konstnärligt fungerande motiv…”
Det är klart att den självklara utgångspunkten för mig alltid är att försöka hitta konstnärligt fungerande motiv, och det är ju just det som är anledningen till att jag dras till en plats och en händelse som denna. Jag tycker nämligen det är en alldeles utmärkt utgångspunkt för ett konstnärligt undersökande, som handlar om allt från formen (vilket jag kommer att skriva mer om i del 2 av R.I.P.) till idé och känsla.

Vad gäller det sista du skriver ”… Nu tror jag att du ser en skönhet även i det aparta och svåråtkomliga i de människor du möter i ditt jobb…” Jag förstår inte riktigt vad du menar här faktiskt?
/Samuel

Måns H 2024-12-22 13:31

Jag blev så berörd! Trevade efter ord men hittade nog inte rätt. Iallafall ser jag på dina bilder med stort intresse, känner numera igen dom här å FS, gillar dom ofta. Och så tänkte jag att du kantänka tycker att det är meningsfullt att jobba med alla människor. Ska läsa om och ser fram mot del 2.

Svar från Poromaa 2024-12-22 14:36

Tack så jättemycket, Måns. Jag kan sannerligen förstå det där med att treva efter ord, det är nog därför mina blogginlägg tar så lång tid att få fram, mycket man vill säga, men jag vill också att det skall bli så rätt utifrån min känsla eller idé som jag kan förmå, och det där tar tid. Kanske spelar åldern in, man är inte lika snabbtänkt som när man var en ung man…😉
I vilket fall som helst, stort tack för dina ord och ha nu en riktigt God Jul.
/Samuel