Tyska Brinken en grå måndag

Stockholm, Tyska Brinken, midnatt. Rudman af Falkenberg kommer ensam, insvept I en kappa.

"Rudman" Johannes fick brefvet! han fick. Denna natt är för ljus, gatan är för bred, kappan för gles; jag syns, jag ser mig, jag vill icke se brodermördaren. Stapla knä, snafva knäveck, gör ingenting, gör alls intet. Så här skall jag ropa: Jag är president! Jag är president! Jag är president! Kom ihåg det, hjässa! Minns det min panna! Glöm icke hjärna, president!

Ha, ha, ha - jag må väl le åt denna stad! Det vore en fattig hufvudstad, som ej förtjente sitt namn, om dess nöjen ej skulle kunna hålla hufvudet uppe på en president. Jag vill sjunga "le beu garçon, le beu fanfaron" se här i brinken ser jag ju fru Understrands tempel för sångfåglar, det bästa i sitt slag i hufvudstaden.

(Carl J.L Almquist ur Amorina, fjärde taflan)

Solrosparken

Nytorgsgatan 5 där ett halvt falurött trähus är hopbyggd med ett putsat stenhus, båda är q-märkta, på Nytorgsgatan 7 är ytterligare ett q-märkt trähus. längst bort på gatan finns en liten park och en utsiktsplats som öppnar en storartad panoramablick över Saltsjön och Stockholms inlopp.

Mäster mikaels gata

I samband med Katarinabranden 1723 förstördes samtliga hus i gatans omgivning, ända ner till varvet vid Tegelviken. Trots att man därefter förbjöd byggandet av trähus uppfördes husen som kantar Mäster Mikaels gata av trä. De stod färdiga 1729. Husen är klädda med stående panel, som målats i färgglada kulörer mot gatan. Timmerknutarna är dolda och målade i avvikande kulör, allt för att likna stenhus.

Huset Mäster Mikaels gata nr 6 A med valmat tak, ägdes på 1730-talet av skepparen Johan Holmberg, som hyrde ut övervåningen och de två stugorna på bakgården till sex familjer om totalt sexton personer. Huset nr 10, även det med valmat tak och närmast Cornelisparken, var på 1730-talet ett borgarhus med högklassig inredning. Här bodde bland andra amiralitetskaptenen Nils Åhman. Kring sekelskiftet 1900 var huset ett av de mest trångbodda och förslummade i Katarina församling.

Morgonstund i korsningen mellan Glasbruksgatan och Nytorgsgatan

I upptakten till Strindbergs ”Röda rummet” står Arvid Falk

på Mosebacke terrass och ur stadens ljud urskiljer han

klapprandet av arbetshjonens träskor på Glasbruksgatan. Det

var Dihlströmarna på väg hem till arbetsinrättningen i

hörnet av Nytorgsgatan, denna ”överbefolkade sophög”, som

var avsedd för 200 personer men ibland hyste mer än 800.

Hjonen, som skulle försörja sig själva, sysslade med gaturenhållning, vedhuggning och vattenhämtning eller arbetade i anstaltens stenbrott vid Hammarby sjö. När Dihlströmarna om söndagarna i samlad tropp marscherade till kyrksalen, det höga huset vid Glasbruksgatan, sjöng de:

”Stå stark du Dihlströms riddarvakt

på dina fosterländska träskor!

Och drag åstad med dihlhaj’ns kända takt

på Stockholms stenbelagda gator!”

Perspektiv och skuggor av stuprör

Även i dag lyser solen, jag njuter för snart kan det vara över.

Jag tänker även på vår hund Gustav, han gjorde sig illa förra torsdagen, det visade sig vara trasigt korsband i höger knä (en Zlatan) så nu väntar operation nästa torsdag och en lång rehabtid därefter. Gustav behöver dock inte bekymra sig om en karriär som tar slut, men det blir säkert en jobbig och tråkig sommar för honom.