Mellanrum

Julen är över för denna gång, den tog slut som ett ljus som släckts, dofter av kanel och apelsin bleknar långsamt och dagarna återtar sin vardagliga rytm.

Framför oss breder det nya året ut sig, oskrivet och öppet.

Det är som en väg täckt av nysnö, där ännu ingen har lämnat några spår.

I horisonten väntar äventyr som ännu inte har fått namn, möten som ännu inte har ägt rum, och drömmar som försiktigt sträcker på sig.

Vi tar med oss det som var, skratt, stillhet, lärdomar och vandrar vidare med blicken lyft.

För även om julen är över, fortsätter tiden att bjuda in oss till mod, nyfikenhet och allt det som ännu kan bli.

*

Ha en fin lördag.

God Jul

God Jul och glada helger.

Dagen före dagen före Dopparedagen

Gryningen kom med ett löfte den inte riktigt kunde hålla.
Ljuset var mjukt, nästan förlåtande, och himlen låg klar och öppen som om den tänkte stanna så.
En stund trodde vi på det, på solen som snart skulle ta plats, på värmen som bara dröjde bakom horisonten.

Men morgonen ångrade sig snabbt.
Grå moln drog in utan brådska, täta och tysta, och lade sig över dagen som ett lock.
Det vackra ljuset bleknade, himlen slöts, och det som nyss varit möjligt blev istället ett minne.
Ändå var löftet inte helt tomt.

Vi såg solen, om så bara för ett ögonblick.
Vi vet nu att den finns kvar, bakom molnen, bakom tvivlet och att dagarna trots allt, fortsätter att bli längre.

I morgon 16:03 vänder det

När vi kom ner till havet såg vi en strimma ljus vid horisonten.
Den låg där som ett löfte, tunt och skört, som om dagen ännu inte hade bestämt sig.
Vi stannade, drog in den fuktiga luften och lät hoppet vila en stund i bröstet.
Men ljuset var rastlöst.
Det bleknade, gled undan och molnen slöt sig igen, havet mörknade, och världen återgick till sin grå ton.
Ändå dröjer något kvar – minnet av strimman, vissheten om att solen funnits där, om så bara för ett ögonblick.

I morgon vänder det och dagarna börjar bli längre igen.

Övergång

Det börjar som en förändring i luften, innan någon färg egentligen hunnit byta plats. Det blå ligger fortfarande tungt över världen, som ett täcke som inte vill släppa taget. Men i horisontens kant sker något subtilt: en förskjutning, en antydan, en ton som inte fanns där nyss. Det är som om ljuset provar sin röst i viskningar.

Det djupa blået tunnas ut, blir genomskinligare, som om himlen långsamt öppnar ögonen. Skuggorna, som nyss var skarpa och kalla, börjar mjukna i konturerna. En första strimma av ljus — inte guld, men något som kan bli guld — glider över landskapet. Den rör sig försiktigt, nästan skyggt, som om den inte vill störa nattens sista andetag.

Det är övergångens ögonblick, där nattens sista blå toner möter dagens första gyllene viskning och allt står stilla i den tunna gränsen mellan dröm och vakenhet.
*
Det är fredag och fem dagar till julafton.