En blöt eftermiddag

Är sommaren över för denna gång, det känns lite trist. Dock hurrar väl alla de som vill ha vatten på sina odlingar och de som riskerar vattenbrist, regn behövs.

Men hänga tvätt på tork utomhus är ingen bra idé i dag.

Sommar

Att idén att en kall vinter följs av en varm sommar måste därför förkastas, precis som alla andra sådana bekväma regler från exempelvis Bondepraktikan. Atmosfären visar inga större böjelser att kompensera för några månader med dåligt väder!

En 40 meter lång gränd

Gränden är unik såtillvida att den varit stäng under flera hundra år fram till år 1981 då Dagens Nyheter arrangerade en tävling med förslag till namn på gränden samt att den skulle öppnas för allmänheten igen. Det vinnande förslaget kom från Gunnar Rönn som var bosatt i gränden, han berättade om hur torgdragarna i äldre tider väntade på uppdrag i gränden . Han berättade också hur torgdragarna ofta intog sina måltider sittande tillsammans i gränden på de olika soptunnorna som stod där, ibland med en hel del att dricka också.

Med Djurgårdsbron i ryggen

Redan på järnåldern var Djurgården bebodd, ett gravfält finns ännu kvar vid nuvarande Rosendal. Det äldsta kända namnet är Valmundsö som lever kvar i Waldemarsudde. På 1300-talet tillhörde ön Klara kloster, på 1400-talet blev den kunglig jaktmark och 1579 lät kung Johan III inrätta en djurgård med renar, älgar och hjortar här. Även själva bron till Djurgården har en brokig historia.

De allra första öborna vadade förmodligen över till Djurgården då vattennivån var lägre än idag. Det har funnits enklare träbroar på olika platser över Djurgårdskanalen men ingen vet exakt när eller var den första bron byggdes. Från 1661 finns det en träbro på nästan samma plats som den nuvarande Djurgårdsbron. Den ersätts 1730 av en ny träbro som arrenderas ut för 300 daler kopparmynt per år. Alla passerande som går, rider eller åker vagn över Djurgårdsbron ska betala broavgifter som ska täcka kostnaderna för underhållet. Men arrendatorn går back och 1736 säljs bron på auktion.

Den nya ägaren till Djurgårdsbron har inte heller råd att bekosta underhållet.  Att bron är i dåligt skick får kung Fredrik I själv erfara den 1 maj 1745 när delar av den bärande konstruktionen brister under hovets tunga vagnar. Trots det får ägaren inte kungens tillstånd att höja broavgifterna och förfallet fortsätter. Djurgårdsbron byter ägare flera gånger och först i oktober 1824 tar man fram ritningar till en stenbro. Men broavgifterna från 1731 får fortfarande inte höjas. Byggherrarna kommer inte överens om konstruktion och finansiering och byggplanerna skrinläggs. Efter bristfälliga broreparationer dyker fler broförslag upp 1845 och till slut bestämmer man sig för att bygga en järnbro med tre valv stödda på stenkistor.

Sjöbottnen i Djurgårdskanalen är lerig och det är svårt att förankra brofästena i strandkanterna. Vid en besiktning 1848 upptäcker man att den nya brons sträckning är felaktig, att stödpålning saknas på ett par ställen samt att entreprenörerna inte har fullföljt sina kontrakt. Trots det öppnas bron för trafik 1849 och nya förbättringar kommer på tal först 1885. Då förstärks bron med järnbalkar efter ett utlåtande av Gustaf Nerman, chef för Mellersta Väg- och Vattenbyggnadsdistriktet: ”Bron svigtar nämligen, som kändt är, icke så obetydligt, då körande färdas däröfver, hvarigenom brons styrka förminskas, så att fara för brons bestånd derigenom kan uppstå.”

Efter 1885 finns det planer på att bygga en helt ny bro i linje med den nybyggda Narvavägen. Men diskussionerna drar återigen ut på tiden och våren 1894 förstärks den gamla bron igen.

Högt över staden

Inte en berså på landet men väl en takterrass i staden.