Tyska Brinken en grå måndag

Stockholm, Tyska Brinken, midnatt. Rudman af Falkenberg kommer ensam, insvept I en kappa.

"Rudman" Johannes fick brefvet! han fick. Denna natt är för ljus, gatan är för bred, kappan för gles; jag syns, jag ser mig, jag vill icke se brodermördaren. Stapla knä, snafva knäveck, gör ingenting, gör alls intet. Så här skall jag ropa: Jag är president! Jag är president! Jag är president! Kom ihåg det, hjässa! Minns det min panna! Glöm icke hjärna, president!

Ha, ha, ha - jag må väl le åt denna stad! Det vore en fattig hufvudstad, som ej förtjente sitt namn, om dess nöjen ej skulle kunna hålla hufvudet uppe på en president. Jag vill sjunga "le beu garçon, le beu fanfaron" se här i brinken ser jag ju fru Understrands tempel för sångfåglar, det bästa i sitt slag i hufvudstaden.

(Carl J.L Almquist ur Amorina, fjärde taflan)