Gråskala

Hösten är här, övergången från den makalösa sommaren 2014 gick alltför fort, det är svårt att tänka sig att det bara är fyra veckor sedan temperaturen var nära trettio grader och man kunde sitta i solen och njuta. Nu är det fuktigt och kallt på morgonen, jag hade hoppats på en eftermiddag i solen men morgonen lovar inte bra väder.

Regn målar om naturen

Den senaste tiden kan beskrivas som spridda skurar. I lördags försökte vi ta en snabb promenad runt Kottlasjön mellan skurarna, det hann vi inte.

På väg mot Kottlasjön passerade vi en backe full med rabarber som börjar se trötta ut efter sommaren.

Vid Kottlasjön kurade två änder.

Regnet kom och vi var tvungna att vända, på väg hem passerade vi rabarbern igen, färgerna hade förändrats och blivit djupare, jag kunde inte låta bli att ta en bild.

Naturen vinner alltid

Vi arbetar och sliter för att utnyttja vad naturen kan ge, men så fort vi slappnar av så är naturen där och tar tillbaka, det är ungefär som när man stoppar ner en hand i en hink med vatten, när man tar upp handen så försvinner hålet och allt blir som innan.

Kräftpremiär och overkliga färger

Mina föräldrar har en gård med klassiska kräftvatten, här har vi fiskat sedan jag var barn, älven startar i fjällen, den rinner ner genom skogslandet och jordbrukslandet ner till Bottenviken strax norr om Luleå. Fortfarande har älven klarat sig från kräftpest, så det vi fiskar är flodkräftor.

Fisket är klassiskt, redskapen gör vi i ordning under eftermiddagen och klockan fem sitter vi i båten redo att lägga i, klockan fem prick så kastar alla i sina burar. Vi brukar tömma burarna med ungefär en och en halv timmes mellanrum fram till dess att det är helt mörkt ute, sista gången brukar vi arbeta i ljus från ficklampor. Efter avslutat fiske så kokar vi kräftorna innan vi går och lägger oss. Kräftfesten hade vi igår kväll, vi fick lite mer än tjugo underbart goda kräftor var.

Här uppe finns inga svart-vita bilder, luften är hög och klar, sikten är oändlig och färgerna så overkligt klara att tillvaron känns kolorerad.

Ny tid ny plats

Efter en sommar på franska Rivieran och en vecka hemma i Stockholm, så flög jag i går upp till Kiruna. Efter nästan fem veckor med temperaturer mellan 20 - 30 grader så känns 8 grader kallt, luften är hög och frisk, när man drar ett djupt andetag känns det som att ha en Vicks blå i munnen. Björkarna skiftar redan i gult här och där, är det redan höst?

22.30 på väg till mitt hotell, tystnaden och stillheten får mig att tänka på "Vintersaga" av Ted Ström.