Ett allvarligt fall av strömstaresjukan...

Jag skrev härom veckan ett litet inlägg om strömstarar här. Men det kan inte vara nog. Hänger man för mycket med så pass roliga djur är det lätt att få en släng av strömstaresjukan. 

Fåglar som gör sån't här kan man inte få för mycket av!

En sak som gör strömstarar så vansinnigt charmiga är att om man bara hänger runt ett tag, i kombination med att de har ett begränsat utrymme som de inte bara lämnar hur som helst, så blir de väldigt oblyga. Lång och kall vinter med massor av is och bara ett fåtal ställen att äta på kräver självklart att man gör detta ansvarsfullt och inte jagar efter dem så de inte hinner fylla sin buk med insektslarvgodis inför den långa kalla vinternatten. Men tar man det lugnt och sitter stilla verkar de inte bry sig nämnvärt. 

I väntan på det perfekta skuttet. Men vad väntar den på, egentligen?

Just den här rackaren hade en favoritplats, lägligt nog i flott motljus, som kunde lättas upp med blixt och en better beamer. 

Johooo!

Där satt den! Den gjorde små hoppturer, en efter en, ner i vattnet på jakt. Det var inte vinst varje gång. Skönt när man vill ta bilder så man får fler än en chans!

Inte mycket till mat, men många bäckar små.

Men ibland så gick det bra. Det måste ha gått bra tillräckligt ofta för att den trivdes väldigt bra här uppe i den lugna delen av strömmen!

Så det där med strömstaresjukan. Botemedel finns nog inte, jag tror sjukdomen är ett kroniskt tillstånd. 

För den intresserade. Alla bilder tagna med manuell inställning med 500 mm + 1,4TC, 1/1250 s @ f/11 på ISO 800 med blixt som hade en better beamer på sig (-2 steg på blixten). Något större bilder finns på min hemsida där jag oftast dubblerar bloggen här.

Strömstare - en del av Stockholms natur!

Den senaste tiden har det hängt en strömstare i Sickla sluss, precis utanför Stockholms innerstad. Det är så klart väldigt roligt. Så roligt att man måste dit och titta på den! Så igår svängde jag förbi på eftermiddagen i vinter-Sveriges besvärliga eftermiddagsmörker.

Strömstaren jagade både uppe i laxtrappan och nere i dammen nedanför bland gräsänderna. Om man inte är bekant med den kanske man kan undra om ankorna inte fått ungar väldigt tidigt i år?!?

Strömstarar är "vanliga" i Sverige. I alla fall så pass vanliga att det inte är så klurigt att hitta dem om man vet var man ska leta. Det finns i alla fall ett antal tusen strömstarar i Sverige.

Enda sättet att se vad som finns där nere är ju att se efter!

"Men vad är en strömstare?" kan man ju fråga sig. Strömstarar har väl inte riktigt hamnat i rampljuset utanför sådana där "naturmuppkretsar". Men de är rätt speciella. Vår enda "småfågel" som dyker! Namnet antyder att det är en stare som bor i en ström. Det är inte så himla långt från sanningen. De är ganska nära släkt med starar, men ännu närmare släkt är strömstarar med trastar. Men det där med namn är inte så mycket att hänga upp sig på, tycker jag. Inte ska vi väl byta namn på spillkråka (vår största hackspett) bara för att det inte är en kråka.

Vips! dyker den ner på jakt efter strömstaremums - nattsländelarver.

Hur som helst. Strömstarar behöver just strömmar då deras favoritkäk är nattsländornas larver som lever i just strömmande vatten. Dessa larver bygger ofta små "hus" - därav det populära namnet "husmask". Dessa tjocka och saftiga matbitar på strömmars botten lurar ner strömstararna i vattnet.

De flesta nattsländearternas (ungefär 220 arter har setts i Sverige) larver bygger ett litet hus av växtdelar eller smågrus. Därinne sitter de tryggt, tills en strömstare dyker förbi.

Fåglars kinkighet varierar väldigt mycket. Visst - alla är kinkiga när det kommer till mat. Utan mat ingen fungerande vardag. Men kyla verkar inte vara något större problem för en strömstare. Finns det bara öppet vatten med nattsländelarver på botten, trots att det verkligen är svinkallt, är livet nog rätt kanon för en strömstare.

Men nattsländelarverna, eller husmask som de också kallas, stretar emot rejält. Det krävs ordentliga tag för att få ut en. När en strömstare hängt på en och samma plats under en längre tid ser man ofta stora mängder f.d. "husmaskhus" liggandes på iskanten.

Med båda fötterna över marken!

Sandlöpare fyller stranden med väldigt mycket fart. Det är extra kul med sandlöpare på hösten då de är så tjusiga i sin vita vinterdräkt.

Ibland är det tur att man får med sig sin Better Beamer (blixtljusförstärkare till 580'an). 

Det är alltid kul med kameran som fryser rörelser så man kan se sån't man annars aldrig kan se. För när en sandlöpare springer undan ifrån en våg i full fart finns det ingen chans att ögonen hinner med. Men tack vare kameran ser man tydligt hur bägge fötterna faktiskt lämnar stranden så att de nästan flyger fram utan att lyfta på vingarna! (Vem skulle vinna 20 m sprint av en sandlöpare och större strandpipare? Jag sätter 50 spänn på sandlöpare!)

Den här sandlöparen skulle definitivt bli diskvalificerad i en 50 km gång-tävling. Inte en endaste fot i marken...

När vågorna blev för besvärliga hoppade de upp på stenarna. Inget konstigt med det. Dessa "60-grammare" skulle nog bli lite stressade om de är på väg att försvinna in i  vågskummet.

Besvärliga vågor gör stranden trist...

Men jag blev lite förvånad när jag såg att de också letade mat där uppe på toppen av stenarna. Visst varför inte - finns det käk så finns det. Men jag har aldrig förut sett en sandlöpare gå omkring som en annan skärsnäppa och peta i algerna efter små munsbitar.

Vad jag skärsnäppa? Du skärsnäppa! En sandlöpare som hittar godis bland algerna.

Sandlöparbilderna togs på stranden nedanför Fort Tilden, på Rockaway-halvön precis söder om Brooklyn, NY (nov 2010).

Helgtips! Fira 'Biologisk mångfald' och 'Ekens dag'.

Alla är hjärtligt välkomna på två öppna föreläsningar/bildvisningar jag håller den här helgen. Förutom bilderna nedan kommer föreläsningarna vara fulla av andra bilder på ekar och mångfald i form av växter och djur.

På lördag 15.00, på 'Internationella dagen för biologisk mångfald' håller jag en föreläsning om Eken och dess mångfald på Naturum vid Hornborgasjön (detaljer här).

En uppländsk ek, full av mångfald.

På söndagen bär det av till Linköping. Linköping ligger i ett av Sveriges finaste eklandskap och denna dag firas 'Ekens dag'! Där öppnar min utställning 'Quercus. Ekens mångfald' i Naturcentrum som ligger i Trädgårdsföreningen, centralt beläget i Linköping. Klockan 13.00 håller jag föreläsningen 'Eken - mångfaldens drama och ursprung' (detaljer här).

Förmodligen det djur man i Sverige närmast förknippar med ek - en ståtlig ekoxe.

Både Hornborgasjön (lördagen) och Linköpings kommun (söndagen) bjuder också på många andra aktiviteter dessa dagar (länkar till respektive program finner du på min kalendersida).

Vi kanske ses där!

Fick äntligen träffa dessa underbara kändisar!

Två numera mycket berömda vattenrallar har glatt mängder av Stockholms fågelskådare och fågelfotografer under den här långa och kalla vintern. Varför är detta så roligt?

Jo, normalt främjar dessa rallars beteende sällan kändisskap. De trivs bäst helt dolda långt inne i vassjöars ruggar. Men trots deras vanligtvis skulkiga vanor har det varit enkelt att åka till Råstasjön i Solna och njuta av dessa udda varelser. Med snö och is i mängder har rallarna varit tvungna att hålla sig till en mycket begränsad yta. Att de dessutom matats flitigt under vintern av besökare kanske minskar deras blygsel ytterligare! De två rallarna har mestadels hållt sig på var sin sida om det populära promenadstråket runt sjön. Fotografer och skådare har stått sida vid sida med småbarnsföräldrar, stavgängare och andra som halkat omkring på den isbelagda gångvägen.

En av de berömda vattenrallarna. Råstasjön, mars,  2009.

Vad är så speciellt med vattenrallar kan man fråga sig? Jag har själv fått förmånen att ringmärka en del vattenrallar, och när man väl har de i handen är de fromma som lamm. Men det verkar som att skenet bedrar. För ett svar på frågan är att de är ena riktiga "as". Jag minns en historia om "monstret på spången". Det var en vattenrall som bodde, för den mycket lämpligt, i närheten av spänger som användes för ringmärkning vid en svensk fågelsjö. Efter rallen gått på spången och försett sig med småfåglar (kanonkäk!) ur nätets nederkant var ringmärkarna tvungna att fort som attan höja upp näten. Detta för att inte de stackars fångade fåglarna längst ner i nätet istället för att hamna i tygpåsar på väg till ringmärkning blev gratis lunch till "monstret på spången".

Även vattenrallar måste putsa sig för att bli snygga! Den andra rallen. Råstasjön, mars,  2009.

En annan gammal ringmärkarhistoria handlade däremot om något som höll på att bli ett ödesdigert misstag. Vid ringmärkning lägger man ner fåglar i tygpåsar för transport till ringmärkningslabbet. Man är då mycket noggrann så man inte blandar fel, så att säga. Man lägger till exempel inte ner en bufflig grönfink (läs "ett monster på flera hekton") tillsammans med en bräcklig kungsfågel (= femgrammare som ser ut som om de ska gå sönder bara man blåser på dem). Det som hände var att någon av misstag lade ner en vattenrall i en påse utan vetskap att i denna påse låg just en pytteliten kungsfågel. HJÄLP! Det får bara inte hända. Mirakulöst nog hände just ingenting. Vattenrallen fick sin ring, släpptes i vassen, och häpen plockade ringmärkaren sedan upp en mycket stillasittande, och levande(!), kungsfågel ur samma påse. Vad som gick igenom dessa två fåglars hjärnor när de satt där bredvid varandra i den mörka påsen kan vi bara gissa... Det är svårt att tro att de inte kände till varandras närvaro.

Den andra rallen igen. Ett monster? Attityd har den i alla fall!

Båda dessa historier dök upp i mitt huvud när jag spenderade en förmiddag med dessa två kändisar vid Råstasjön. Men dessa historier utspelade sig för omkring 15 år sedan, så kanske har min hjärna spelat mig ett spratt och modifierat dessa en aning. Men huvuddragen stämmer nog någorlunda. Men att vattenrallar är karismatiska bestar råder det ingen tvekan om. Det blir inte heller sämre av att de låter som stuckna grisar! Lyssna själv här om du inte tror mig :-)

Det finns nu mängder av fantastiska bilder på dessa berömda rallar här på fotosidan. Vad sägs om en av Stefan Oscarssons versioner, eller varför inte Thomas Herous variant, eller kanske "spegelbilden" av Peter Brunberg eller slutligen Matte Haglunds bild som jag tycker så snyggt visar vattenrallars "hönsighet" (för att bara nämna några).

Allt gott!

/Johan