Sjukdomsfall igen - med risk för tjat

Jag skrev en del tidigare i år om den släng av strömstaresjukan som drabbade mig, t ex här, och här. Tyvärr kan jag inte skylla bristen på inlägg här på just strömstaresjukan. Jag har nämligen gått igenom ett antal sjukdomar jag inte skrivit om, såsom storspovssjukan (en liten släng), gluttsnäppesjukan (ett allvarligt fall som tyvärr slutade med hiskelig sömnbrist, skelögdhet och tunnelseende och slutligen en bild (bevis på sjukdomstillstånd) på det roliga stället 1x som drivs av ett par unga killar från Uppsala) och nu har jag ekorrsjukan. 

Ekorrsjukan. Hur får man den? Jag tror de flesta barn har den. Ekorre röstades faktiskt fram som Sveriges bästa (!) djur, tror det var 2003, av alla barn som kikade på "Myror i brallan". Ekorrar är ju fina så klart. Har träffat några. Faktiskt en unge som jag hade i knät under en halv sommardag för, ja för alldeles för länge sedan (>25 år sedan). Och nu har jag visserligen inte träffat, men ändå hängt en del med ett gäng ekorrungar som bor med sin mamma i en ganska stor etta i en finfin ek på urtjusiga norra Djurgården. 

Vad säger du nu då?!? Visst blir man sjuk! Stora runda ögon, höga pannan, ja, denna unge har allt. Dessutom har den tre snarlika syskon... Och deras mamma kan knappast beskyllas för att inte vara gullig. Jag har helt enkelt inget försvar emot sån't här. Kan man få för mycket av det goda?

Det fina med dessa sjukdomar är att de är ytterst njutbara tillstånd. Hellre ekorrsjukan än till exempel harpest och dvärgbandmask.

Godnatt!

/Johan