Om den gamla eken kunde tala...

Jag önskar att den gamla eken jag tittar på kunde berätta för mig var den upplevet under sin månghundraåriga tillvaro. Det kanske har med min alltmer mogna ålder att göra, men gamla träd fascinerar mig. När de biologiskt sett har dött, finns de kvar länge i naturen som hem eller föda för insekter och fåglar. De åldras vackert, i motsats till mig, och bjuder i sitt multnande tillstånd på många fina fotomotiv. Dess årsringar kan berätta om nödår och goda år, och för den invigde också om mycket som hänt i omgivningen.

Att ströva bland månghundraåriga träd, som här i naturreservatet Sparreholms ekhagar,  är en lisa för själen och väcker tankar om vad som hänt i mänskligheten under trädets uppväxt.

Tillhörande den s.k riskgruppen 70 plus har hustrun och jag sökt vår tillflykt till flera naturreservat i Sörmland och, om inte direkt kramat, så dock beundrat de många vackra trädveteranerna.

Skulle gärna också besöka Sveriges grövsta ek (13 m i omkrets), i Vimmerby kommun, den så kallade Norra Kvill-eken, som beräknas vara drygt 1000 år. Betänk vad den skulle kunna berätta om förändringarna i sin omgivning. Eller alla de ekar som för många hundra år sedan planterades som råvara till skeppvirke och som fortfarande står kvar i hagmarker.

En version av Edvard Munchs "Skriet", i form av en bedagad ek i Herröknanäs naturreservat.

Rotblöta i bokstavlig bemärkelse längs stigen genom Herröknanäs naturreservat.

På väg genom hagarna i Herröknanäs naturreservat.

Som ett skelett, rotändan på en fallen ek i Sparreholms ekhagar

Kort skägglav (Usnea subfloridana) i på ek i Sparreholms ekhagar.

Ett kanske inte så anslående fotomål, men desto mer historiskt är Old Tjikko, granen på Fulufjället i Dalarna. Tanken svindlar vad som hänt under dess livstid. Den är enligt tester världens äldsta kända individuella trädklon, genetiskt samma individ som 9550 år gamla döda rester av rotsystem på samma plats. 

Peter Hennix