I SISTA SJÄLVANDE 2011-MINUTEN...

...bestämmer jag mig för att det skall bli ett decemberinlägg trots allt, här i gamla fem-minutersbloggen. Det ser ju för trist ut att hoppa över december, när jag har alla övriga inläggs-månaderna staplade snyggt ovanpå varandra sedan september 2009...

Och, givetvis skall man summera 2011, vilket är lätt som en plätt! Det har varit ett uselt fotoår för mig, kreativiteten har lyst med sin frånvaro. Men jag har ändock haft min första blygsamma fotoutställning, med porträtt av min mormor; "NÄSTAN HUNDRA". Och det var roligt och lärorikt!

Så det är inget att hänga läpp för det som inte blev av.

Neej...jag blickar framåt!

Så efter en seg höst med kameran mest på hyllan så vill jag verkligen komma igång nu med bildskapande igen. Och jag skulle vilja gå vidare lite grann. Min kamera behärskar jag rätt bra, och jag har mitt bildseende. Men jag skulle vilja lära mig att fotografera mer utifrån en tanke eller idé och bli bättre på innehåll och budskap.

Den som lever får se...

Men jag avslutar detta år och denna 2011-omgång väldigt Lena-aktigt. Nämligen med bilder från Norrköping och Strykjärnet. Jag tänkte att det kunde passa för Arbetets museum-Strykjärnet firade nämligen 20 år som museum nu i december, och eftersom jag har så mycket samlade bilder just av Strykjärnet.

Så dessa bilder får liksom bli punkten på min Industrilandskapet-hänförelse... :)

2012 skall jag fotografera annat!!!

bilder från okt-dec i år

(färgerna kan vara sådär, redigerat på en laptop...)

julaftonsvägg 111224

dimmig morgon 111112

solbelyst 111016

på väg 111230

industrilandskapetvy 111230

fotograferar 111230

medan decembersolen dalar 111230

Gott Nytt År!

hälsningar Lena.

Passa på...

Jag hade fyllt femtio, och till present hade jag bland annat fått en systemkamera. Vad jag nu skulle med den till. Ja, i alla fall, efter sisådär två månader packade jag upp den, och gjorde som man gjorde förr...jag tog med mig kameran när jag skulle ut och resa.

Men mina resor gick inte långt, endast några mil hem till min uppväxtstad, och hem till mormor. Hem till hennes lilla lägenhet, till prat och skratt och många kaffestunder.

Och eftersom jag hade kameran med mig så provade jag lite då och då med att knäppa av, mest för skoj skull. Men det var en alldeles utmärkt kombination - jag har skrivit om det förut; fika, fnitter och foto - fungerar fint! Och som bonus till fnittret fick jag med mig väldigt värdefulla minnen hem, även på ett minneskort.

Jag förstod inte riktigt då hur värdefulla de bilderna skulle komma att bli - trots bristande kvalité. Men det visade sig efteråt att det var mormors sista riktiga pigga år i eget boende som jag lyckades fånga några glimtar från. Och idag, om jag fick önska...så skulle jag velat varit ännu flitigare att just fotat mormors vardag...

Nu, inför mormors 100-årskalas nästa vecka har jag djupdykt ned i mina hårddiskar, och hittat en del förstås. Men, om sanningen skall fram, så är bildfilerna av väldigt varierande kvalité. Kanske till och med mest skräp. Skärpan och exponeringstid, hade jag inte riktigt koll på. Många bilder är tyvärr suddiga och brusiga i skumt dagsljus. Men, det roliga är att jag inte kan låta bli att tycka om somliga i alla fall! Trots sudd och brus. (Vilket har fått mig att fundera över det här med fotografi; perfektion, snygga linjer, välkomponerat etc...)

Mormor är förvånansvärt pigg fortfarande, efter diverse strapatser...men bor nu för tiden på ett äldreboende. Och om precis en vecka fyller hon alltså 100! Och till dess hade jag tänkt fixa några fina bilder att sätta i guldramar...

De här bilderna hamnar inte inom guldram...de här är nog rätt kassa...felexponerade, för mycket brus, för röriga bakgrunder och skärpan...tja lite hipp som happ... - Men de här bilderna är några exempel på bilder som känns värdefulla i alla fall...de är vackra för mig, de är genuina och de väcker minnen och känslor...
 

Hittat i min hårddisk...från 2009.

ordna lite med blommorna förstås...

vardagsrum i eftermiddagsljus

- stå still!

...sveper förbi!

 Men, passa på...medan tid är!

Hälsningar Lena.

Uppkopplad, oförskämd eller inte...och inte en endaste bild...

Lördagseftermiddag. Jag har fart runt lite - är trött. Sätter på kaffe, sträcker mig efter laptopen och så kopplar jag upp mig. Och där - eller snarare här, i cyberrymden möts jag genast av bekanta och vänner, - oftare än i det verkliga livet...

Någon har skickat ett trevligt mail, någon vill mig något på Facebook eller Google plus. Någon här inne på Fotosidan har tittat på mina bilder och tyckt till, och några har varit inne i mina bloggar. 

Raskt fyller jag på lite mer kaffe och så börjar jag att skicka ut mina svar...och inte så sällan brukar ett samtal ta form...eller fler. I form av kommentarsväxlingar, svarsmail eller chat.

Eller kanske mina ögon fastnar för en artikel eller ett blogginlägg från någon annan som får mig att tycka till och fortsätta samtalet som här i ett nytt blogginlägg...

Internet har för mig blivit en självklarhet inte bara för nyhets- och kunskaps-inhämtning...utan helt enkelt för att hålla kontakt med trevliga människor. Och just för möjligheten att på ett enkelt sätt föra samtalen och diskussionerna vidare...tänk bara att hundratals läser mitt nyutkastade blogginlägg, det första dygnet. När når man ut till så många på så kort tid i det verkliga livet?

För mig handlar bloggande om möjlighet och kommunikation - tvåvägskommunikation. För mig skulle det kännas märkligt att lägga ut blogginlägg som man inte har tid eller ork att följa upp.

Men alla vi människor är ju olika, tid har vi förvisso lika mycket...men vad vi gör med den, hur vi prioriterar det är ju förstås olika. Och våra umgängesvanor är förstås också olika, i det verkliga livet såväl som här på nätet. Och så måste det väl få vara, så länge inte någon verkligen blir kränkt.

Nu har frågan kommit upp om huruvida man skall svara på kommentarer man fått här på Fotosidan, här i bloggen främst. (Men även på bilder.)

Svar är alltid trevligt tycker jag, men jag kan också känna att vissa kommentarer står nästan för sig själva. Och i bloggen, kan svaren ofta bli en upprepning av den egna bloggtexten. Man kör liksom åsikterna ett varv till...vilket förstås känns lite onödigt.

Men att på något sätt tacka för intresset, känns bra för mig, - jag vill nämligen personligen inte att någon som bemödat sig med att kommentera i min blogg eller på mina bilder skall tro att dennes kommentar ekar tyst i natten, utan att den blivit läst och begrundad, av mig.

Hälsningar Lena

Ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv...

Jag brukar nog inte ägna mig åt det som kallas gatufoto - egentligen. Men mina jaktmarker är i stan  - jag gillar huskroppar, betong, glas och snygga linjer. Och där mellan husväggarna finns det förstås människor. Som också känns intressanta, och ibland hamnar i focus av min kamera. För det mesta är det bara trevligt, och jag får ofta positiva reaktioner på mitt fotande. Många är nyfikna och jag har också varit med om riktigt spännande möten. Men många stressar helt enkelt bara förbi, förstås...

Men, ibland kan jag känna mig som en riktig tjuv, på jakt efter ögonblick. Ögonblick från andras dyrbara liv. 

Den känslan kan ramla över mig vid tillfällen då jag varit för snabb och höjt min kamera...och sedan sett oro eller ogillande i någons blick. Det händer inte ofta, men det händer. Och ibland när jag sitter hemma vid datorn, - som nu, och just tittar på mina infångade okända människobilder - kan jag få moraliska/etiska funderingar.

- Visst jag är på offentlig plats, jag står synligt med min kamera... och jag brukar försöka använda känslan, försöker vara varsam...men, ändå, jag vet inget om de här människorna egentligen. Jag har bara fångat något nanoögonblick ur deras liv och fått en bild som jag sedan är ägare till. En bild som jag kan rumstera om lite hur jag vill, och som jag kan kasta ut till offentlighet. En bild som sedan kanske hamnar i en hårddisk, redo att användas på nytt igen om tio år i något helt annat sammanhang.

Med den digitala utvecklingen och med bättre kamerafunktioner i mobiltelfonerna, och med draghjälp från Facebook och liknande har vårt fotande och synen på bilder snabbt förändrats. Väldigt snabbt tycker jag. Många lyfter inte ens på ögonbrynen när man håller upp en mobiltelefon för att ta en bild, och människor med digitalkameror syns överallt. Bilder har blivit lite av slit och släng...

Många tycker att det är en trevlig utveckling, men jag tror också att många känner sig rädd för den. Och alla vill inte bli infångade säkerligen och hamna i min hårddisk.

När man går omkring sådär på gott humör och känner fotoinspiration och kanske till och med har en speciell fotoidé man vill förverkliga, då är det lätt att man blir väldigt koncentrerad på just - att få till bilder. Och lätt att man glömmer bort de mänskliga aspekterna...vilket inte låter klokt, men jag har känt det flera gånger; man kommer in i ett bildtänk, och koncentrationen stannar liksom där.

Men mer och mer har jag börjat fundera på det här med foto-etik. Jag vet inte om yrkesfotografer har det i kroppen på ett annat sätt, eller om det kanske är individuellt. Men ju fler vi blir som springer omkring och fotograferar i tid och otid överallt, ju viktigare är det kanske att fundera på balansgången mellan att "få bilden" och känna in om det verkligen är läge. I synnerhet om vi vill ha kvar den ganska generösa lagen om fotografering på offentliga platser, och...för att slippa en växande misstänksamhet från fler och fler människor på gator och torg.

Och nu får ni ursäkta, men jag slänger in två gamla bilder här - bara för saken skull , idag känns det som mina funderingar är viktigast.

Tjuvfångad - har ingen aning om vem det är

Lovligt fångad - efter att jag frågat...

men jag har i alla fall ingen aning om vilka jag har fotat...

Oetiskt?

(och heller ingen aning vem...)

Hälsningar Lena

Jo det här med bildkritik...

Jag har för någon månad sedan åter igen börjat stoppa in bilder i album (har tagit bort dem två gånger...men tredje gången gillt!) och även börjat lägga in egna bilder för kritik i några av poolerna. Jag har också blivit hyggligt flitig med att analysera och kommentera andras bilder - det är givande tycker jag.

Men...både jag och många andra - de allra flesta tror jag är alldeles för försiktiga med att försöka ge vettiga analyser och egna funderingar kring andras bilder. Vi är mest snälla och skickar beröm.

Jag får bara beröm i stort sätt på mina bilder, de få som hunnit med att bli kommenterade. Och det är jättekul - oh jaaa!!! Jag blir så glad, så glad... - så sluta inte med det, tack.

Men, jag skulle vilja ha lite annat att bita i också. I poolen bildanalys, ligger ett uttalat focus på att fundera omkring upplevelsen av bilden. Vilket förstås är givande, både att träna på själv och att få på sina egna bilder. Men i de övriga poolerna, där skulle jag önska att vi var lite mer vågade. Inte bara gav beröm. Utan faktiskt lite kritik också.

Hur är det med exponeringen, kunde man löst kompositionen på ett annorlunda sätt, är det här formatet verkligen bäst och hur har jag egentligen lyckats med redigeringen?

Jag har märkt med mig själv att jag har en tendens att mest kommentera bilder som jag gillar. De jag inte gillar låter jag vara. Förmodligen fungerar många som jag.

Så då blir okommenterade bilder liksom en kommentar i sig själv, men på ett himla dåligt sätt. För ingen har talat om vad som inte upplevs bra med bilden eller hur man kunnat göra annorlunda...

Då och då har jag också tänkt att bloggen skulle kunna användas mer för bildanalys/bildkritik. Jag  skulle önska att det fanns en funktion för att kunna t.ex välja om man vill ha:

- allmänna kommentarer

- kommentarer med bildanalys/kritik

- avstängd kommentarsfunktion

Bilder öppna för kritik...

...för  suddig, för långsam tid? Och hur är det med den svartvita konverteringen?

...för mycket clarity och för intetsägande?

...för tråkig och kanske fel format? Och har ni inte sett nästan samma bild förut... :)

Hälsningar Lena