Farväl...

Min fantastiska mormor har jag ju bloggat om här flera gånger. Nu får hon ett sista inlägg...hon dog nämligen för ett par veckor sedan, stilla i sin säng på äldreboendet.

Men mormor blev 100 år hösten 2011 och bodde hemma själv i sin lägenhet tills hon blev 98, pigg och full av livslust! 

Min mormor och jag hade en speciell relation, jag bodde nämligen mycket hos henne och morfar när jag växte upp. Och hon fortsatte att skämma bort både mig och min bror med allt möjligt långt upp i tonåren. Behövde man en extraslant var det alltid till mormor man kunde gå...

När jag sedan blev vuxen och fick egna barn kom hon ofta farandes hem till mig och lyste upp tillvaron med sin livsgnista och generositet. Att åka buss mellan Söderköping och Norrköping, det var ingen konst för henne - inte ens när hon var 90 år! Mina barn spelade hon kort med så det stod härliga till och innan hon tog bussen hem igen hade hon fixat både stryktvätt och disk, så jag kunde få lite ledigt!

När jag fyllde 50 för fem år sedan fick jag min första digitala systemkamera. Då jag hälsade på mormor fick den följa med. Under tiden vi sörplade kaffe och småpratade om ditt och datt fick jag fotografera. (Och träna kamerainställningar) Och så kom det sig att jag lyckades fånga lite glimtar av mormors sista år hemma själv i sin lägenhet. Bilder som sedan blev till en liten fotoutställning, under en konstrunda här i Östergötland.

Idag har jag letat och tittat igenom mina hårddiskar för att välja ut foton som skall vara med vid begravningen. Det har varit flera timmar av minnen och eftertänksamhet. Liten skvätt har jag gråtit. Men mest har jag suttit med ett leende på läpparna...för min mormor har verkligen haft ett gott liv, tror jag.

Och vad glad jag är för bilderna jag tagit...

Under kastanjeträdet på min gård, Mors Dag 2009.

Det här var en av de första porträttbilderna jag tog på min mormor, och jag hade nog lite tur för det var stressigt för inne stod mamma och ropade att kaffet var färdigt...och mormor var kaffesugen!

Dessutom var det ett uselt kit-objektiv jag använde...

Men mormor gillade att bli fotad och hon tyckte mycket om fotografier. Och hon gillade att läsa om sig själv här i bloggen. Jag visade henne alltid blogginläggen och alla fina kommentarer...och hon brukade skina som solen över det hela.

Nu blir det inte mer foton...men flera lever kvar i cyberrymden! Jag tror hon gillar det.

Länk till mitt mormors-album här på Fs;

http://www.fotosidan.se/gallery/view.htm?ID=316534

Vissa motiv...

...måste bara fotograferas om igen. Det kan inte hjälpas. Särskilt när det är lördagsmorgon och dimma rullar in över Motala ström och Industrilandskapet.

Men när jag gick omkring och fotade funderade jag på det här med dimma. Landskapet förändras ju påtagligt, djupet försvinner och färger suddas ut. Det är spännande att uppleva tycker jag, och spännande att fotografera i förstås. Men det är ju långt ifrån att man får bra bilder, bara för att det är dimma. Är dimman tät och det är ljusfattigt är det lätt att bilderna mest blir grå och trista. Det gäller att passa på att höja kameran vid de få tillfällen som solen bryter igenom lite grann - om den nu gör det...då blir det varmare sken också i vattendropparna.

Jag gillar i alla fall det här med morgon-fotopromenader; man kommer igång rejält...och efteråt kan man känna sig lite nöjd med att ha dokumenterat en liten bit av världen. Som idag, morgonen den 21 september mellan sju och halv nio...

.

Industrilandskapet 21/9-13

...

...

...

...

.

...

På hemmaplan igen

Tillbaka i staden. Tillbaka till den tydliga formen och de raka linjerna...

...

.

...

---

Här kommer en liten fortsättning...

...från Stornäsets naturreservat. Bara för att ni skall få några glimtar ytterligare.

Platsen verkar vara välbesökt av fågelskådare och fågelfotografer. För egen del njöt jag mest av det säregna landskapet, av lugnet och den otroligt vackra sensommardagen. Hösten verkade långt borta.

Nåväl, när vi passerat korna kommer man fram till ett märkligt snårigt träsklandskap. Förra året, fanns det gott om vatten där. Så då var det bra med den uppbyggda "bryggan". I år var det nästan alldeles torrt.

...Stornäsets naturreservat 14/9-13

...

Därefter följer den vida vackra stäppen, med vajande smått gulnande  björkar i bakgrunden...

...

...och när man tagit sig igenom björkskogen så är man till sist framme vid den långgrunda sandstranden...

...

...

Ett ställe att återkomma till...sannerligen.

(K)oväntat...

Utflykten till Stornäsets Naturreservat utanför Sundsvall nu i helgen var helt enkel ljuvlig. Det gjorde inget att morgonens dimslöjor inte väntade in oss, utan försvann precis när vi klev ur bilen. Naturreservatet är så sagolikt vackert, även utan dimma. Där finns så spännande natur; öppna stora savann-liknande fält, riktig träskmark, långgrunda sandstränder och dagen till ära, en nästan spegelblank vattenyta på Östersjön.

Men utflykten började med ett lite oväntat inslag. Eller man kanske skulle säga koväntat...

......

Stornäset 14/9-13

- Det verkar vara kor här i år, sa Thomas när han undvek en komocka. (Vi hade varit där precis för ett år sedan utan att se minsta spår av kossor...)

- De står mitt i vägen, kolla! Och de har horn, sa jag. Och är det inte tjurar...?

Visst stod de mitt i vägen! Och blockerade den enda väg dit vi skulle. Flera stora, som såg ut som tjurar...och en hona med en unge.

Jag blickade bort mot det staket som omgärdade hagen; typ 2 meter högt och laddat med el....och det var långt att springa tillbaka till den stängda grinden....

Men korna var snälla och makade på sig när Thomas modigt klev framåt...

Mot stranden och vattnet.

...

foto; Thomas Engström