Små kvällsfunderingar...

Formen har tagit överhand för närvarande. Men det får vara så. Jag unnar mig njutningen av linjerna och formerna helt enkelt, och av att kunna fästa dem på bild. Foto skall vara glädje när man är amatör, eller hur? 

Och jag tror att jag har det andra någonstans i mig också som jag egentligen vill åt; det här med mer innehåll i bilderna. För mig går det mesta nämligen i perioder, och rätt som det är vill jag fånga människor igen. Då kommer innehållsvärdet att bli större.

Jag njuter över huvud taget just nu av att äga en kamera...och av att inte längre sitta fast i självkritik och foto-funderingar.

Och så är det så trevligt att skriva blogginlägg igen, dessutom...

från promenaden 

uppför stegen

vårvägg...

Måndagsmorgonen var vacker.

Jag förstår inte hur jag skall hinna med allt som jag vill. Hinna med att fotografera och blogga till exempel...

Det är så märkligt; mina helger bara springer förbi. Snabbt. Och mina tonåringar vill ha lagad mat alldeles för ofta och mina fönster är väldigt smutsiga. Och täppan utanför liksom ropar efter mig, att få bli vårig och fin...

Och suck, så har det blivit ny arbetsvecka igen... 

Men, måndagsmorgonen var vacker.

på väg till jobbet 26/3

strax före sju idag...

en sekunds exponering.

Jag har kapitulerat...

Husväggarna, jag skulle låta bli dem - jag vet. Men det går inte. Jag har kapitulerat. Jag måste fortsätta här där jag står. Kanske kommer jag ner mer mellan husväggarna, bland människorna vartefter. I takt med vårsolen, och när gatulivet vaknar?

Så är mina intentioner i alla fall...

Staden - storstaden, den fascineras jag av ständigt. Jag tycker staden är oerhört vacker, intressant och fantasifull. Och ibland väldigt vilsam - som en tidig morgon. Jag tycker om dynamiken som finns överallt, i det konstruerade och förstås; bland människorna. I stadslivet. Och jag gillar tanken att allt är skapat av människor, för människor.

Jag tycker om stadens former och linjer. Jag tycker om den strama ryggraden, de stabila huskropparna och dess nät av vägar runt om. Jag tycker om blandningen av rakt och symmetriskt som då och då möter den totala motsatsen. Jag tycker om det sparsmakade, de plana ytorna...men också alla underbara små detaljer.

Och jag tycker om tidens spår; gammalt och nytt som möts. Eller kolliderar.

Jag kan nog säga att stadspromenader är som balsam för min själ. Jag kan bli riktigt lycklig av husfasader i morgonljus eller av kolsvart knottrig asfalt som blänker i försommarregn. För att inte tala om vassa vårskuggor, som nästan kan förtrolla mig!

Och när jag betraktar allt det här kan jag känna stor värme för människorna som lever och verkar i staden. Staden rymmer nästan allt; glädje och sorg, fantasi och flexibilitet. Storhet och oväsentligheter. I ett ständigt pågående skede. Allt i ett fantastiskt samspel. Eller i ett väldigt virrvarr...

Så, jag har kapitulerat; kameran får fortsätta följa med mellan husväggarna. Mot former och linjer.

Och mot stadslivet. Och mot människorna, förhoppningsvis.

bilder från veckan

Kungsgatan 56

  vid Strömmens kant

mellan fabriksväggar

blicken högt och ont i nacken

favoritfotoplats... (innan "Turistbyråskylten" kom upp)

...och till sist, mer vår i sikte, kanske?