Plötsligt händer det, eller hur?

Man får ett nytt jobb-erbjudande. Tonåringen vill flytta hemifrån. Bästa vännerna skall skiljas. Den inte allt för gamla pappan får en stroke.

Eller...plötsligt...från intet...korsas ens väg av någon speciell. Någon som får en att hålla andan...medan hjärtat slår dubbelslag. 

Livet...

Så är det med livet. Oförutsägbart, orättvist och underbart.

Dessutom har det blivit sommar. Skön svensk sommar. Med varierande väder. Med ljuvliga ljusa kvällar och fantastiskt vackra morgnar. Och med långa lediga lata timmar däremellan...

Och just det ja, plötsligt händer det; blogglusten vaknar...

------

Under Drottning-gatan...

Små kvällsfunderingar...

Formen har tagit överhand för närvarande. Men det får vara så. Jag unnar mig njutningen av linjerna och formerna helt enkelt, och av att kunna fästa dem på bild. Foto skall vara glädje när man är amatör, eller hur? 

Och jag tror att jag har det andra någonstans i mig också som jag egentligen vill åt; det här med mer innehåll i bilderna. För mig går det mesta nämligen i perioder, och rätt som det är vill jag fånga människor igen. Då kommer innehållsvärdet att bli större.

Jag njuter över huvud taget just nu av att äga en kamera...och av att inte längre sitta fast i självkritik och foto-funderingar.

Och så är det så trevligt att skriva blogginlägg igen, dessutom...

från promenaden 

uppför stegen

vårvägg...

Måndagsmorgonen var vacker.

Jag förstår inte hur jag skall hinna med allt som jag vill. Hinna med att fotografera och blogga till exempel...

Det är så märkligt; mina helger bara springer förbi. Snabbt. Och mina tonåringar vill ha lagad mat alldeles för ofta och mina fönster är väldigt smutsiga. Och täppan utanför liksom ropar efter mig, att få bli vårig och fin...

Och suck, så har det blivit ny arbetsvecka igen... 

Men, måndagsmorgonen var vacker.

på väg till jobbet 26/3

strax före sju idag...

en sekunds exponering.

Jag har kapitulerat...

Husväggarna, jag skulle låta bli dem - jag vet. Men det går inte. Jag har kapitulerat. Jag måste fortsätta här där jag står. Kanske kommer jag ner mer mellan husväggarna, bland människorna vartefter. I takt med vårsolen, och när gatulivet vaknar?

Så är mina intentioner i alla fall...

Staden - storstaden, den fascineras jag av ständigt. Jag tycker staden är oerhört vacker, intressant och fantasifull. Och ibland väldigt vilsam - som en tidig morgon. Jag tycker om dynamiken som finns överallt, i det konstruerade och förstås; bland människorna. I stadslivet. Och jag gillar tanken att allt är skapat av människor, för människor.

Jag tycker om stadens former och linjer. Jag tycker om den strama ryggraden, de stabila huskropparna och dess nät av vägar runt om. Jag tycker om blandningen av rakt och symmetriskt som då och då möter den totala motsatsen. Jag tycker om det sparsmakade, de plana ytorna...men också alla underbara små detaljer.

Och jag tycker om tidens spår; gammalt och nytt som möts. Eller kolliderar.

Jag kan nog säga att stadspromenader är som balsam för min själ. Jag kan bli riktigt lycklig av husfasader i morgonljus eller av kolsvart knottrig asfalt som blänker i försommarregn. För att inte tala om vassa vårskuggor, som nästan kan förtrolla mig!

Och när jag betraktar allt det här kan jag känna stor värme för människorna som lever och verkar i staden. Staden rymmer nästan allt; glädje och sorg, fantasi och flexibilitet. Storhet och oväsentligheter. I ett ständigt pågående skede. Allt i ett fantastiskt samspel. Eller i ett väldigt virrvarr...

Så, jag har kapitulerat; kameran får fortsätta följa med mellan husväggarna. Mot former och linjer.

Och mot stadslivet. Och mot människorna, förhoppningsvis.

bilder från veckan

Kungsgatan 56

  vid Strömmens kant

mellan fabriksväggar

blicken högt och ont i nacken

favoritfotoplats... (innan "Turistbyråskylten" kom upp)

...och till sist, mer vår i sikte, kanske?

Men inte jag tyvärr...

Den här bloggen startade jag i september 2009. Min tanke var att den kunde hjälpa mig att bli bättre på att fotografera. Dels genom att ha en blogg att stoppa in bilder i och dels för att kunna kommunicera omkring bildskapandet. 

Och visst blev det så, bloggen har hjälpt mig att hålla igång fotandet och många hjälpfulla kommentarer har jag fått. Men, den fick mig också att inse hur otroligt roligt det är att skriva. Oh yes! Och kanske tog just bloggförfattandet över, idén att använda bloggen som fotohjälp hamnade nog lite i bakgrunden.

Men nu tänkte jag kanske återkomma lite till det...

Någonstans 2011 fastnade jag i mitt fotogaferande - jag tyckte inte längre att något blev bra, men jag förstod inte riktigt varför. Så i höstas la jag helt enkelt ifrån mig kameran och lånade i stället en hel trave med fotoböcker på biblioteket. Både handböcker och fantastiska böcker om olika fotografer och deras verk. Och så läste jag och begrundade...

När det hade gått en tid - med julen bland annat emellan-  så var jag tvungen att återkomma till Göran Segeholms bok; "Konsten att ta vinnande bilder". Det var någonting i hans sätt att förklara det här med bildskapande...och olika sätt att ge bilder värde, som tog tag i mig. Han talar om tre olika sätt; innehållsvärde, formvärde och budskapsvärde.

Hans tankar är kunskaper som de flesta som fotograferar kanske redan har i sig. Men inte jag tyvärr. Jag hade ju bara greppat min nya kamera strax efter 50...och satt igång och knäppt...

Hans tankar om hur man kan dela upp och ge en bild olika sorters värde fick mig att insé att jag lägger väldigt stor vikt vid formvärdet. Jag har liksom form på näthinnan - alltid. 

Form är för mig nästan lite lycka, så visst vill jag fortsätta att skapa sådana bilder. Men...jag vill också bli bättre på innehåll och budskap. Jag vill komma vidare.

Och jag tänker, att nu kanske jag kan ta hjälp av bloggen igen...

vinter-bilder med högt formvärde

(och inte mycket mer) ...

på kanten

underifrån

decemberstorm

dimmig morgon

Hälsningar Lena