Höströjning

I helgen har vi röjt i vårat källarföråd, ja vi och vi det var min fru som gjorde det mesta. Jag fick mest en uttala mig i frågan om jag skulle behålla det här och det här eller kasta eller försöka sälja.
Tidigare innan vi flyttade in till stan för tretton år sedan bodde vi i en stor etagelägenhet ute i Danderyd med två jättestora källarförråd. Och eftersom jag är en sån människotyp som har svårt att göra sig av med saker har jag samlat på mig en hel del under årens lopp, prylar, böcker, bilder, teckningar mm. Totalt blev det ca 60 flyttkartonger vid flytten från Danderyd.
Till den nya lägenheten här i stan hörde då ett stort vindsföråd där vi som tur var fick plats med det mesta. Efter några år omvandlades vårt hus till bostadsrätter och ytterligare några år senare byggdes hela vinden i fastighetan om till två stora lägenheter. Då fick vi i stället nya förråd i källaren dit vi fick flytta våra saker och då var vi tvungna att göra en kraftig rensning för att få plats med alla kartonger, men det blev naturligtvis knökfullt.

Nu har jag/vi alltså gjort ytterligare en rensning och omstuvning och på det sättet blivit av med ca tio kartonger (mest mina saker) så nu kan man komma in i förrådet igen, till min frus stora glädje. När man gör en sådan här stor rensning dyker det ju upp en hel del saker som sätter igång ens minnesmaskin. Bland annat de här två bilderna på mig från lite olika perioder i mitt liv. (Sorry Micke, mera nunor).

Här står jag stolt någonstans på den Franska revieran. Bilden är från 1962 då jag gjorde en långresa till Frankrike tillsammans med en arbetskamrat på det tryckeri jag då arbetade på. Först var vi i Paris en vecka och snurrade runt därefter drog vi oss ner till Marsielle som jag besökt tidigare vid ett par tillfällen.  Därifrån tältade vi oss fram bit för bit längs medelhavskusten fram till Monaco.

Den här bilden är från 1967 då jag gick på fotoskolan. Jag hade just flyttat till stan och till min första egna lägenhet på Kungstensgatan. En liten etta på 28 kvm som kostade som om jag minns rätt kostade120 kr/mån. Några riktiga möbler hade jag inte råd med. Ett par plastbackar med en spånskiva som bord, en skumgummimadrass och några slitna fotöljer. Det blev bättre lite längre fram när jobben och slantarna började komma in...

Några gamla kontaktkartor hittade jag också i gömmorna bland annat några med bilder på popgruppen Fabolous Four,  Lalla Hanssons gamla band. Jag var deras "husfotograf" under en tid. Deras största hit var nog Peter Paul & Mary covern "Puff the magic dragon" som några av er lite lagom äldre säkert kommer ihåg. På bilden "Fabbarnas" trummis Jan Sandelin med sin häftiga frilla. Bilderna tagna i mars 1968, bandet upplöstes senare samma år.

När jag köpte min senaste digitalkompakt fick jag bara ett litet basichäfte med i stället för en riktig handbok. Själva handboken som är på 210 sidor fick man med som en PDF-fil. Jag har märkt att när man som jag blivit lite äldre har det blivit svårare och svårare att ta in information på de digitalmaskiner man skaffar. Speciellt om man skall behöva springa till datorn varje gång man vill ha reda på något. Har man sedan några olika kamerafabrikat blir det extra jobbigt.

Det var mycket lättare förr när man bara behövde hålla reda på ASA/DIN, slutartid och bländare.

Lev väl!

Ett beundransvärt konstprojekt

I veckan som var när jag var ute och gick en sväng hamnade jag vid Oservatorielunden. Det gör jag i och för sig varje gång jag skall gå ner på stan eftersom jag brukar ta Drottninggatan ner.
Vid Obsans kant inbäddad i höstlöven såg jag plötsligt en liten självlysande sovande figur. Det var en liten skulptur av en naken man. När jag gick fram och tittade närmare och sedan lyfte upp den så fanns det en webbadress på undersidan www. stillalive.eu. Jag tyckte att den lilla skulpturen var mycket uttrycksfull och undrade lite över hur någon bara kunde slänga bort en sådan vacker sak, så den fick följa med hem.

När jag kom hem knappade jag in webbadressen och fick då en förklaring. Det hela handlade om ett konstprojekt  av konstnärinnan Anna Hesselgren.
Så här står det bla där:
"StillAlive - Människan som platsen är ett projekt där ett trettiotal självlysande objekt placeras utomhus på olika platser i  Stockholms centrala delar - Kungsholmen, Gamla Stan, City, Norrmalm, Söder och Östermalm. Objekten läggs väl synliga eller i skymundan och de lyser om natten. Projektet möter sin publik i det offentliga rummet. Samtidigt skiljer det sig från idén om offentlig konst eftersom det bara kommer att finnas tillfälligt och personer som hittar dem kan plocka upp dem och bli ägare av objektet".

Hon har alltså räknat med att folk kommer att plocka hem dom men för att få behålla figuren vill hon att man skall ge ett bidrag till en hjälporganisation. Och då blir man en del i det interaktiva projektet "StillAlive" och ger den ett nytt hem, och när man gjort det så får man fadderskapsbevis. På hennes hemsida kan man ta del av dokumentation, läsa mer om hur projektet fortskrider och få instruktioner om hur ett fadderskap går till.
www.stillalive.eu



På bilden ovan  ligger figuren och vilar upp sig på min Wacombräda efter att ha fått en varm dusch. Och självklart kommer jag och min fru ge ett bidrag till en hjälporganisation, det kommer att gå till Läkarmissionen.



Att ge bort bilder....

Så här glad blev Lisbeth (min frus syster) igår när hon fyllde 55 år och fick en inramad bild på sig själv tagen av mig 1971. Det kändes fint med den varma kramen jag fick efteråt, man behöver många kramar så här i november.

Polaroidbilden från 1971 med Lisbeth i mitten och min fru till höger. Vem tjejen till vänster är fick vi trots flera gissningar och spekulationer ingen rätsida på.

Ros å Ris från Micke Berg!

MB: På Fotosidan exploderar det av urusla bloggar: Carlzon, Bengan o Spånerier är det enda som går att läsa, med djup.Dom skulle kunna bli bättre, allt blir bättre, med större allvar. Det betyder inte att humorn ska tas bort. Det svensk fotografi behöver idag är en jävla dos allvar, på liv o dödkänsla, som TorIvans bok, eller Brassais om Miller. Jag är trött på det här jävla ytliga larvet.

BC: Ja, ja...jag får väl försöka bättra mig lite då!

BC: Jag har utan att skämmas snott några rader från dig som rubbe till mitt senaste självporträtt på fs...

MB: Carlzon,,sno hur mycket du vill, din blogg lever, men kanman fp se ngt annat än dom där jävla nyllebilderna,,ngt från den goda tiden på fotoskolan kanske??

BC: Om jag kunde skulle jag gärna visa lite mera bilder på min blogg från gamla goda fotoskolan tiden men på grund av olyckliga omständigheter förlorade jag hela mitt bild och negativarkiv 1969...

................................................

Det var allt just nu! 

Mest för oss i fjollträsket

I dag var jag också en sväng upp på Söder och pratade lite med Gert på Svenska Kort som är en mycket gemytlig och pratglad människa. På hemvägen smet jag in på Stadsmuseet och tittade på de fem arkitektförslag dom fått in om "Nya" Slussen.
Och vad tyckte jag då? Ganska utflippat och märkligt, men det sägs ju att vi som är  lagom äldre har lite svårt för det här med förändringar...
Det var rätt mycket folk där och åsikterna om de olika förslagen gick åt ganska olika håll. Trots trängseln lyckades jag få lite znapshots på de olika modellerna:

På museet var det också en liten fin utställning om visitkortfotografer.
Cartomani
Ateljéporträtt i 1860-talets Stockholm

I 1860- talets Stockholm var visitkortsfotografiet högsta mode – det rådde ”cartomani”. Visitkortsfotografiet var en liten, ca 6x9 cm, fotografisk bild monterad på kartong. Precis som namnet anger var det avsett att användas när man gick på visit. Men visitkorten spreds också på andra sätt. De utväxlades med släkt och vänner, och bilder av kända personer som skådespelare, kungligheter och politiker fanns till salu i stora mängder. Tillverkningsprocessen gav ett billigt styckepris, och den nya flugan gav upphov till en hel industri. På varje salongsbord låg snart ett visitkortsalbum.

Det var fint att se förstoringarna av de små visitkortsbildern och studera personernas ansikten, som alltid berättar så mycket.

Mer information om de båda utställningarna finns på Stadsmuseets site!

Alla bilder tagna med min nya lilla godbit: Panasonics LX 3:a.
Man får önska en trevlig helg!

Kampens månad!

 
Utsikt från mitt vardagsrum 30 oktober kl 23.05 .

 
Det är strax November, kampens månad. Livet är alltid en kamp, men november är som fyraslaget på natten. Det är då fåglarna tystnar, då folk dör på sjukhusen, då mardrömmarna ger upp. Då man sjunker in i ett tungt mörker... – Micke Berg.

Det är först när vi slutar att vara rädda som vi börjar att leva.
Och i morgon är jag säkert på bättre humör.
/Bernt

Uppåt väggarna!

I dag var jag hämtade en ny inramning av min orkidébild. Vi har en hel del bilder på våra väggar här hemma men inga av mina verk hitentills. Crimson har gjort canvas utskrifterna (3 st), en har hamnat  i Skåne och en kommer snart att befinna sig ute i Järfälla. Kanske kommer det att bli fler utskrifter i framtiden eftersom bilden passar alldeles utmärkt som present.

Hos min vän Christer i Skåne.

Det är Metallinramningar på Sveavägen som har gjort det utmärkta jobbet med min ramning,  jag valde en ganska kraftig svart träram den här gången eftersom den inte skulle ha någon paspartout. Jag föreslog också att dom skulle skaffa dagsljusbelysning vid arbetsbordet så att man kan se färgerna riktigt på sina arbten. Chefen kollar i bakgrunden att allt går rätt till.

 
Det skymmer fort så här års. Det var regn och blåst när jag gick hem.

Nu är bilden på plats i våran hall.

Större orchidé bild här !

Åsså lite gnäll på slutet! 

Har du lust att bli miljonär...
Man kanske skulle dra ihop lite duktiga lärare och fotografer och starta en friskola med bild och fotoinriktning, få en massa sköna slantar från staten och efter ett år eller så plocka ut ett antal miljoner i aktieutdelning och därefter leva gott med vin, kvinnor och sång...dax att ta ett snack med löjtnant Björklund kanske!

Man undrar ibland vad dom håller på med inne på banken efter klockan tre.
Högsta chefen på min bank har en årslön på 14 miljoner kronor likamed 100 000 kronor per arbetsdag. När hennes lön kommer på tal hänvisar hon till bankens styrelse.
– Eftersom jag har den här lönen så är jag tydligen värd den, har hon sagt.
Marknaden bestämmer vad marknadens aktörer är värda, och därför är de alltså värda vartenda öre. Snacka om cirkelresonemang!

Det var allt!