Foto Grafiska Frukter m.m från Vasastan

Ett beundransvärt konstprojekt

I veckan som var när jag var ute och gick en sväng hamnade jag vid Oservatorielunden. Det gör jag i och för sig varje gång jag skall gå ner på stan eftersom jag brukar ta Drottninggatan ner.
Vid Obsans kant inbäddad i höstlöven såg jag plötsligt en liten självlysande sovande figur. Det var en liten skulptur av en naken man. När jag gick fram och tittade närmare och sedan lyfte upp den så fanns det en webbadress på undersidan www. stillalive.eu. Jag tyckte att den lilla skulpturen var mycket uttrycksfull och undrade lite över hur någon bara kunde slänga bort en sådan vacker sak, så den fick följa med hem.

När jag kom hem knappade jag in webbadressen och fick då en förklaring. Det hela handlade om ett konstprojekt av konstnärinnan Anna Hesselgren.
Så här står det bla där:
"StillAlive - Människan som platsen är ett projekt där ett trettiotal självlysande objekt placeras utomhus på olika platser i Stockholms centrala delar - Kungsholmen, Gamla Stan, City, Norrmalm, Söder och Östermalm. Objekten läggs väl synliga eller i skymundan och de lyser om natten. Projektet möter sin publik i det offentliga rummet. Samtidigt skiljer det sig från idén om offentlig konst eftersom det bara kommer att finnas tillfälligt och personer som hittar dem kan plocka upp dem och bli ägare av objektet".

Hon har alltså räknat med att folk kommer att plocka hem dom men för att få behålla figuren vill hon att man skall ge ett bidrag till en hjälporganisation. Och då blir man en del i det interaktiva projektet "StillAlive" och ger den ett nytt hem, och när man gjort det så får man fadderskapsbevis. På hennes hemsida kan man ta del av dokumentation, läsa mer om hur projektet fortskrider och få instruktioner om hur ett fadderskap går till.
www.stillalive.eu

På bilden ovan ligger figuren och vilar upp sig på min Wacombräda efter att ha fått en varm dusch. Och självklart kommer jag och min fru ge ett bidrag till en hjälporganisation, det kommer att gå till Läkarmissionen.

Att ge bort bilder....

Så här glad blev Lisbeth (min frus syster) igår när hon fyllde 55 år och fick en inramad bild på sig själv tagen av mig 1971. Det kändes fint med den varma kramen jag fick efteråt, man behöver många kramar så här i november.

Polaroidbilden från 1971 med Lisbeth i mitten och min fru till höger. Vem tjejen till vänster är fick vi trots flera gissningar och spekulationer ingen rätsida på.

Ros å Ris från Micke Berg!

MB: På Fotosidan exploderar det av urusla bloggar: Carlzon, Bengan o Spånerier är det enda som går att läsa, med djup.Dom skulle kunna bli bättre, allt blir bättre, med större allvar. Det betyder inte att humorn ska tas bort. Det svensk fotografi behöver idag är en jävla dos allvar, på liv o dödkänsla, som TorIvans bok, eller Brassais om Miller. Jag är trött på det här jävla ytliga larvet.

BC: Ja, ja...jag får väl försöka bättra mig lite då!

BC: Jag har utan att skämmas snott några rader från dig som rubbe till mitt senaste självporträtt på fs...

MB: Carlzon,,sno hur mycket du vill, din blogg lever, men kanman fp se ngt annat än dom där jävla nyllebilderna,,ngt från den goda tiden på fotoskolan kanske??

BC: Om jag kunde skulle jag gärna visa lite mera bilder på min blogg från gamla goda fotoskolan tiden men på grund av olyckliga omständigheter förlorade jag hela mitt bild och negativarkiv 1969...

................................................