Höst, en liten vandring i minnenas allé plus lite om äppeldoft, ett diorama och street photography.
Hösten är helt klart här och det börjar bli svalt att sova med öppet fönster på nätterna. Hösten är ju årets medelålder säger en del och jag hör väl också till medelåldern numera med mina 67+.
Jag är född och uppvuxen i Djursholm...ja, ja inte i någon stor grosshandlarvilla utan i en kommunal arbetarbostad. Bäst att påpeka detta då en del människor man träffar brukar få något speciellt i blicken när man säger att man är uppvuxen i villastaden Djursholm.
Det Djursholmshus som jag bodde i mina första åtta år var ett stort rött familjehus
där det också bodde sju andra familjer, alla lägenheterna i huset var på ett
rum och kök med vedspis och kakelugn. Bad och tvättstuga låg i separat hus på
gården. Det fanns två liknande hus i området vilket betyder att 16 familjer delade
på bad och tvättstuga. Ingen grosshandlarvilla miljö direkt.
Min familj bestod av fyra personer, morsan, farsan och min syster. Dom sov
i vardagsrummet och jag (från det jag var 5 år) i köket i en kökssoffa av den
gamla modellen med trälock som några av er som är 65 plussare kanske kommer
ihåg. Området som vi bodde i kallades ”Röda bostäderna” och dom revs runt 1950
någongång. Saknade av ingen.
Men då hade vi redan flyttat till ett annat mindre flerfamiljshus och där
till en tvårummare där jag bodde tills jag flyttade hemmifrån 1964.
I källaren i vårt hus hade jag mitt första mörkrum i ett hörn men där
förvaredes också mina föräldrar årets äppelskörd. Varligt nerplockade och
packeterade i lådor. Min far hade också alltid lite äppelvin på gång i stora
bruna glasflaskor.som brukade stå och pluppa i ett hörn.
Där nere i äppeldoften gjorde jag mina första stapplande försök i kopieringens ädla konst. Så varje gång jag kommer i kontakt med äppeldoft så tänker jag nästan alltid på källaren på Tynvägen 7 i Djursholm.
Och nu över till något helt annat...
Lite om street photography...
Det här läste jag i en blogg för en tid sedan:
“Less than 1% of the “street photography” I see on the web is worth seeing, less than 1% makes me look twice and my heart race, less than 1% makes me dearly wish I had been the author of that shot...so why is that other 99% there? Some of it is there because judgments are subjective and a picture that does nothing for me will be one of that 1% for another viewer or photographer...but most of it is there because most photographers don't understand that editing is probably the most important stage of the whole process. Especially now in the digital age when we produce so many images so easily and quickly, editing has become crucial to the success of your photography, every 'poor' image that sneaks through weakens your whole portfolio dramatically. I know that photography has become a social activity and its great to post your image on flickr and receive a tidal wave of “Awesomes” from your friends but most viewers are not going to be your friends and are going to judge every image you post on its merits, I am not a snob about flickr but it is not the place to go for genuine critical comment”.
...tänkvärt tycker jag.
Lite länktips på slutet för bild och kameraälskare!
Matt Stuart. Amazing Street Photography.
“If you know what you want – you are ready for it when it comes."
Trevlig helg!
/Bernt
Fastnade direkt.
Mvh - Linus
Trevlig läsning om din barndom också. Mycket känns igen. Äppelvin, uthus med tvättstuga, trädgårdstäppa och sånt.Och pappas lilla mörkrumsskrubb.
När det gäller gatufotografi, så citerar du en kräsen betraktare. Och förmodligen, kanske, har han/hon rätt. Men, hur är dennes egna bilder?? Som det skrivs, smak är subjektivt och det är väl det som gör det spännande. Tycker jag.
"If you know what you want - you might miss the unexpected"
Trevlig helg!
/Peter
Tiderna har ändrats och det känns så fjärran när jag läser din text, eller tänker tillbaks på min barndom. Uppskattar läsningen.
Och kökssoffa med trälock, min dotter har en sådan i sitt kök i Uppsala, och ingen av oss är 65+ ;)
Faktum är att jag själv bodde i en gammal enrummare, utan badrum i källaren eller på gården. Men träsoffa med lock var det i köket. Det var under några år när jag lämnat föräldrahemmet, i Enskededalen i Stockholm i slutet på 1950-talet. Folk i området berättade att i detta hyreshuskomplex hade det en gång bott familjer med sex barn i enrummarna. Men detta komplex revs inte, det är nu renoverat och, antar jag, moderniserat.
Återblickande dokumentärbilder är alltid spännande. Fascinerande att läsa texten Berlin på tankvagnen. Stora världen som nådde till Vallsta! Ditt diorama impar stort på mig, både saken och bilderna.
Hårda ord om gatufotografi. Jag kommer att tänka på Storm-Pedersens skämtteckning "Från velodromen":
"Vad gör alla de där cyklisterna där nere?"
"Det är en tävling, den som kommer först i mål vinner."
"Jaja, det förstår jag väl, men alla dom andra?"
En kommentar till de 90% gatufoton som lämnade skribenten likgiltig :-)