Isgrodor, issälar och lite kall verklighet

Under helgen lugnade vinden ner sig betänkligt i östra Blekinge. I kombination med klart och kallt väder gav det förutsättning för riktigt härlig vinterfotografering längs kusten på hemmaplan. Till och med ostkusten här frös till och det skapade mängder av motiv som vi inte sett på länge, vissa kanske bara var ett uttryck för lite väl livlig fantasi! Hur som helst så fann jag det extremt upplyftande att äntligen få lite bilder på mitt kära östra Blekinge i riktig rejäl vinterskrud. 

Många ställen längs ostkusten som varit öppna frös till under de senaste dagarna.

Isvallar och mindre "isberg" har bildats där vågor sköljt in över kustlinjen. Strandlinjen låg nu betydligt längre ut i havet än för någon vecka sedan.

I de havsvikar som fortfarande var delvis öppna låg en del sångsvanar (bilden), knölsvanar och änder.

I hamnarna som var delvis isbelagda samlades fåglar längs kanterna till de öppna områdena. Många hade dock flugit sin kos nu när isen och kylan tog kusten i ett fast grepp.

En vigg stod på ett liten isflak och flöt iväg från sina kompisar. Efter en stund (kanske efter att ha samlat mod) så lämnade den flaket och simmade tillbaka till sina artfränder.

En handfull brunänder födosökte mellan kajerna i Sandhamns hamn. Här var det i alla fall öppet vatten på några ställen.

I ett enebuskage satt en hungrig björktrast och käkade enbär.

Ute längs fastlandssveriges sydostspets var det gott om märkliga isformationer och sällsynta väsen. Här ovan syns den extremt sällsynta isgrodan (eller är det ett islejon?)

När solen var på väg ner och skuggornas längd ökade blev det än mer utrymme för fantasin...

Under fotograferandet, samtidigt som solen färgades orangeröd i väster,  blev den i öster allt mer färgad i en rosa ton. Vid strandkanten bortom den isglaserade stenen fick jag syn på ännu en märklig varelse...

Det var den sägenomspunna issälen som tittade upp bakom isvallen.

När solen höll på att ta nattkvist fick isgrodan sällskap av ett par knölsvanar. Kanske tyckte de att han såg lite ensam och snuvig ut där han satt mol allena på den kalla isiga stenen?

Jag avslutade dagen med att ta lite bilder och film ner mot den nästan isbelagda viken i väster där svanarna lät höra sin ljudliga sång, sedan bar det av hemåt i mörkret.

Det var allt för denna gången!

Tony Svensson/Naturfotogrupp Sydost, naturfotosydost.se

Kalle Nordost med sol, snökanoner och frusna fingertoppar - ÄNTLIGEN!

Så var det äntligen dags att få smaka på östblekingskt vinterväder för första gången på ett par år! Det var inte utan att man lämnade jobbet i fredags med förväntan i sinnet. Visserligen var skärgården lite väl infusen med ganska få öppna ytor för sjöfågel att fotografera. Nu var det kanske ändå inte fina fototillfällen (de kommer nog snart ändå) som lockade allra mest, utan snarare mer känslan av att, väl vinterklädd, trotsa kylan och ge sig ut i ett vinterlandskap värd namnet. Jag hade i förväg dock inte räknat med Kalle och vad han kunde innebära för de strålande vintersolar som SMHI hade ritat upp på sina prognoskartor! Nu blev det som det blev och Kalle Nordost visade sig stark och under söndagen fick jag verkligen smaka på hur en riktig blekingsk vinter känns i skinnet. Mer finns att läsa under bilderna.

Lördagen började i strålande sol och -13 grader. Här ute vid Sandhamns hamn på Blekinges ostkust bet det ordentligt i kinderna när nordostan låg på med över 10 m/s. Storskarvarna så dock ut att trivas men mandarinanden som jag tänkte fotografera låg på andra sidan viken där det var öppet vatten.

Några vigg (bilden) och lite storskrakar samt en alfågel simmade på nära håll i hamninloppet.

Ute vid Ekenabben på Sturkö låg en skäggdopping och några sothönor och solade sig.

På söndagen började jag med att besöka min vintermatning för att se om det anlänt några finkar. Nada var resultatet. Jag fick nöja mig med lite mesar, några koltrastar och lite annat vanligt på matningen denna vinter.

Mesarna försåg sig av godsakerna som jag dukat upp. Populärast var jordnötssmöret med bär och mjölmask.

Den lilla rödhaken höll sig mest under det stora fågelbordet och försåg sig av smulor och mindre frön som hampfrön.

Efter ett par timmar kom en lättare snöby. Talgoxen verkade lite förvånad.

Den näpna svartmesen var som vanligt ett tillförlitligt inslag på deltagarlistan.

Sedan var det dags för besök längst ut i sydost. Här på Torhamns udde var det ett riktigt islandskap men på östra sidan såg nordostan till att hålla havet fritt från is, På bilden en av alla sångsvanar som höll till här ute.

När jag kommit ner längst ut vid vägs ände började Kalle Nordost pumpa in några rejäla snökanoner in mot land och in över öarna i Östra skärgården. Det var bara att gilla läget och vända ryggen mot vinden till det lättade en aning.

Sikten blev minst sagt minimal!

Piplärkorna och kråkorna fortsatte att födosöka i tången...

Plötsligt kom en liten skärsnäppa flygande och landade några meter från mig och började med en gång springa bort till andra sidan av pirvägen...

Efter en kvarts letande hittade jag den, födosökande i tången...

Genom att gräva ut tångkullarna (med näbben) kunde den hitta lite godsaker i form av kräftdjur och borstmaskar.

Under den närmaste timmen låg jag sedan på isen och följde den knytnävsstora lilla fågelns födosökande på några meters håll allt medan ytterligare ett par snökanoner drog in över Östra skärgården...

Efter 700 exponeringar (tur att jag tog så många eftersom 9o % av bilderna blev oskarpa p.g.a. snömos och ryckig hård vind) lämnade jag den lilla snäppan och begav mig norrut till bilen. En sista snökanon blev pricken över i:et denna dag med verkligt varierat vinterväder. Hoppas nu bara inte att detta var vinterns enda helg med riktigt härligt och bitande vinterväder här längs Blekinges ostkust!

Det var allt för denna gången

Tony Svensson/Naturfotogrupp Sydost, www.naturfotosydost.se