Litet fälttest av RF 1,4x + RF 100-500

En del tid under gångna helg har använts till att testa hur extendern RF 1,4 x uppför sig tillsammans med Rf 100-500 och EOS R7. Om objektivet och kameran finns det hur många test som helst att läsa men inte jättemånga fälttest av den kombon tillsammans med extendern. I stället för att skriva i vårt naturfotogängs pdf-tidning så blir det lite här i bloggen.

Jag ägnade ca. 12 timmar i fält med extendern fastsatt mellan telezoomen och kamerahuset. Nu fanns det inte mycket att fotografera men lite olika motiv blev det till slut. Som tur var var det solsken-halvklart så den "dåliga" ljusstyrkan på f/10 vid största bländaröppning och 700 mm var inga problem. Kameran var inställd på antingen 1600 eller 3200 ISO vilket inte heller är något problem med användning av moderna brusreduceringsprogram. Alla bilder bildbehandlades lite precis som jag brukar göra eftersom jag ville kunna jämföra med bilder tagna tidigare  på liknande motiv fast utan extendern.

Här kommer ett gäng bilder med bildtext och efteråt min slutsats.

På Torhamns udde var vinterns första snösparvar på plats sedan några dagar tillbaka. Precis som alla andra bilder här i dagens blogg så är det handhållen fotografering. Vad jag speciellt lade märke till många gånger under dagen var att det gällde at ta många bilder eftersom autofokusen hade lite problem att låsa på motiven lika lätt som utan extender. Betydligt fler bilder än vanligt kunde kasseras vid första genomtitten. På många av bilderna satt skärpan nästan och skulle kunna användas om man inte croppade så hårt. Bilden på snösparvarna är ca 50% crop (halva längden) av bilden från R7-sensorn.

En bild på månen från lördagkvällen. Det var inga problem att handhålla kombon tack vare att bildstabiliseringen är så pass bra. Och tyngden är också måttlig så en heldags fotograferande med en bra axelrem ger inte upphov till några trötta axlar om inte ryggan är för tung. Kombon motsvarar en brännvidd på 1120 mm fullformatsekvivalent (utan beskärning). Månbilden är beskuren.

På närmre håll (under 20 m) så blir skärpan ofta ganska bra. Det är dock en klart synbar skillnad mot bilder tagna utan extendern (om man inte behöver beskära dessa stenhårt, 80-90%, för att få samma storlek). På längre håll så spelar faktorerna värmedaller och dis (Ja, det var värmedaller idag trots -6 grader) en betydande roll eftersom man med extendern gärna fotograferar på längre håll än om man inte haft den på.

Är du ute för att fotografera flygande fågel med Rf 100-500 + Canon R7 så bör du inte låta extendern sitta på. Den unga pilgrimsfalkhannen på bilden var den skarpaste av ca 20 bilder. Autofokusen var definitivt inte lika rapp eller kunde låsa lika säkert på motivet som om extendern varit av. I sådana fall rekommenderas i stället att förstora bilden 1,4 gånger i efterhand med t.ex. Topaz Gigapixel som vid ett tidigare test jag gjort höll jämna steg med användning av 1,4 extender (allt annat lika i det mer kontrollerade testet). Tänk också på att man förlorar 1 steg med extendern, och kanske bländar ner ett halvt för bättre resultat, så slutartiden eller ISO blir lidande.

Här är en 70% crop tagen på 50 meters håll på den lilla krickan. Den där riktiga skärpan får man sällan med extender men många gånger blir det tillräckligt bra efter lite efterbehandling och uppskärpning.

Extender kan ibland ge en lite oroligare bakgrund så även med denna kombon vid vissa typer av bakrund.

En liten rödhake härdade ut i vinterkylan! Vad gäller färgerna som man får med telezoomen + extendern så kan jag bara konstatera att Canon lyckats mycket bra.

På nära håll (här 6-7 meter) så räcker upplösningen med extendern till mer än väl och någon enstaka gång så kan det vara nästan omöjligt att avgöra om man kört med eller utan den. Det ska också sägas att de betydligt dyrare supertelena fungerar ännu bättre, än RF 100-500, med extender påsatt. Fågeln på bilden är en liten kungsfågel som inte är större än en liten tumme och väger 5 g.

På hemvägen från kustbandet stannade jag till vid matningen för att ta lite bilder på mesarna som jag tidigare fotat utan extender. Skillnaden jag upplevde var att bilderna inte var riktigt lika skarpa (trots bättre ljus) och att autofokusen fungerade något sämre. På bilden ser ni en entita.

Slutsatser

Vad jag verkligen ville veta var om jag kunde låta extendern sitta på hela tiden som jag gör med min Nikon D500+300/4+1,4 extender. Jag misstänkte givetvis att så inte var fallet eftersom zoomen är betydligt ljussvagare. Jag kan konstatera att extendern får ligga omonterad i ryggan eller fickan tills jag behöver den. Med en räckvidd mellan 160-800 mm klarar jag mig långt. Med den skärpan som objektivet ger utan extender och den fina autofokusen så är valet lätt.

Jag kan också konstatera at RF 1,4 x nog är den bästa extender som jag äger även om den väger betydligt mer än de andra. Här kommer lite plus och minus:

+ Relativt bra skärpa

+ Renderar bakgrunden bättre än mina andra extendrar från Nikon (ej Z) och Olympus. (Bägge 1,4x)

+ Med ett bra brusreduceringsprogram fungerar kombon jättebra med avseende på höga ISO. Bildstabiliseringen fungerar också bra i kombon.

- Som med alla extendrar ger den ett visst skärpetapp som är olika med olika objektiv.

- AF med R7:an var betydligt nedsatt i så mån att kombon hade svårt, även i bra ljus, att sätta skärpan perfekt på många bilder. Är man medveten om detta så får man åtgärda genom att ta många bilder men räkna inte med mer än några enstaka bilder per serie med optimal skärpa.

- Som med alla extendrar tillsammans med långa teleobjektiv får man räkna med att bilder på längre håll tappar skärpan p.g.a. värmedaller och dis.

Det var allt för denna gången!
Tony Svensson/Naturfotogrupp Sydost

Två fåglar med karaktär

Precis som med människor är det med fåglar. Vissa gillar man lite mer än andra. Här kommer två fågelarter som jag inte verkar kunna låta bli att fotografera. Trots att arkivet har otaliga tofsmesar och nötskrikor så fastnar de ändå på minneskortet, lite för ofta ibland, kan jag tycka. Kanske beror det på att de sällan ser likadana ut. Ibland står fjädrarna på huvudet rakt upp och ibland är det slätkammat som verkar vara på modet. Tofsmesen är nog i alla fall den fågel som nästan alltid kör med "tofsen upp". Båda arterna är lite säregna jämfört med många andra vid matningen. Nötskrikan härjar och skriker med artfränder, skrämmer bort andra arter och skvätter maten omkring sig, för att inte tala om alla konstiga miner och ljud som den håller sig med. Den ger sig aldrig innan jordnötterna är slut, det den inte äter upp flyger den och gömmer för att sedan komma tillbaka och hämta mer. Här talar vi inte om att dela med sig!

Tofsmesen är betydligt försiktigare. Väl innan den anländer till godisbutiken hörs dess pigga läte. Framme vid maten hämtar den ett (1) frö och flyger och sätter sig i närmaste buske. Sedan flyger den tillbaka och hämtar ett nytt frö och upprepar proceduren. Den kan ganska ofta hämta frön som ligger på marken och även då är det ett och ett. Här talar vi inte om att glufsa i sig utan att äta med finess! Enda gången jag sett en tendens till glufs är när det är kallt och det bjuds på margarin eller extra goda talgbollar.

Här kommer lite bilder på dem från helgen och förra veckan.

Det var det hela för denna gången!

Tony Svensson/Naturfotogrupp Sydost (naturfotosydost.se)

Vintermatningen är igång igen!

Så var årets version av mina två vintermatningar igång sedan någon vecka tillbaka. De senaste dagarna har därför ägnats åt att utnyttja höstfärgerna runt matningarna för att få lite vackra fågelbilder i höstfärger. Det gick ganska bra och jag fick t.o.m. en ny matningsart på den ena matningen. Det var en steglits som höll till i en bergfinksflock och stundom dök upp på matningsbordet. Trastar, som jag hade hoppats på gick det sämre med. En flock kalasade på lite äpplen som jag slängt ut vid bergstallmatningen men drog iväg när jag närmade mig, och syntes inte igen. Jag gör nya försök till helgen i jakt på dubbeltrast och björktrast i höstfärger! Vi får se hur det går!

Steglits med höstlig bakgrund

Nötskrikorna tog som vanligt för sig av jordnötterna.

Även bergfinkarna gjorde sig bra i höstfärgerna vid minidammen.

Skatan ser måttligt road ut av det ihållande regnandet!

Även fru hackspett kom fram till dammen.

Vid tallmatningen syntes tre tofsmesar som byttes av för att agera fotomodeller. Ingen av dem satt stilla mer än max två sekunder.

Även svartmesarna var otåliga när de skulle fotograferas.

Gulsparven ser ut att trivas i eftermiddagssolen som i alla fall visade sig några timmar under de 3 dagar som ägnades åt vintermatningarna.

Det var allt för denna gången. Vidare rapporter från matningarna blir det om det dyker upp något utöver det vanliga!

Dagsutflykt till yttersta skärgårdsön

Idag var det dags att börja röra på sig igen efter en veckas alltför stort intag av mat, dryck och julgodis. Det blev utflykt till Utlängan som är den sydostligaste ön i Karlskronas skärgård. Utanför är det bara öppet hav med undantag av den ytterst lilla ögruppen Utklipporna som ligger ensam ytterligare sju km ut i havet. Jag lämnade tubkikare och tung kamerautrustning hemma och tog bara ryggan, handkikaren och den 1300-1400 gram lätta kombon EOS R7 + RF 100-400. Det blev inga större sensationer men dock en del småroliga vinterfåglar att testa den relativt nya lättviktskombon (som är tänkt att användas även till fjärilar) på. Här kommer ett axplock bilder.

Några sångsvanar i morgonljus fotograferades när vi gick över stenbron mellan Stenshamn och Utlängan.

När solen tittade fram kom ett par korpar flygande över stora talldungen.

På östra sidan ön födosökte en liten flock vinterhämplingar efter frön i sanden.

Lite längre fram fick vi närkontakt med en havsörn...

som kom riktigt nära!

Uppe vid Saltstensudden födosökte ca 50 skärsnäppor på de hala stenarna. Nedan lite fler bilder på dessa trevliga vadarfåglar som övervintrar hos oss i det yttersta havsbandet.

Här på Saltstensudden såg vi också två ensamma snösparvar som verkade ha tappat bort sin flock.

En av dagens sista fotograferade fåglar blev grönfinken med månen i bakgrunden.

Det var allt för denna gången!
Tony Svensson/Naturfotogrupp Sydost

Vinterbesök i bergstallskogen

Så var det dags för första riktiga fotobesöket vid matningen bland bergstallarna ett stenkast hemifrån! SMHI´s prognos löd halvklart till sol, vilket givetvis misstroddes och så klart besannades farhågorna. Jag och ett helt gäng andra fotografer fick helt enkelt nöja oss med gråväder och "pissljus" som vi brukar kalla det här längs kusten i sydost. Höga iso och långsamma slutartider fick dock inte ner humöret då ett gäng korsnäbbar ivrigt försåg sig med tallkottarna och dess frön, fullständigt ignorerande vår närvaro på några meters håll. Men som vanligt är vill mycket ha mer och hoppet om att solen skulle kika fram genom den grå mattan ovanför oss fick igång diskussioner om lägre iso och fåglar med solglimt i ögonen. Så blev inte fallet denna gången men med lite "spray and pray" fick i alla fall de flesta av oss några någorlunda skarpa bilder av de alltid lika roliga fåglarna. Dessutom var tofsmesarna och svartmesarna på bra humör denna morgon och lät sig fotograferas i det för Blekingekusten ovanligt vita och kyliga decemberlandskapet.

Korsnäbbar "mitt uppe i maten" kan ibland t.o.m. plockas med händerna.






Den lite skygga gulsparven lät sig också fotograferas.

Den pigga och snabba svartmesen sitter inte ofta stilla särskilt länge! Fågeln på bilden håller just på att börja blinka med sin blinkhinna, därav sin morgontrötta uppsyn
som inte alls återspeglar aktiviteten den uppvisade!

Och till sist favoriten, tofsmes, som jag inte kan få nog många bilder av.

Det var allt för denna gången. Hälsningar från ett kylslaget Blekinge!

Tony Svensson//Naturfotogrupp Sydost