Från Avbildning till Bild

Jag har några personliga kökbordsfunderingar om bild direkt från hjärnan utan filter.  Jag har funnit, att då jag drar ut svängarna vid redigeringen av en bild så blir jag rätt uppmuntrad av den kreativa processen. När jag är på jakt efter dagens bild (Instagram bjobjogalax ) ser jag fram emot kommande bildbehandlingen vid en kopp kaffe och några kakor.  Typ , tar jag den här bilden kan jag antagligen få fram något för mig tillfredsställande och spännande i bild-behandlingen.

Jag har märkt att jag föredrar vissa "penseldrag" i efterbehandling än andra, vilket på nåt sätt kanske speglar den jag är som bildbetraktare. Den personliga evolutionen landar förmodligen i olika preferenser beroende på att vi har olika referensramar inom olika områden genom livet. Jag har noterat att bilderna efter behandlingen framstår som något dystra, vilket kanske har med min åldern att göra. 

En tanke som har slagit mig är, när blir avbildningen som jag plockar ur kameran en bild ur ett mera konstnärligt perspektiv då bildbehandlingen gjort sitt? ( Här kan jag tänka mig en del invändingar )

Nedan är en "avbildning" :) som jag tog för några år sedan samt den bildbehandlade.

Några ytterligare tankar runt vad händer med mina bilder när jag gått ur tiden

Nu kommer något väldigt "du ska inte tro att du är nåt".

Jag har bilder som nått uppskattning internationellt och som  jag anser är minst lika bra bilder, som de bilder av fotografer som har en grundmurad autencitet. Exempelvis kom en av mina bilder på andra plats i SM i fotografi "dokumentärt" och tävlade internationellt i det svenska landslaget.

Det är lite svårt att förklara,  men känslan av att bilder som jag anser vara riktigt bra bara så där raderas med en knapptryckning . Från svaren  mitt tidigare inläggen är att göra böcker en bit på vägen men når inte riktigt ända fram är min spontana känsla. Jag ska läsa alla kommentarer i mitt tidigare inlägg mera noga och se vad som det hela landar när min hjärna stött och blött frågan.

(Jag är lite skraj för reaktionerna på detta inlägg)

-----------------------------

"This is an extraordinary achievment since less than 1% of all photographers uploading to 1x are selected for this award"

Jag är 76 år! Vad händer med mina digital bilder och negativ när jag gått ur tiden.

I min ålder gör sig det definitiva slutet sig påmint lite då och då. Släkt, vänner och bekanta drabbas av mer eller mindre allvarliga sjukdomar. Människor i min närhet dör och jag inser att jag nu står längst fram i kön.

Jag tror att jag delar denna verklighet med människor i min ålder. Jag tror också att många som jag umgås med tanken:  " Vad händer med mina bilder när tiden tagit slut". 

Jag har tusentals med bilder, negativ som digitala i lådor och på hårddiskar. För en utomstående är det hela förmodligen oöverskådligt.  Vad gör det att bilder är taggade i Lightroom då tröskel förmodligen är alltför hög för en utomstående att sätta sig in hur Lightroom fungerar. Utöver det är bara antalet av bilder överväldigande. 

Vad gör man?

Kommer mina hårddiskar att hamna på loppis till ett pris på 50 kr styck som någon köper. Innehållet är helt ointressant och ett klick på "formatering" raderar ut hela mitt liv?

Varför har inte en amatörfotograf samma konstnärliga frihet som en målare?

En sak som bubblat ett tag är tag varför en amatörfotograf kritiseras för de hjälpmedel denne använder för att uttrycka sig i bild. En målare ifrågasätts inte för de hjälpmedel denne använder när hen sätter sina kreativa idéer på en duk.

En målare kan projicera en bild på sin målarduk, sätta bildens konturer på pränt och sedan börja måla. Detta utan att utsättas för kritik. Det är inte heller någon som lägger sig  i vad målarens "verktygslåda" innehåller och hur verktygen används.

En amatörmålares alster få negativ kritik direkt då hur filter och andra verktyg i fotografens "verktygslåda" använts. Aha, du har använt ditten och datten filter, program m.m och fotografens verk blir därmed direkt diskkvalificerat. Några tankar så här från köksbordet en tisdagskväll  :)

Varför fotograferar jag en bänk? - 59°18'48.2946" N 18°4'48.8543" E

För att svara på frågan direkt. Förändringar fascinerar mig och att dokumentera genom bilder blir ganska naturligt om man är intresserad av att ta bilder.

För några år sedan återvände jag till samma ställe i korsningen Södermannagatan/Åsögatan där två parkbänkar var placerade intill en husfasad som ständigt ändrade karaktär genom (p)åverkan - typ  gatukonst, taggar och grafitti. Bänkarna påverkades också genom mänskliga aktiviteter av karaktären taggar, skadegörelse och kvarlämnade saker. . Till en början koncentrerade jag mig på en bänk av de två tills jag gick över till att följa båda bänkarnas och väggens skepnadsändringar. Till historien hör att en man i den närmaste porten förde ett enmanskrig mot "utsmyckningar" på väggen och jobbade hårt på att bort det som landade på väggen.

Sommaren 2017 fick kommunen för sig att piffa upp bänkarna och det blev ett uppdrag för sommarlediga ungdomar, vilka målade bänkarna så dom blev som nya. Men så gick det enågra månader och under oktober månad blev bänkarna, till min överraskning, ersatta av cykelställ och därmed var min relation med bänkarna ett minne blott om än dokumenterat av mina fotografier. 

Den första bilden tog jag 3:e september 2016 och den sista 25:e september 2017 - ganska precis ett år således.

2017-03-25

2017-03-31

2017-06-09