Några ytterligare tankar runt vad händer med mina bilder när jag gått ur tiden
Nu kommer något väldigt "du ska inte tro att du är nåt".
Jag har bilder som nått uppskattning internationellt och som jag anser är minst lika bra bilder, som de bilder av fotografer som har en grundmurad autencitet. Exempelvis kom en av mina bilder på andra plats i SM i fotografi "dokumentärt" och tävlade internationellt i det svenska landslaget.
Det är lite svårt att förklara, men känslan av att bilder som jag anser vara riktigt bra bara så där raderas med en knapptryckning . Från svaren mitt tidigare inläggen är att göra böcker en bit på vägen men når inte riktigt ända fram är min spontana känsla. Jag ska läsa alla kommentarer i mitt tidigare inlägg mera noga och se vad som det hela landar när min hjärna stött och blött frågan.
(Jag är lite skraj för reaktionerna på detta inlägg)
-----------------------------
"This is an extraordinary achievment since less than 1% of all photographers uploading to 1x are selected for this award"
Jag köpte boken "Årets bilder 1965" på loppis idag. I den finns bilder av Tore Abrahamsson, Mats Bengtsson, Eric Dyring, Rolf Lind, Björn Myrman och många fler. De var bland de bästa fotograferna på den tiden.
Jag vill komma ihåg dessa och många fler men, det är svårt att hitta sånna bra bilderböcker. Förresten har jag inte hittat en enda sådan fotobok med dokumentärfoto från senare år på loppis.
Jag tror att de bästa fotograferna kommer poppa upp lite då och då i framtiden när vi är borta bara någon hittar på ett ställe där de går att hitta.
Ha de gott.
Jerry
Jag måste tänka på kompositören Johannes Brahms. Efter att ha lyssnat på en vals av Johann Strauss skrev han en autograf till Johann Strauss' hustru på en solfjäder och började med de första noterna av valsen och sedan "Leider nicht von Brahms!".Valsen hette "An der schönen blauen Donau!"
Ingen jantelag där inte!
Mvh Wolfgang
Dina bilder är värda ett bra öde.
Hälsningar Lena
Klart man ska glädjas över att nåt gått bra! Grattis till en välförtjänt utmärkelse.
Men sen då? Islänningarna visste med sig att de skulle bli ihågkomna. Åtminstone stormännen:
Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjalfr it sama,
ek veit einn,
at aldrei deyr:
dómr um dauðan hvern.
Men det var där och då.
För det mesta och de flesta gäller nog "Sic transit gloria mundi".
Beträffande bilder tror jag mest på svartvita papperskopior och kanske fotoböcker. Snygga porträtt av familjemedlemmar och dig själv kanske ev barn/barnbarn/släktingar skulle vilja ha på väggen. Alternativt något litet och lättplacerat av hög kvalité. Vi har ett sånt efter min frus farfar.
https://www.svd.se/sapfos-tystnad-tranger-genom-samtidens-brus
MvH
Johnny