Möte i sommarkvällen

En get med tvillingar som passerade så nära. De såg mig aldrig och jag fick glädjen av att se de två kiden leka.Det var sent och för kameran var det mörkt, så i färg är bilderna brusiga.Än mer så när de ljusas upp. Tyckte därför det var lite kul att  göra om dem till svartvitt .

Familjebilder i brandmannens spår

Det fanns en man i vår familj, kusin till min far. Han gillade att fotografera.

Farbror Olle. Även fast jag närmar mig de 60 känns det fortfarande mest rätt att kalla honom farbror Olle. Brand(man)kapten Olle Johansson. Här finns han på bild: http://www.tjugofyra7.se/msb/Avdelningar/Erfarenheter/Tunnelraset-i-Stockholm/

Han var duktig på bild och ta hand om bränder. Han försörjde sig på att släcka bränder,gladde släkten med sina bilder. Han var vår släktfotograf. När det gällde bilder hade han ett sätt att se som gick rakt igenom bilderna. Han tog bilder på oss barn, alla släktens barn, under hela vår uppväxt. Till dess vi diffunderade ut till de familjer vi är idag. Mer och mer förstår jag vilket intresse han hade till bilden som förmedlare av det som pågår. Egentligen borde alla vi i släkten samla ihop våra bilder, göra en bok.En bok till och för oss.Som ett tack till den familjeskatt han lämnat efter sig.

Idag tar jag bilder på min familj. Familjebilder. Hua hua. Min farbror är en av inspirationkällorna. En del av mig vill göra ett hopp genom tiden, sätta mig ner med honom, prata bilder, prata seende.Jag vet att han skulle gillat det.Prata om att träna upp sitt seende, hitta inspiration, behålla lusten. Få sin inre kritiker att bli en hjälp och inte ett hinder.

När jag tar mina bilder av min familjen idag finns han ofta i mina tankar. Jag tänker att kan jag bara till en liten, liten del ge mina barn och barnbarn glädjen av att se sin familj, sig själva, genom mina bilder har jag gjort något bra. Kanske är de övermätta på bilder, i detta bildernas tidevarv är det inte otänkbart. Vem vet, det ger sig. Jag har iallafall haft nöjet att både ta dem och vara med när de togs.

De här bilderna togs första april.Hon har precis förstått att det här är en dag då man både får och ska ljuga så att andra tror en. Man får inte skäll just den här dagen.Hon är tillräckligt gammal för att klara av det. Hon har gjort det förr men kanske inte fått samma positiva respons som idag. I mammas famn vågar hon sig på att ljuga hejvilt till de vuxna för att sen dessutom få ropa April April din dumma sill.

Ps. Bilderna gjordes till sepia dels för att dölja bristerna, de är bara familjebilder tagna i ögonblicket, som den eländiga stolen i bakgrunden, dels som en tribut till min farbror.DS.

Kråkorna berättade att något hände.

Oväsendet i talltoppen fångade min uppmärskamhet. Kråkornas rop ekade över den mulna april himlen.Något var på gång och hela kråkflocken var i gungning.

Det är inte svårt att ha medkänsla med kråkan här.

a

a

Den röda tråden

När jag bara fotar det jag ser. Inte bryr mig om definitioner. Bara försöker att komma underfund med vad jag ser, det som fångar mig, får just mig att trycka på avtryckaren. Inte bryr mig om bildstilar, kategorier,sorterande.Finns det ändå en röd tråd i hur jag ser när jag tar mina bilder då. Vem vet?

Kanske kommer den röda tråden efteråt, när jag väljer ut. Kanske finns det flera röda trådar i mina bilder. Kanske olika betraktare hittar sina egna röda trådar i mina bilder. Vem vet?

Kanske ändrar sig de röda trådarna vartefter tiden går. Vem vet?

Lev så väl ni kan goa människor därute. Alla ni som finns därute, bortanför min skärm och tillhändendelsevis läser det här.Och ska ni fotografera, försök behåll lusten, strunt i definitioner och röda trådar . Träd lätt i diskussionerna, de har sin egen röda tråd, som ibland lägger sig som en kvävande snara runt själva lusten. Var rädd om dina bilder, ditt alldeles egan bildskapande. Ingen ser världen som just du gör... 

Klara, färdiga, gå! En liten bildkvalkad från en loppis.

Allt  är färdigt,uppställt och berett. Vakterna på plats, repen spända. Kiaby IF:s årliga loppis är på väg att öppna. Folk har kommit från när och fjärran, klubben har jobbat i ett alltmer stigande tempo för att få allt klart i tid.Nu är dagen inne.

Alla väntar på signalen och på att repen skall sänkas.Alla är diciplinerade och väntar snällt bakom repen men spänningen  är påtaglig.Sorlet har tystnat.

  Blir det aldrig dags? Det fingras på repen, de första stegen förebereds.

Äntligen!   Nu bär det av, först till kvarn får mala.

a

Ahhh en tjock-TV, precis vad som behövdes. Billig var den också.

 Någon skall få ett riktigt stort djur.

 Bilderna är från 2012.Idag var det dags igen men då var jag inte på plats.