Längta efter himmel och horisont

Himlen kan man längta efter, jag gör det iallafall,  när man bor mitt inne i skogen ser man nästan aldrig horisonten. Jag trivs i skogen, vill bara säga det, men dessa dagar när mörkret stannar längre och kommer fortare, då kan jag längta efter  de fria vidderna. De håller ljuset längre.  När du kan se hela himlen, när horisonten är långt bort, då berättar himlen om vad som är på väg, långt innan vädret når dig så ser du att det är på väg. Man kan se på detta skådespel länge. Här är några himla bilder som jag gjort om till svartvita för att jag vill se molnen igen, när jag såg dem på riktigt var ju inte det svartvita nödvändigt för att se, men nu gör det svartvita att jag bättre minns min egen fascination av skådespelet jag bjöds på.

Ett stopp på vägen, kullen såg ut som ett djur som sakta kröp fram.Till och med molnet vek undan för denna varelse.

Här brukade jag sitta , första parkett för att kolla på fjärilar som älskar växtligheten som finns här.Just den här dagen var det åska som kom och gick .

En sån där dag med regn och solsken som byts av hela tiden. Väder som mitt gamla jag, det utan kameran hade kallat en dag med dåligt väder.

 En underbart stilla kväll, åskan har lugnat ner sig och kvar är bara de stora mäktiga molnen.

Bildtankar och lite tankar om takten vi tror oss leva i

Det har varit flera tänkvärda blogginlägg på sistonde, om takten vi bloggar/lägger upp bilder i och vad som händer med kvaliten när allt "ska" gå fortare. Jag blev då lite motvalls käring, inte till det ni skrev, utan mest till att världen på Internet verkar leva i en slags tro att när man hamnat längre bak i flödet då finns man inte. Plus att jag tror inte riktigt på att kvaliten blir sämre...däremot så tror jag på att man blir trött, bildtrött, mellan varven. Och då verkar inget bra. Så då tänkte att då får väl jag låta mig vara så långsam som jag är....om nu allt verkar springer fortare får väl jag sakta ner.  För det är klart om man bara fokuserar på det som är senast inlagt då kämpar man ju hela tiden i motvind, vi är många och det fylls på hela tiden. Livet pågår ju liksom hela tiden och när alla pratar med alla kan det bli lite överväldigande.

Så jag har suttit i flera dagar nu och tittat på bildspel av andra medlemmars  utvalda favoriter.Jag har lagt två bildspel bredvid varandra så att jag ser två bildspel rulla, sida vid sida.  Ibland är  kombinationen helt surrealistisk och det i sig blev spännande.  För mig går det här bortanför vem som är en bra,bättre,bäst fotograf eller vilka bilder som är bra,bättre,bäst.Det har varit en njutning.Konstfoton blandat med svartvita pärlor, fantastiska naturbilder, bilder med massor med humor, djupt gripande bilder. Jag har sett så många guldkorn som jag aldrig skulle sprungit på om jag inte kommit på ideen att också titta på andras favoriter. Det känns som vi väljer med hjärtat när vi väljer favoriter. Ingen röstning, inget majoritetstyckande, inget refuserande , kanske är det därför blandningen av bildstilar är stor. Vilket gör det extra roligt och inspirerande.Vad mycket inspirerande bilder det finns på fotosidan, riktiga juveler och  fler än vad man kan tro om man "bara" försöker fokusera och hänga med i det dagliga flödet.

Nu ere snart helg så hoppas den blir så bra som den kan bli för allehoppa!

På hemvägen tog jag en omväg, behövde klappa om lite träd

Hade ärende till Vallentuna idag och då vädret var vackert tog jag omvägen förbi två stora ekar.Det är alltid trevligt att spatsera runt dessa varelser och filosofera lite. Det här är en av dem, hon är fortfarande rätt hel. Enbart hennes storlek inger respekt. Blad finns bara på vissa grenar så kanske börjar hon närma sig sin riktiga ålderdom. Marken runt henne är full med ättlingar, det kan ju vara ett annat tecken på att naturlig föryngring pågår.  Man kan också se att många grenar är avsågade. Jag kan tänka mig att hon faktskt utgör en liten bit av kommunens budget och del i den kommunala omsorgen.

Nä det här blev för nära......nu ser man ju bara skrynklorna.

Så här är bättre, nu bär hon upp hela världen.  I alla fall taket på bilden.

Som en åldrig Medusa låter hon sina grenar sträcka ut sig. Hon tar plats denna dam.

Här är den andra eken, den har tiden redan tagit det mesta av men den är fortfarande ett mäktigt landmärke. Den är lite gömd inne på en skogsväg och kanske ingen ivrig säkerhets-nisse hittar hit.Hon kan gott få trilla samman där hon står.Jag brukar klappa om henne när jag har vägarna förbi. Väldigt respektfullt förstås, i hennes värld är jag lika långlivad och betydelsefull som en mygga.

Vänta på att löven faller, rapport från en oas i Stockholm

Vet ni var det här är någonstans ? (En hint är att det är i Stockholmstrakten, så ni som inte är nollåttor kan ha svårt att gissa...om ni inte har tagit en utflykt hit förstås.) Hursomhaver, det här är en oas som rekommenderas. Man kan få sig en god lunch i växthuset, vill man slå på stort finns här en stjärnkrog med ett ärevördigt namn. Annars kan man bara gå runt och flanera.

Höstvädret var så där fint som det bara kan vara när det är som bäst. Sol, blå himmel och träden var överdådiga. Vi var inte de enda som tagit hos hit så det tog en stund att få parkering. Överallt var det människor, barn som gamla. Alla verkade så nöjda, folk nickade och log när man möttes. Kanske var det kameran eller kanske maken och jag såg trevliga ut, eller så visste vi alla att en sån här dag är en gåva. Och någonting vi alla delade som hade tagit oss hit denna dag. En dag att gömma i hjärnvindlingarna för att sen ta fram när nordanvinden blåser och det långa mörkret är det enda beständiga. Det finns någonting i hösten som tar fram barnet i en, överdådet av färg och form gör att det är lätt att släppa taget om det förståndiga och bara hänga med och förundras över denna trädens teater som spelas upp. Man blir liten i så många bemärkelser, men liten på ett bra och skönt sätt. Här finns ingenting som behöver fixas och inget att kontrollera eller styra, ett större och mäktigare skeende  är i farten vare sig vi vill eller ej. Bara och koppla av som det barn av Moder Jord vi alla är.

 Vissa kombinationer står ut och fångar ett öga som letar motiv.

Alla former som skapas av enkla skiftningar i lövens färg.

Som att simma i ett gult hav.

Barnen hittade gungan fast den var lite gömd.

Fler än jag var ute med kamera.

Den lilla mannen bara satt här. Väntade.Föräldrarna ropade men han ignorerade dem så länge han kunde.Snälla, kan du inte komma nu, sa mamma. Nej, sa pojken, jag väntar. Jag vill se när löven faller. I tanken har jag sedan dess suttit där med honom, väntandes och följandes lövens väg till marken. Se, han hade ett förstånd utöver det vanliga den lille mannen. Vissa saker i livet är viktiga och annat är bara struntsaker. I hans ålder är det lättare att se det viktiga och låta sig undra och förundras. Sen kan det ta  ända tills man nästan är gammal innan man igen  inser vikten av att förundras.

Svartvita flygetyg

Naturen är inte alls svartvit, speciellt inte så här års. Men nu passade det mig att visa den i svartvitt.Så då gör jag det. Så det så :)  ....Ha det gott allihopa, för mig börjar helgen.....om 1 timme och 40 minuter, inte för att jag är den som räknar men man måste vara noggrann med tiden.  Hur skulle det se ut om man slarvade med den. Då kanske den försvann. Och vad skulle man göra då. Då kanske allt bara stelnar till ett gigantiskt stilleben. Det vill inte jag medverka till så där för räknar jag noggrant tiden och vips är det bara 1 timme och 38 minuter kvar tills min helg börjar.Slut på lunchen, nu ere sista mötet som gäller. Kanske säger jag något klokt och vettigt eller så skiter jag i det, bara har en trevlig stund med (arbets)kamraterna.