Den glömda sången

Inget av det som hände denna eftermiddag ska han komma ihåg.  Hans mamma och jag  kommer att minnas. Den gamla damen kommer inte att glömma, inte heller den unga flickan.   Men hos honom kommer händelserna att gömmas långt bak i hans huvud, kanske helt glömmas.  Eller kanske blir det så att han någon gång i framtiden får en glimt igen av just denna eftermiddag.  Otydligt men inte helt obekant , kanske kommer det vara likt en sång vars namn han glömt men där enstaka toner  får honom att minnas känslan. Hur han älskade sitt liv och sin värld och hur världen var vänlig tillbaka.  Kanske kommer han säga att han gillar blåa eftermiddagar utan att han riktigt vet varför. 

Dottern och jag har gett oss in till staden.  Sonen hennes gillar just nu mest av allt att vara bland människor så Lilla Torg verkar vara en bra ide.  Det är en blå  och vacker november eftermiddag, ovanligt varm för årstiden. Lilla Torg är fyllt av liv när vi kom dit. Kajorna småpratar försiktigt medan de gör sig klara för natten. Vid träden utanför KappAhl sitter två män och spelar. Musiken är vacker och folk som hör kommer i en liten men strid ström fram till dem  och visar sin uppskattning genom att ge  pengar. Man kan nästan ta på känslan av lugn som sprider sig över torget. Tiden saktar in. 

Ljus som kommer upp ur marken är nytt för honom, han går runt och lägger handen på alla.

Därborta låter det fint, det är värt att kolla vidare på.

Många går dit och böjer sig ned vänder om och går därifrån, han ser det ,blir nyfiken , går närmre men vågar inte gå ända fram.

Sen dyker en kompis upp. De har aldrig setts förut men han ser direkt att de är av samma sort. 

Kompisen är avvaktande  och  inte ens vänliga vinkningar lättar upp situationen.

Kompisen  har sina systrar med sig och de tre går iväg mot en bänk, sätter sig för att lyssna på musiken. Han har  dock inte gett upp utan följer efter.

 När den ena systern reser sig får han syn på henne och faller genast i trans och glömmer kompisen. En lång stund står han där och bara ser på henne.

Sen sträcker han upp sin hand och hon tar den.

Han har bestämt sig och för henne snabbt ut på torget. Hon följer honom skrattandes.

Det går undan mer än vad bilderna visar och de försvinner snart långt ut på torget,

Till slut har de gått runt och nått fram till fönstren vid KappAhl. Där har en äldre dam slagit sig ner på sin rollator för att lyssna på musiken. Hon hälsar vänligt på honom  och den unga flickan. Kompisen har nu tagit sig ner från bänken och tittar långt efter dem. 

Nu är han färdig med promenaden och släpper den unga flickans hand och springer själv en stund. Han verkar nöjd och lamporna på hans skor syns lång  väg där de blinker fort och rött.

Vad jag inte har på bild är när han vänder tillbaka till den äldre damen med rollatorn. Han vill hälsa på henne igen och det slutar med att hon tar honom i famn och pratar länge med honom. Det  blev inga bilder av detta hans nästa möte, det var för långt bort och hon hade ryggen mot mig och jag ville inte störa bara för att få en bild. Efter detta tog hans ork slut och vi for hem.Tre dagar senare vi alla i kön på ICA när samma dam känner igen honom och kommer fram.  Han verkar känna igen henne också. 

Jag tänker att  just denna tid i  barnens liv är magiskt (  eller borde få vara det ). Denna tid mellan ett och två år.  De verkar må så bra då. Jag fascineras  och förundras  av denna livskraft de besitter . Jag hoppas att åtminstonde fragment av denna hans tid mellan ett och två skall finnas kvar hos honom.Som toner från en bortglömd men älskad sång. 

Att adventa in julen med sin egen adventskalender och göra det man verkligen vill.

Kommer ni ihåg känslan av advent från det ni var små ?   Kvällshimlarna med sina apelsinröda horisonter , sina långa blåa toner och de lila molnen.  Sol och måne på samma gång. Gatlyktorna som tändes tidigt.  Adventsstjärnor i varje  fönster. Blöta och fuktiga dofter som steg upp ur jorden , gamla löv och våtkall mossa, blött grus och halkig lera.

 *

Inomhus doftade det av mormors alla bak.  Hon var den som hann med att baka och förbereda. Stillheten på morgnarna med frukosten som åts till skenet av av tända ljus. I skolan var  det morgonsamlingar med tända ljus. En stund av stillhet innan dagen började. Sånt som barn behöver, nu som då.  Frågorna man hade var egentligen bara två som jag minns det . Skulle det bli snö till jul och  skulle man få det man önskade sig ?  Regeringskriser var långt borta, den egna upplevelsen desto närmare.

Som barn var man på avstånd från stressen, man skyddades från kraven. Dagarna räknades ner mot julafton med hjälp av adventsljus och adventskalender.  Mina kalendrar hade  alltid glitter och djupblå himmlar. När jag ser på mina barnbarn ser jag att de upplever detsamma som jag gjorde en gång. Ingenting har förlorats på vägen.  I det kan jag vara lugn. De gläds åt sina lucköppningar, sina adventskalendrar.  Förberedelserna, väntan, de tända ljusen det finns för dem också . Stunderna av stillhet.  Det som ändrats och förlorats mest är nog jag och min barndom.  Att  jag klev ur adventandet och klev in i  jakten på  att hinna  allt innan  julen.  De stilla morgnarna glömdes bort , de blåa eftermiddagarna hanns inte med.   Kraven tog över. Förmodligen helt normalt,  att vara vuxen är att ha och ta ansvar. Även min mor hade stressiga blanka ögon och snabba ryckiga händer ju närmare jul vi kom. Trots att  mina barndoms jular firades  på den gamla goda tiden. Det  kan man inte tro men så kommer jag ihåg det , redan då hade julstressen gjort sitt intåg. 

Mitt i livet  är det inte så lätt att pausa och uppleva. Ibland vill jag bara ta alla yngre vuxna i famn som springer mellan jobb och lämningar/hämtningar av barn och säga : Vad ni är duktiga! Vad jag önskar er pausar och stilla morgnar nu i advent, åtminstonde en eller två. Jag vet att det är enklare sagt än gjort att få bort stressen i juletider.

För min del med vuxna barn och barnbarn kan jag åter få ta mig tiden till själva Julandet. Tid till att adventa in julen. På mitt sätt, som jag vill ha det. I år har jag och en vän bestämt att vi skall träffas och ha vår egen lucköppning varje morgon. Vännen skriver om det samma här https://www.facebook.com/levandeliv 

 Jag gläds som ett barn åt detta.  En egen adventskalender.  Fast som barn hade jag  dött av tråkighet åt  just den här varianten. Vi ska träffas innan arbetsdagen börjar, tända ljus och sitta stilla tillsammansi i 20 minuter.  Meditera.  Luckor ska vi öppna men de finns inne i våra huvuden, de styrs av vår fantasi och de kommer i stunden. Tanken är att de skall representera det kommande året. Som en förberedelse.  Sen pratar vi lite innan var och en går till sin egen arbetsdag. Sånt gillar jag, hittepå bilder från den egna fantasin, blandat med stillhet och eftertanke.  Sen kan man inte alltid bestämma vad lucköppningen skall bli. Inte alltid blir det finstämt och högtidligt.  Det gillar jag också. I går morse var det ett par arga händer som slet undan en rund lucka av trä och lite småsurt sa åt mig att jag minsann inte vet så mycket som jag tror att jag gör. Sånt kan också gömma sig bakom en lucka i advent. Ha, det här skall jag få göra i 22 dagar till.  Störtkul!

Önskar er alla som eventuellt läser detta och som har tagit er ända hit ner i texten en skön advent oavsett vad ni måste och inte måste göra. Många pauser, många långa blåa eftermiddagar med apelsinhimmel. Kuliga saker som ni gillar även om ingen annan gör det.