Dag 88 var varm och solig

Sitter   och filosoferar  och redigerar bilder på året som gått. Mitt första år som pensionär. Nu är jag ute på sista sommarlovet. Ingen vet hur långt det blir. Det vet vi alla att vi inte vet. Bilderna i denna blogg är på bästa kören, Össeby Gospel. Där var jag med i över 10 år. Där lärde jag mig sjunga bättre. Med det sagt så vill jag poängtera att jag vare sig var eller är särskilt musikalisk eller en bra sångare. Så ordet bättre är både sant men också relativt :)  Med Mahalia Jackson som en barndomsidol passar gospel perfekt för mig. Så mycket rytm och tung-gung och ren glädje. I bästa kören fanns inga krav på tro och jag vet att några av oss tror men inte alla. Det fungerar ändå. Man blir snäll(are) av att sjunga gospel hur man än tror.....tror jag.Till veckoövningarna kunde man komma trött och utschasad för att två timmar senare komma hem alldeles lätt inombords. Om och om igen upplevde jag detta och träningarna var minst lika viktiga som de uppträdanden kören gjorde. Jag slutade i kören men kören finns kvar, bättre än någonsin. Bilderna nedan är från 27 maj 2018, deras årliga avslutning i kyrkoruinen i Össeby (Vallentuna kommun).  Som alla minns, maj var varm förra året, den här dagen sken solen obarmhärtigt men bästa kören gjorde ett fantastiskt uppträdande trots tuff sol och värme.

Bästa körledaren med bästa kören bakom sig. Som alltid :)

Tre åskådare som letat sig upp på de tjocka kyrko-murarna.

Bästa musikerna.

Några bilder från repetionen, då var det hatt och vad som nu kunde användas som solskydd.

Bästa blommorna till bästa kören.

Önskar er allt gott i sommaren.

PS:

För intresserade (typ bästa kören) finns bilder för nedladdning här: https://www.annelieworgard.com/Other/B%C3%A4stak%C3%B6ren%C3%96ssebyGospel27maj2018/ DS.

De måste vara glada, allt annat vore konstigt

Quiet afternoon
From the shadows of the old barn
The butterfly appears

Att fotografera fjärilar, tillika medans de flyger är något av det roligaste jag vet. Det är en bra utrensning av gamla slöa tankar om som annars biter sig fast. Finns ingen plats för annat än att fokusera,vänta,vara beredd. Aktiv meditation kallar jag det. De är snabba de små liven och jag har ännu inte riktigt lärt mig hur man märker att de snart skall lyfta.Så det blir det många suddbilder för papperskorgen. Men det gör inget, den kan man tömma utan någon som helst tanke på sopsortering. Sudd=släng. Det bästa knepet jag funnit så här långt är att titta med bägge ögonen samtidigt, ett genom objektivet och ett på omgivningen. Ett par timmar så och man känner sig litet grann vintyrig det måste jag erkänna. Vintyrig och gladare. Jag vill att en skall hamna i skärpa , att bakgrunden skall vara lagom OK, perfekt har jag slutat sträva efter. 

Minns en promenad i Bergianska med yngsta dottern, hon hade precis börjat på Universitet i Stockholm, studerade geologi och var så glad över det. Promenaden gick bland gigantiska rhododendronsnår och begynnande sommarblomning. Fjärilarna flög runt i kring oss. - De måste vara glada mamma, se som de flyger. Allt annat vore konstigt.

Kanske var det sin egen glädje hon såg i fjärilarna. Eller så var de glada. Hennes kommentar har följt mig genom åren. Varje vår så undrar jag, tänk om de är just det, glädjefyllda. Så kort de lever, så lite  jag vet om dem. Ju mer jag sitter med dem ju mer inser jag att det pågår massor med saker i deras värld.  Som jag inte har en aning om. Deras skönhet både förtrollar och förblindar. Här nedan en tåtelsmygare som kollar in trollsländan. Han får nog lov att akta sig så hon inte äter upp honom.

Drömbilden jag har med fjärilar är att lyckas fånga dem när de flyger tillsammans, bort , iväg, upp i luften, runt, runt varandra. Dansar de eller pågår en maktkamp ? För några dagar sen såg min andra dotter och jag hur en fjäril verkade jaga efter allt som kom i dess väg, inkluderat gråsparvarna som flög förbi.  Den verkade vakta vägen utanför vårt hus. Jag hittade den här korta artikeln som ger en del svar: https://www.forskning.se/2011/03/28/fjarilar-som-slass-motivationen-avgor-utgangen/  

Den här midsommarhelgen vid Kolartorpet i Sörmland dök en för mig ny skönhet upp. Makaonfjärilen. Större än alla de andra fjärilarna som samlades runt den sommarblåa kantnepetan. Tre dagar dök han upp, två gånger ensam men vid ett tillfälle var de två. Hela tiden gick vingarna fort,fort, fort  medan den letade sig upp och nerför blomstänglarna. Benen var långa och de spelade försiktigt över blommorna innan den fällde ut snabeln och började suga .  

Här flyger han. Vad jag kan se har han slarvat med snabelupprullningen. Det får han passa sig för. Den kan ju fastna.

Ännu en flygbild. Det blåa i bakgrunden är en bil. 

Humlorna är enklare att få med på bild, lika roliga att sitta med men lite enklare. Lite rakare flygstil och lite mer förutsägbara. In i blomman, samla pollen sen upp och utåt. Oemotståndligt kroppsspråk.

Just de här två bilderna har jag ökat iso ganska kraftigt för att kunna få med vingsurret. Först var jag missnöjd med det grövre uttryckt men nu gillar jag det. Lite som att måla med grova penslar.

Pionerna vid Kolartorpet drog till sig humlor och annat smånytt. Fjärilarna tyckte nog det var för mycket blad i vägen. Här en bild på en humla fylld av pollen på väg in. Jag gillar det lilla småkrypet, han ser för mig ut som en kamikazipilot på väg mot det stora okända. Som avslutning en liten rolig film jag hittade, som visar att humlor hjälper varandra.  Kolla här: https://www.youtube.com/watch?v=Zs_3FHh3z4o

Hoppas ni har en skön sommar!