Dagen fick ett så oväntat slut.

En av årets varmaste dagar började med sol som bara flödade över det lilla torpet i skogen.Klarblå sensommarhimmel.Ingen vind. Värmen bestämde takten och dagen avverkades i stillhet. Vi hade tänkt oss en middag på verandan framåt kvällningen. Stora verandan vid lilla nybyggda boden. Verandan med utsikt över ängen. Currygryta med ris, lite gott vin, frukt som efterrätt. Så skulle det bli.Kvällen var bestämd.Planen lagd. God mat, sen fötterna på stolen mittemot, värmen från dagen fortfarande kvar i luften.Filosofera lite över tingens obeständighet. Begrunda att ännu en sommar närmade sig sitt slut.

Första tecknet på att något annat var i görningen var trollsländorna. Spanandes efter byte dök de upp i ögonhöjd, tog sina tvära svängar,försvann. De var många. Som patrullerande hajar dök de upp.Luften blev full av liv,intensiteten  påtaglig. Att ens försöka fånga något på bild i denna värme kändes övermäktigt. Kameran fick vila i knät. Dock hade vi alla fyra rätat på ryggarna i våra stolar, följde dem med blicken, deltog i jakten.

Det som trollsländorna  upptäckt blev nu också klart för oss. Myrsvärmardag. Myrorna hade skaffat sig vingar, bestämt att detta var dagen då de skulle träffas. Skaffa sig en partner, dansa sin dans, så små, så sköra men otaliga i antal. De var överallt. Verandan och lilla boden var deras mål, deras mötesplats. Luften fylldes av ljudet från hundratusentals vingar. För oss fyra var det bara att retirera. Stod man stilla blev man långsamt men obönhörligt övertäckt. Kryllad på, av små mjuka fötter och vingar. Här kunde människan i all sin synbara överlägsenhet inte göra annat än ge upp.

Den stundande middagen flyttades från verandan in i det lilla torpet. Förr brukades här jorden, det fanns en lagård, några uthus.Kvar är bara torpet i kanten av en liten äng, omgiven av skog, skog och åter skog. Hit hittar numera bara hjortar och vildsvin. Samt en fransman från Bretagne och min kusin. Detta har de gjort till sin plats på jorden. Ingen el finns och vattnet tas upp från jordens kalla mitt med en grön pump. Här vajar den bretagnska flaggan sida vid sida med den svenska.Hänger flaggorna där är de hemma.

Efter middagen musik på lilla verandan. En batteridriven cd-spelare spred irländsk folkmusik ut  över ängen. Kanske spetsade en hjort öronen.Kanske gillade han vad han hörde. Vem vet.Långt borta hördes åskan, blixtar lyste upp avlägsna platser. På andra sidan gårdsplanen låg boden med verandan, där skulle vi suttit, där dansade myrorna fortfarande. I mörkret.Allt var stilla och allt var  fyllt av liv.

Bilder som väntar på att bli

I flera år hade jag sett granarna i skogsbrynet. Deras grenar skapade linjer, linjerna fann mig. Varje gång jag gick förbi fångades jag. Denna förunderliga randighet, tvärs emot alla andra former och linjer i landskapet. Granarna såg ut som små väktare , vaktandes gränsen mellan hage och skog.Ljus och mörker, klarhet och mystik.

Jag ville ha dem förevigade, deras randighet, deras tysta vaktande. Visste bara inte hur. Många gånger lyfte jag kameran, försökte finna rätt vinkel, men i linsen blev det bara lite gräs och sen träd i bakgrunden.

En sommar tog jag en promenad bland dessa små granar. De var vissna och stickiga och på nära håll blev deras mönster otydligt.De stod tätt,tätt och när jag gick där och böjde undan grenar för att inte bli rispad så tänkte jag att det blir nog ingen bild av detta.

Sen kom dagen när grannen fyllde år. Hon som brukar ha sina hästar i hagen. På vägen till centrum för att köpa en present är bilden plötsligt där. En årsgammal älgkalv står där mitt i hagen, med de små granarna som bakgrund. I baksätet på bilen ligger kameran, med telezoomen på.

Vid första bilden, bilden på granarna, är vi nog 200-300 meter bort, det var inga problem att kliva ur bilen och fotografera. Sen kör vi sakta sakta närmre, älgkalven som kanske nyss blivit övergiven av mamma älg är lite nyfiken och kontaktsökande. Den låter sig bli fotograferad, spetsar öronen när jag tackar för bilden.

Idag, mer än ett år senare, är granarna borta. Vi hade skogsavverkning i augusti förra året.Bara några stycken av väktarna är kvar, men de har inget att vakta längre, bakom dem finns nu ett berg, ett berg som förut var skymt.Ett helt annat landskap når nu mina ögon.

PS.  I bilden med granarna har jag klonat bort ett staket. Det var ett ohyggligt fult staket, (förlåt att jag säger så älskade granne), med vita elektriska band. Detta vajande vita tog allt fokus när det väl hamnade på bild. I verkligheten var det inte lika tydligt, kanske för att mina ögon var inzoomade på granarna. Så då tog jag mig friheten att ta bort detta staket. Bara så ni vet. En del kommer det kanske att störa....blunda då lite, eller rita i din fantasi ditt de vita banden  :) DS.

Återvändande

Sitter här och längtar semester så det kryper i hela kroppen, från tårna och ända upp i hårbotten.Finner sen utan att jag riktigt vet varför att jag betalat ett guldmedlemskap idag och börjar skriva mitt första blogginlägg på FS. För fyra år sen försökte jag göra samma sak  men greps omedelbums av skrivarblockering ,  sen bannade jag mig själv från nya bilder här . Så kan det gå när man skall komplicera saker i tillvaron ;)  ......

Så vis av den erfarenheten tänker jag bara smyga in här, se hur det känns och sen rusa ut i semesterlandet, ni vet där solen alltid skiner , morgondimman smeker hagen varje morgon, vattnet  är badvarmt och ljumt och kvällarna evigt långa. Så får se om det här är ett återvändande till fotosidan, jag vill att det är det. Jag har saknat att härja runt bland alla fina bilder, låta mig inspireras, vara en del av myllret här. Ta mig nu inte för allvarligt, för det är inte min mening.

.