Helg helt utan mening eller mål

Vill bara önska er allesammans en trevlig helg! Må solen lysa på oss. Med bilder, utan bilder , gillandes eller ogillandes det som finns eller det som hittas på.Låt nu allt  förskönas eller förfulas efter vars och ens tycke o smak. Lev och låt leva. Nu går jag ut till fåglarna,vänder nunan mot solen och skall inte tänka vare sig allvar eller jobb på flera dygn.Tror jag i allafall.Inga löften ges, det  bli som det blir, precis som det brukar.Ska försöka låta bli att lägga förväntansfilter över verkligheten, bara låta det som händer hända. Kanske klarar jag det kanske gör jag det inte. Det är bra det med.Nu tillbaks till den sista manualen...sen får det vara bra...för denna vecka.

Vårsolen ska lysa säger de. Bra säger jag. Jag har längtat.

 Inga färdiga planer gjorda för denna helgen, kanske klippa och klistra av redan gjorda helger och få en ny fast av gammalt material.

 Tror mest på att sväva runt bara, utan krav eller förväntningar. Brukar kunna bli bra då.

Blåa drömmar i en vit verklighet

I människovärlden tycker de att våren kom av sig. Vi som är utomhus jämt vet bättre. Det här är ju Mars, vårvinterns opålitliga månad.  Snötäckta fält i Mars är då rakt inget ovanligt.Människor väver sina drömmar som inte når längre än deras korta näsor.  Blåsippor i Brottby i mitten på Mars...ja dröm på du människokryp! Ja så här lät det bland djuren när jag frågade dem om bakslaget med vädret. Lite hånfullt och stroppigt i mina öron men vad vet jag, kortnäst som jag är. Men jag har avslöjat dem, de är som vi, längtar och väntar och ser trånande bortåt vägen...efter vadå?   Våren och solen så klart. Jag har bildbevis på att det är så. Och jag Disneyfierar ingenting! Skulle inte falla mig in, jag bara visar verkligheten, det ser ni ju själva. Först som det är nu...sen som det blir om några veckor. Själv ska jag ladda om min tankeapparat och se om jag kanske detta år kan få någon blåsippsbild jag är nöjd med. En som visar blåsippans blåsippighet som den framstår för mig.Inte på något sätt lätt inser jag efter ha tittat igenom mina egna alster.Jag har någon slags ide om att det skall gå att ta en bild som visar känslan av olika blommor, blåsippans blåsippighet om man så vill. Sen vet jag ju att det är jag som tilldelar blåsippan sina sippiga egenskaper.Så ibland undrar jag om det är med den ideen som det är med våren just nu...man får fortsätta drömma. Och för mig som människokryp, ibland är det drömmarna jag lever genom.Så jag fortsätter drömma om våren och om inte den bästa bilden så den bästaste stunden med blåsipporna.

Fåret  spanar  längs vägen efter våren som kom av sig.

Gässen  ser sig om efter den försvunna våren.

Rådjuren kom fram och började äta av fåglarnas mat igen, här bortskrämd av färdtjänst.

Blåsippsdrömmar är det jag har just nu......hur ska det bli i vår. Ska det bli sol och kaffe i backarna omgärdad av blåsippor...vi får se.

Bara rakt upp o ner o rätt ur kameran. Så här ser dem ut när de försiktigt sträcker sig upp över fjolårslöv. Är det vad jag menar....vet inte.....

 Att sträcka sig mot ljuset.Är det vad jag är ute efter...vet inte, är inte säker att det här visar blåsippighet

Kanske något åt det här hållet, men lite konstlat var det att ta upp en bit mossa och fota igenom.

Eller behövs det ett övergångsobjekt, ett litet barn som plockar sina vårblommor...är det därifrån blåsippigheten kommer. Solen i nacken och lukten av vårvarm solstänkt skogsjord.

Varje dag en ny dag...och sen blir det helg!

Vill bara önska en bra helg!! Oavsett. För mig, alltid skönt när det är fredag. Snart får man stänga igen verkstaden och bara vara.Glädjas åt det stora, som en nyköpt oerhört vacker ring.

Ett hänge i svag sol på en bar gren.

Mars år 2014, Bistra män och marker som väntar på liv

Vapenskrammel hörs genom tidningar och TV. Allvarsmän i uniform visas på bilderna.  Med bistra ansikten sträcker de på sig, drar in magen och får alla att förstå att nu är det allvar.  Nu är det ingen lek längre, nu är inte tid för prat. Känner hur rädd jag blir. Hur rosenrasande arg. Ledsen för de människor som nu har detta in på bara skinnet. Lidandet som om de utlöser kriget kommer att ta generationer att läka. Jag har inga kloka ord, bara en önskan om besinning. Utanför där jag bor förbereder sig naturen för ett helt annat allvar. Att hälsa livet och pånyttfödelsen välkommen. Drar på mig skorna och går och går och går tills tankarna lättar...min önskan är ju som en sketen droppe i havet, men så är min makt att påverka också. Men allt jag kan göra är att önska ,gå och gå och be...så det gör jag. Jag ber att all klokskap skall hitta de rätta orden så att inte saker ställs på sin spets. Jag ber för alla er som på riktigt kan påverka. Måtte ni finna orden Som når fram och skapar besinning. Själv går jag med leriga skor i kanten av våren.

Gässen drar in i  Vada dalen.

Skogen, ännu bara nakna grenar men ändå full av färg.

Gåsparet  är vid Angarnssjöängens kant.

Vi hade inte sett varandra , vare sig katten eller jag...men så helt plötsligt blev han varse mig och for iväg som skjuten ur en kanot.... tror han låg och spanade på ett byte.

Jag inser hur  skyddad jag är där jag lever, och har varit så hela mitt liv.Jag har inte erfarenhet av krig och galenskap. Jag lever i ett land där väldigt mycket är bra.Jag tänker på boken "Sista kulan sparar jag åt grannen". Skriven av Fausta Marianovic, en kvinna som flydde till Sverige från kriget i Jugoslavien. Hennes beskrivning och vrede över att det var så lätt att vända granne mot granne går rakt in. Hur fort forna vänner hamnade i olika etniska grupper och sen angrep varandra. Hennes naivitet togs ifrån henne.Nä nu skriver jag inte mer...det här ville jag skriva men sen räcker det. Jag skall promenera och be att universum sänder besinning in till de som behöver det stället.