Blåa drömmar i en vit verklighet

I människovärlden tycker de att våren kom av sig. Vi som är utomhus jämt vet bättre. Det här är ju Mars, vårvinterns opålitliga månad.  Snötäckta fält i Mars är då rakt inget ovanligt.Människor väver sina drömmar som inte når längre än deras korta näsor.  Blåsippor i Brottby i mitten på Mars...ja dröm på du människokryp! Ja så här lät det bland djuren när jag frågade dem om bakslaget med vädret. Lite hånfullt och stroppigt i mina öron men vad vet jag, kortnäst som jag är. Men jag har avslöjat dem, de är som vi, längtar och väntar och ser trånande bortåt vägen...efter vadå?   Våren och solen så klart. Jag har bildbevis på att det är så. Och jag Disneyfierar ingenting! Skulle inte falla mig in, jag bara visar verkligheten, det ser ni ju själva. Först som det är nu...sen som det blir om några veckor. Själv ska jag ladda om min tankeapparat och se om jag kanske detta år kan få någon blåsippsbild jag är nöjd med. En som visar blåsippans blåsippighet som den framstår för mig.Inte på något sätt lätt inser jag efter ha tittat igenom mina egna alster.Jag har någon slags ide om att det skall gå att ta en bild som visar känslan av olika blommor, blåsippans blåsippighet om man så vill. Sen vet jag ju att det är jag som tilldelar blåsippan sina sippiga egenskaper.Så ibland undrar jag om det är med den ideen som det är med våren just nu...man får fortsätta drömma. Och för mig som människokryp, ibland är det drömmarna jag lever genom.Så jag fortsätter drömma om våren och om inte den bästa bilden så den bästaste stunden med blåsipporna.

Fåret  spanar  längs vägen efter våren som kom av sig.

Gässen  ser sig om efter den försvunna våren.

Rådjuren kom fram och började äta av fåglarnas mat igen, här bortskrämd av färdtjänst.

Blåsippsdrömmar är det jag har just nu......hur ska det bli i vår. Ska det bli sol och kaffe i backarna omgärdad av blåsippor...vi får se.

Bara rakt upp o ner o rätt ur kameran. Så här ser dem ut när de försiktigt sträcker sig upp över fjolårslöv. Är det vad jag menar....vet inte.....

 Att sträcka sig mot ljuset.Är det vad jag är ute efter...vet inte, är inte säker att det här visar blåsippighet

Kanske något åt det här hållet, men lite konstlat var det att ta upp en bit mossa och fota igenom.

Eller behövs det ett övergångsobjekt, ett litet barn som plockar sina vårblommor...är det därifrån blåsippigheten kommer. Solen i nacken och lukten av vårvarm solstänkt skogsjord.

Varje dag en ny dag...och sen blir det helg!

Vill bara önska en bra helg!! Oavsett. För mig, alltid skönt när det är fredag. Snart får man stänga igen verkstaden och bara vara.Glädjas åt det stora, som en nyköpt oerhört vacker ring.

Ett hänge i svag sol på en bar gren.

Mars år 2014, Bistra män och marker som väntar på liv

Vapenskrammel hörs genom tidningar och TV. Allvarsmän i uniform visas på bilderna.  Med bistra ansikten sträcker de på sig, drar in magen och får alla att förstå att nu är det allvar.  Nu är det ingen lek längre, nu är inte tid för prat. Känner hur rädd jag blir. Hur rosenrasande arg. Ledsen för de människor som nu har detta in på bara skinnet. Lidandet som om de utlöser kriget kommer att ta generationer att läka. Jag har inga kloka ord, bara en önskan om besinning. Utanför där jag bor förbereder sig naturen för ett helt annat allvar. Att hälsa livet och pånyttfödelsen välkommen. Drar på mig skorna och går och går och går tills tankarna lättar...min önskan är ju som en sketen droppe i havet, men så är min makt att påverka också. Men allt jag kan göra är att önska ,gå och gå och be...så det gör jag. Jag ber att all klokskap skall hitta de rätta orden så att inte saker ställs på sin spets. Jag ber för alla er som på riktigt kan påverka. Måtte ni finna orden Som når fram och skapar besinning. Själv går jag med leriga skor i kanten av våren.

Gässen drar in i  Vada dalen.

Skogen, ännu bara nakna grenar men ändå full av färg.

Gåsparet  är vid Angarnssjöängens kant.

Vi hade inte sett varandra , vare sig katten eller jag...men så helt plötsligt blev han varse mig och for iväg som skjuten ur en kanot.... tror han låg och spanade på ett byte.

Jag inser hur  skyddad jag är där jag lever, och har varit så hela mitt liv.Jag har inte erfarenhet av krig och galenskap. Jag lever i ett land där väldigt mycket är bra.Jag tänker på boken "Sista kulan sparar jag åt grannen". Skriven av Fausta Marianovic, en kvinna som flydde till Sverige från kriget i Jugoslavien. Hennes beskrivning och vrede över att det var så lätt att vända granne mot granne går rakt in. Hur fort forna vänner hamnade i olika etniska grupper och sen angrep varandra. Hennes naivitet togs ifrån henne.Nä nu skriver jag inte mer...det här ville jag skriva men sen räcker det. Jag skall promenera och be att universum sänder besinning in till de som behöver det stället.

Inte en sekund för länge inomhus och tranorna de närmar sig

Vill vara ute hela tiden, lapa det dagsljus som nu ges oss. Även om solen inte dykt upp i sin fulla glans ännu så klarar hon av att hålla ljuset uppe långa timmar nu. Att sitta bakom en skärm och skriva om att vara ute känns inte som det jag vill.Otåligheten sliter och river men orken är inte där.Men den kommer väl.Tills dess får man ta tillvara tiden bäst det går. 

När sommaren väl dyker upp, ska jag inte vara inomhus en sekund längre än vad jag behöver. Jag skall vandra med kameran runt kullar och fält. Lyssna på svalornas svirr mellan husen.

Jag önskar mig många tidiga sommarmorgnar, med marknära dimma och beslutsamma måsar som på tysta vingar kommer in i våg efter våg, från havet in mot fastlandet. Först när solen går upp hörs gässen, de verkar intet kunna flyga i tystnad.Planen lämnar sina kondensmärken efter sig på himlen, människorna löste sin lust att flyga på sitt eget vis.

Jag ska sitta som en annan Ferdinand under trädet och vänta in första värmen, se daggdropparna torka upp. Känna dofterna förvandlas från svala, morgonkalla till förmiddagskryddiga.

Jag skall vandra längs åarna under middagshettan, inte stanna förrän kvällen kommer.

Bara lite drömmar om sommaren gott folk... Ha nu en bra Torsdag denna den näst sista dagen i Februari år 2014. Idag är det precis 30 år sedan min yngsta dotter såg dagens ljus.

http://champagne-ardenne.lpo.fr/grues/point_sur_la_migration.htm 

Översatt tll svenska fört den 23 Feb, det var i Söndags:

Prognosen var bra. mycket viktig dag för migration på söndag . Avgångar i Spanien är många och omfattar tiotusentals tranor . Dessa kranar över hela Frankrike i vågor. Relevanta avdelningar är Medelhavs avdelningar är alltid fråga: Hérault , Gard och Bouches-du-Rhône . Luxemburg, Belgien och Tyskland (3600-kranar Hesse ) flygs. Endast 3320 kranar finns i Lac du Der på morgonen.

Vardagsbilder från mitt fönster.

Sitter här och går igenom alla bilder tagna med tagen "hemmavid", kontemplerar att snart betyder "hemmavid" något helt annat.De här bilderna är  från Februari förra året. Utom sista bilden, den tog jag i dag,  bara för att jag fick finbesök! De är tagna genom fönstret i mitt arbetsrum. Kvaliten är medioker, jag vet :) Det här är min arbetsmiljö , på bondvischan 35 km från Stockholms city. Jag inser att jag är priviligierad...i alla fall om man gillar djur och natur. Gör man inte det så ser man nog bara en massa halvdassiga bilder  med högt brus. Bilderna hör alla till mitt årsprojekt, ni vet, det där att ta en bild om dagen varje dag under ett helt år. För mig blev det  här "kameran ut genom fönstret på närmsta grannarna" räddningen alla de dagar jag inte hann med att ta mig ut. Sen är det ju en ren fröjd att ha dessa varelser bara meter utanför där man sitter och jobbar. Idag ser det likadant ut från mitt fönster, förutom snön som är borta. Det gör det svårare att fotografera , djuren smälter ihop med naturen. Men de är där idag med, just nu fajtas ekorrarna runt foderautomaterna. Igår var rådjuren här.

I snart tjugofyra år har vi bott i detta hus, det är längre än jag bodde hemma hos mor min.Känns som att bitar av min varelse har vuxit in i omgivningarna här.Funderar på att göra en bok om skogen och naturen och våra år här här. Som ett tack. Det här huset har sett mina barn växa upp. Våra djur har hunnit med att både födas och dö här. Nu bryter vi snart upp, drar ner till Skåne. Bosätter oss där man kan se horisonten och höra gässen.Samtidigt som jag längtar så det knakar  känner jag ett vemod som gränsar till sorg över att lämna. Kanske kan en bok läka ut vemodet. Sen är det ju så att inget är stilla, allt rör på sig och förändras hela tiden. Det är nog bra att röra på sig även så här sent i livet tänker jag.En ny familj kan få lov att fylla detta hus med liv igen, maken och jag är rätt tysta :)

Kamske hör hon mig genom vädringsfönstret. Hej vackra vän viskar jag.

Krig i tänkar tallen. Ekorrarna tjattrade så högt att det hördes in.Här brukar jag luta ryggen under varma dagar och fundera på jobb problem.

Herr hare smyger fram, som alltid försiktigt och lite misstänksamt Han har full koll på mig där jag står i fönstret.

Någon har hämtat frö för avätning på gren

Fasanhöna som kommer då och då. I alla fall tror jag det är en fasan.

De snabba ettriga grannarna. Ibland tänker jag att deras blod kokar där de far runt. Svänger på svansen, pilsnabba vändningar, korta pauser och sen nya språng.Om man kunde förstå vad de sa tror jag man skulle upptäcka att de är smarta och raljanta på gränsen till oförskämdhet  . Jag kan nästan svära att jag hört dem säga...Hörru tanten, sitt inte där och glo,maten e slut. Rör på baken och kom ut och fyll på.

 För ett par veckor sen kom de och högg ned ynglingaträd så nu har vi lite mer öppet också bakom huset. Det nedhuggna drar till sig älgen, har inte sett den på länge men idag dök den upp.

Ha det nu gott allesammans!