En resa och ett kalas eller Att resa till kalaset eller En kalasresa

Som jag längtat att få lite tid att i bild försöka fånga detta kulliga och otroligt vackra landskap som södra Tyskland har. Nu fick jag lite tid.Hit har ena dottern flyttat, gift sig och skaffat barn. Så nu finns det  familj i Tyskland också.Det gillas. De gillas.Jag som aldrig riktigt trott på en del gränser vi sätter upp, vare sig  de är på på marken eller mellan människor har nu ett barnbarn som kommer lära sig ett språk jag inte kan. Att ha olika språk är en gräns, det avgränsar och skiljer.Just det skrämmer en anings det erkänner jag. Jag ska försöka lära mig tyska men hittills är vare sig försöken eller resultaten imponerande. Men vi får se, skam den som ger sig. PS Idag har jag texten ovanför bilderna...bara så ni vet , jag har inte bestämt mig för vad som funkar bäst DS

För ettåringen börjar livet  arta sig.  Något stort har hänt, det vet han alldeles tydligt. Han är i kontroll. Det syns i hela hans person.Om det inte lutar för mycket går det alldeles utmärkt att gå. För några månader sen var det en omöjlighet. Nu gör han det. Han är i kontroll. Han börjar fatta vad det här går ut på. Om han vinkar till världen vinkar världen tillbaka. Om han ler mot världen ler världen tillbaka. Blir han arg försöker världen blidka honom.Han är sannerligen i kontroll. Det här är en stor tid i hans liv och det vet han om. För en betraktare (och mormor) är det här en fantastisk tid och ibland önskar jag att jag kunde komma ihåg den här tiden själv. Hur det var för mig.När livet började. När jag började förstå. Just den här tiden när man är i kontroll, man har nyss lärt sig gå- Men precis som jag glömt kommer även han att glömma.Men nu är nu och nu är han i kontroll. Just den här dagen är det ett års kalas hos farfar och farmor. På stadiga ben vinkar han till grannarna.Dagen firas tillsammans med en nioårig kompis och hennes kompisar. Där håller han sig lite i bakgrunden.

Här är närmsta omgivningarna utanför byn. Maken och jag tog den efterlängtade turen när barnen samlades runt tårtan. Det här blev min tårta.

Det kom ett gäng med traktorer.Jag har en barnslig förtjusning av stora maskiner av alla de slag och dit räknar jag traktorer så dem ville jag ha med på bild. Tjejen som körde vinkade glatt och såg inte ut att misstycka. Jag vinkade tillbaka och blev på ännu bättre humör. Det är kul med möten även om de är små.

Ensamma träd har en alldeles egen lockelse. Här försökte jag få med både trädet och omgivningarna.  Ska nog återkomma just hit. Prova nya varianter.

Även om vädret inte var på topp så bjöd det på spännande moln, den här långa molngatan var än mer dramatisk på plats. Såg ut som om åskguden valt ut och hotade den lilla byn. Där barnen just åt tårta.

Gissa om jag tittat på den här borgen på höjden när vi farit förbi?. Det har jag men det har inte varit tillfälle att stanna. Förrns nu. Även hit vill jag återkomma.  Omgivningarna är som ur en film. Slottet är numera ett ungdomshotell.

Det är slottet igen, nu på närmare hall, taget på gatan precis nedanför. Den här sista bilden haver jag manipulerat. Inget är borttaget eller tillagt men manipulerat har jag.Undrar om någon av er ser vad jag gjort? 

Att möta hösten vid havet

Lite nya bilder från Skåne där jag tillbringat hösten

Jag tog tydligen en bloggpaus . Utan att jag vare sig ville eller menade det. Det bara blev så.  Sist jag skrev var i April...nu är det snart November. Så kan det gå. I det andra livet , det inuti mitt huvud, har jag skrivit ungefär 1000 inlägg om min tid här i Skåne. I det verkliga livet är nog detta blogginlägg nummer 37 :).  Så för mig känns det inte som en paus. Så kan det vara.

Strandängarna klär om till höst.  Det är annorlunda mot skogen. Jag har aldrig varit nära havet så här länge och allt är nytt för mina öron och ögon.  Att se hela himlen är speciellt. Att se när väder drar in och försvinner är jag ovan vid. Att se ända tills världen tar slut känns avslappnande för trötta bildskärmsgloende ögon. Jag tittar och tittar. I söndags tittade solen fram. Då passade jag på att ta en promenad med en god vän som kommit på besök. Alla bilderna är från den promenaden.

De här två små björkarna går man förbi om man tar  vägen ner till havet. De ser unga ut men kanske är de äldre än vad de ser ut, närheten till havet och dess svepande vindar brukar ju skapa småväxta envisa träd. Ibland ser man örn på stenarna i viken. Fast än så länge har jag bara sett det två gånger under  detta år som varit.  

Men gässen finns här, hela tiden. Jag gillar gäss. Gör man det är havet och strandängarna här ett eldorado.  Det här är deras, ja alla fåglars, landskap mer än något annat. Här finns utrymme. De är överallt. De drar över himlen i stora vågiga formationer. Hela dagarna.  Flyger de lågt kan man höra hur luften brummar av deras vingar. Flyger de högt hör man deras  prat med varandra. Gäss verkar alltid prata när de flyger. Det är ett  ständigt pågående drama. Jag har inte manus, jag förstår inte alltid vad som händer men det gör inget.  Jag försöker bara följa med.

 Alla bilderna är som sagt tagna under en och samma promenad. Efter många dagars gråväder kom solen fram. Under en bit av promenaden drog dock ett stort moln över himlen , det såg ut att kunna bli regn men det blev det aldrig. Men havet bytte skepnad och de små vågorna såg plötsligt bade större,mörkare och farligare ut. Varför det blev ett  rött sken vid horisonten vet jag inte, klockan är  runt ett på eftermiddagen i söndags. (Jag har förstärkt kontrasterna så det ökar ju på det röda men ändå...jaja jag vet nästan inget om ljusbrytningar  :) )

 Tittar man åt öster syns röken från molnfabriken I Nymölla.  Här på bilden ses röken som en liten plym över träden i bakgrunden. Nymölla är en fabrik som skapar moln. Det kan mantydligt se. Somliga säger att den är  en massafabrik som skapar papper men jag vet att  det är mer än det.

Här finns både grågäss och vikindade gäss, de låter olika och flyger olika. Det här är vitkindade gäss. Nymölla syns I bakgrunden. 

Om man zoomar in så blir det till synes ordnade uppflyget plötsligt intimare och lite rörigare. Får mig att undra om de krockar med varandra ibland...

Ha det gott alla fotovänner och andra vänner. Flyg försiktigt.

Lågt och sakta och bromsa i svängarna :)

Morgonen då kaninen skrek var lika vacker som andra morgnar.

Vi har väl alla våra vattenhål, dit vi längtar när vardagen trycker på för mycket. Kanske är det ett cafe eller en park i någon stad, kanske är det helt enkelt att träffa vänner. Hursomhaver, vattenhålen är viktiga,  de behövs. Där kan man tänka ny kraft.Jag har flera vattenhål jag försöker finna tid att hålla vid liv.

Ett sådant  är en  hage jag brukar gå till tidiga sommarmorgnar.  Där sitter jag som en annan Ferdinand och ser solen gå upp.  När solen dyker upp över horisonten kommer måsarna in , i långa tysta men målmedvetna rader kommer de in från havet . Samtidigt med måsarna kommer gässen  sakta in i den grunda viken, tyst samlas de i stora mängder, väntandes på att solen skall bli gul. Sen lyfter de i ett enda stort moln av vingar och kackel och flyger iväg för att hitta betesmarker.  Hagen är sitt eget kungarike, stor nog för korna att ha både förmiddags och eftermiddags platser på. Natten tillbringar de inne bland de stora slånbusksnåren. Här har kaninerna sitt eget rike, marken är fylld av deras hålor och dessa tidiga morgnar ser man deras siluetter överallt.  Dessa morgnar i hagen är fyllda av skönhet. Jag försöker att orka ut så ofta det går under sommaren,  med målsättningen både att tanka kraft och att komma hem med bilder. Oftast blir det vackra bilder . Fast denna morgon blev det inte bara vackra bilder. Hagen och dess natur  är på riktigt, så fast morgonen var lika vacker som andra morgnar kom jag inte hem med enbart vackra bilder.

Överallt i hagen ser man kaninerna, det är tidigt och mina ögon är fortfarande grusiga och det är lite svårt att se tydligt. Då ser jag långt borta något som rör sig fort fort runt kaninerna. Det är inte en kanin, det ser man på rörelsemönstret, vad det nu är,  liksom guppar och glider fram, snabbt ,snabbt.

Det tar  en stund innan jag förstår att det är någon typ av mårddjur. Här ovan ser du honom till vänster, en brun rygg. Jag tror att det är en iller. Intresserat  noterar jag att kaninerna sitter stilla och rör sig inte förrän den kommer helt nära.Sen försvinner den ur synhåll, jag går vidare, glömmer den. Tills ett skrik hörs, det ekar över nejden. Någon i stor smärta skriker. Det kommer nerifrån en av hålorna, helt nära där jag står.

Jag inser vad som hänt. Illern har tagit sig ner i gångarna , tagit och förmodligen dödat en kanin. Nu svänger jag om,  medlidandet byts ut mot något annat, helt klart känns detta andra mera rovdjursaktigt. Som en bågsträng som spänns inombords. Jag sätter mig ner och väntar. Efter ett tag kommer hans lilla huvud upp.

Han ser sig omkring, värderar läget.

Får syn på mig, stelnar till och verkar fundera.

Trots att jag är så nära beslutar han sig för att komma upp med sitt byte.

 Kaninen är större än vad han själv är, det ser lite otympligt ut där han släpar den över gräset.

Runt honom finns ett gäng med små fåglar.Tre  , fyra stycken vet inte vilken sort de är. Inte heller varför de är så närgångna. Är det ett sätt att hålla koll för egen del , eller är de bara nyfikna?

Han drar kaninen kanske en tio-femton meter , försvinner sen ner i en ny håla. Jag följer efter. Sätter mig ner och väntar.

 Nu dröjer det längre  , kanske tickar en halvtimme förbi, kanske kortare,  till sist sticker han upp huvudet igen. Nu är jag närmare.

Här har vi ett riktigt möte, vi värderar varandra.  Minutrarna går. Vi bara ser på varandra.

Han ser sig om efter en väg ut. Nu känner jag att jag inkräktar och stör. Jag drar vidare och lämnar honom och hans måltid.

Svartvitt eller färg

Den smått eviga frågan. Färg eller svartvitt, svartvitt eller färg. Vad ska jag välja? För vissa bilder känns det självklart. Kanske inte för att det är självklart, utan för att man bär på en föreställning om att vissa bilder klär bättre i färg och andra ser bäst ut i svartvitt. Föreställningar som är inlärda sen lång tid tillbaka. Alla dessa föreställningar  som i allafall jag bär på...kanske ett senare blogginlägg om just det. Nu var frågan: svartvit eller ej. Ibland studsar en bild till tycker jag när man gör om den i svartvitt. Ibland upplevs skillnaden mer diskret som tex  här nedan, här kan inte jag betstämma känner jag. Dessutom var det så att jag inte gillade den här bilden från början,  då är det ännu svårare. Jag var besviken på hur jag förvaltat möjligheten, verkligheten vid den här platsen var fantastisk. Nu några år efter att bilden är tagen,  är den storslagna utsikten bara ett minne. Det gör inte så mycket att själva storslagenheten inte fastnade på bilden. Jag  känner inte längre besvikelsen, också den är bara ett minne. Nu ser jag att jag fick  med himlen i vattnet. Det blev lite intressant. Sen rent generellt när jag jobbar med mina bilder brukar jag pröva dem i svartvitt för att se om bilden har tillräckligt med kontrast, om proportioner och kompositioner fungerar någorlunda också när man tar bort färgen. Ibland när jag ser kommentarer här på FS får jag för mig att en del  av er har andra ögon för det här med svartvitt, ser det med former på ett annat sätt än jag gör. En sån diskussion, fast då irl kan jag längta efter lite. 

Färgen, lite småblågrå dag var det, med regntunga moln och då och då lite blå himmel. Det ser jag inte så mycket här på bilden, som på de andra bilderna tagna vid samma tillfälle.

Svartvit med ett uns av brunt, nu ser i allafall jag himlen mer men sen saknar jag lite grann den där blågrå färgen, men å andra sidan den gillar jag jämt. Det kanske inte har något med bilden att göra eller kanske skall jag göra alla mina bilder stålblågrå :)

Bilden är från min Sony, F717, var det 5 megapixlar...kommer inte ihåg, bara jpg och snurrbart objektiv. Jag saknar den fortfarande.

Ha så gott allesammans.

Helg helt utan mening eller mål

Vill bara önska er allesammans en trevlig helg! Må solen lysa på oss. Med bilder, utan bilder , gillandes eller ogillandes det som finns eller det som hittas på.Låt nu allt  förskönas eller förfulas efter vars och ens tycke o smak. Lev och låt leva. Nu går jag ut till fåglarna,vänder nunan mot solen och skall inte tänka vare sig allvar eller jobb på flera dygn.Tror jag i allafall.Inga löften ges, det  bli som det blir, precis som det brukar.Ska försöka låta bli att lägga förväntansfilter över verkligheten, bara låta det som händer hända. Kanske klarar jag det kanske gör jag det inte. Det är bra det med.Nu tillbaks till den sista manualen...sen får det vara bra...för denna vecka.

Vårsolen ska lysa säger de. Bra säger jag. Jag har längtat.

 Inga färdiga planer gjorda för denna helgen, kanske klippa och klistra av redan gjorda helger och få en ny fast av gammalt material.

 Tror mest på att sväva runt bara, utan krav eller förväntningar. Brukar kunna bli bra då.