Bara runt hörnet väntar de långa skymningarna

Ville bara säga.Vi är bara ögonblick från de långa mars eftermiddagarna, de dröjande blåa skymningstimmarna.När man inte vill gå in förrän mörkret har lagt sig helt. Bara dagar från den första tussilagon.  Fåglarnas återkomst.Var bara det jag ville säga inget annat. Å bara så ni vet, mars skall bli en solrik månad. Det har de lovat, de som bestämmer. Trevlig onsdag på er allesammans!!!!

Örnarna bor nära havet , fast jag såg dem inte

I Skåne vaknar jag tidigt, närheten till havet och att kunna se horisonten är så annorlunda mot skogarna i Vallentuna. Så i Skåne är jag morgonpigg...någorlunda i allafall. Denna dag , fredagen den 31 januari, var inget undantag. Detta skulle bli en hård väderdag, det var tydligt. Utanför fönstret låg snödrivorna som mjuka vita sanddyner. När jag såg snön dreva sig och häva sig över fårhagen ville jag bara ut och känna kylan. Färgen på himlen var hårt stålgrå, snön kom och gick i vindarna, naturen var på ett vresigt humör.  Jag däremot blev direkt på gott humör. Mitt letargiska jag behövde något att tampas med. Efter att ha suttit framför en datorskärm hela veckan såg det otroligt frestande ut , hur konstigt det än låter.  Jag ville ut, bara gå, känna vinden i ansiktet, smaka snö på tungan och inte lösa ett endaste problem.

Gässen kämpade i vinden och tyckte nog inte att det var häftigt, den känslan lämnade de åt mig, jag som hade ett varmt hem att utgå ifrån och komma tillbaka till.

Nere i hamnen var det öde och tomt. Här brukar stå åtminstonde en eller ett par husbilar, även på vintern. Denna lilla före detta fiskehamn i nordöstra Skåne med sin vilda natur är nu lite av husbilarnas favoritställe. Så inte denna dag, men så var det fortfarande fredag och vädret var inget som lockade till att vara på vägarna.  Så jag kunde i lugn och ro vandra runt , det var bara jag och fåglarna där.

Några båtar har blivit lämnade i vattnet , deras fastfrusna skrov skapade en känsla av ödslighet och kyla. Båten längt bort i bild, den med fönstren, den är för mig själva symbolen för hamnen... alltid i vattnet, den är nog hamnens egen väktare. Kanske mår den inte så bra av att alltid ligga i vattnet och kanske är den inte pålitlig om någon skulle vilja ta den utanför hamnen men i mina ögon är den söt och tilldragande. Jag kommer sakna när och om den försvinner.

Även båtarna uppe på land såg frusna och ensamna ut . Sommaren var långt borta denna dag.

Inga ungdomar studsade på bryggan idag för att sen snyggt och spänstigt dyka ner i vattnet. Nu var den bara ett udda, turkost smycke i allt det vita.

Bortanför den svarta randen i horisonten matas örnarna. Har man tur kan man ibland skymta dem därute, men vet man inte att de är där är det svårt att tro att det är någonting speciellt. Om inte örnskådarna är där förståss, de har redskap att se örnarna med, dessutom är de många, då förstår man att det är något speciellt som händer därute på isen. Med mitt 100-400 objektiv är de knappt skönjbara även dagar då de kan ses, men det är kul att veta att de finns där. Idag , denna blåsiga januaridag, gick det inte att se om de var där eller ej. Jag har sett dem dra över husen i byn ett par gånger, även en bit upp i skyn är det tydligt hur stora de är. För min alldeles egna del föredrar jag gässen. när de drar över skyn så klappar mitt hjärta extra hårt.

Kajorna fanns som alltid härnere i hamnen men idag var det allvar och de satt på läsidan om hamnhusen och i träden bakom husen där det också var lite lä. Jag försökte störa så lite som möjligt så att de inte gjorde av med mer energi än vad som behövdes.

Båten låg lite i lä , den gjorde sig fint mot de frusna blommorna.

Allt har ett slut så öven denna promenad på de blåsiga vidderna och skönt var det, nu var jag rätt utblåst. Det började dessutom bli dags att förbereda kvällen och färden styrdes mot människomarker, dvs ICA Maxi i Bromölla för att inhandla kvällens mat.

Önskar er en solig dag, om inte på himlen så inombords.

Lite om att säja ja till ovana situationer och sen ta med fel objektiv

Jag har en vän som gillar och är duktig på att fotografera action. Inga fotomarker jag söker på eget initiativ men när Göran frågade om jag var intresserad svarade jag ja. Med eller utan surfare kändes en dag vid havet helt rätt, speciellt som Göran sa att det skulle vara blåsigt. Stora vågor, ännu bättre tänkte jag.  Det var den 27 Oktober 2006. En storm hade precis dragit över Stockholm och i bakkanten på den räknades det med bra  förhållande för surfing vid Torö stenstrand. Jag lärde mig att Torö stenstrand räknas till ett av de bättre områdena för surfing och just denna dag skulle bli en bra dag. Så tack Göran och alla surfare och själva dagen.En dag  jag fortfarande minns.

Mörka stormvindar drog utefter horisonten, vågorna var stora och följde tätt , tätt på varandra.Vindarna och vågorna mullrade konstant. Blundade man kunde man tro att man var på en större flygplats. På stranden stod surfarna likt svarta vattenvarelser, spejandes ut mot ett fräsande, ilsket hav.  Sen fattade de plötsligt sin bräda och segel och travade rakt ner i detta inferno. Jag blev helt tagen av detta skådespel, surfarna, havet,seglen,den blåsvarta horisonten. Ibland såg det ut som det strök tjogtals med  pilsnabba hajar mellan vågkammarna, alla med sin egen färg. När  solen bröt fram  blev himlen än mer blåsvart och havet fick en smaragdgrön ton. Precis som i  målningarna av gamla krigsskepp som min bror hade i sitt tonårsrum.

Jag har en stor respekt för vatten, är inte speciellt förtjust i att vara på sjön, så sporten som sån är inget för mig men att delta sittandes på stranden med en kamera var perfekt. Det var verkligen att båda ha kakan och äta den. För mig i alla fall, en surfare skulle ju inte hålla med.  Att jag hade fått med mig "fel" objektiv och bara hade 100mm macrot med gjorde mig först helt perplex och arg på mig själv, hur kunde jag missa det!  Men efter ett tag av självplågeri insåg jag att det gjorde ingenting. Ljuset och skådespelet jag bjöds på var unikt , jag kanske aldrig skulle få en sån här chans igen,  det var bara att gilla läget och tänka att macrot var perfekt och det som var menat för denna dag . Jag ville inte få perfekta surfbilder,  jag ville fånga min egen upplevelse, av vinden, vattnet ,ljuset. Jag ville få en bild av de färgglada hajfenorna bakom vågkammarna, men se just den bilden fick jag inte.

Den här bilden är nog den närmaste jag kom att få till hajkänslan, på han med det blåa seglet. Ibland kunde de vara en hel grupp som syntes så här men då var de för långt borta. Varför bilden är så här "gummiaktig" vet jag inte, kanske satte jag inte skärpan, kanske är linsen kladdig av saltvatten.

 Det kan nog göra ont att ramla här, men killen ställde sig upp och började om igen.

Vilken dag detta var. Jag minns den fortfarande och någonstans önskar jag att få vara på plats igen, en annan dag, en annan strand. Vi får väl se hur det går med det. Det här är sådana där stunder som jag älskar med kameran, när man känner sig  extra levande så extra delaktig. Jag blir alert, vaken.För mig är det kameran som ger denna extra dimension, den hjälper mig att kliva ur mig själv och se saker på ett nytt sätt. Jag vet också att jag inte är ensam om det, det visar alla bilder både här på FS och annorstädes. Sen försöker jag strunta (så gott det går) i detta ständiga tjatande om dåliga bilder kontra bra bilder.Jag inser att vi är olika där och att det visst är så att det finns en slags värdeskala. Men i mitt eget skapande vill jag inte ha de orden närvarande. De är där, jag vet....men jag försöker att hålla tillbaka dem...De tar bort lusten,nyfikenheten, då drar kritikern igång och för h*nom duger inget. Då skall det bara presteras och mätas och jämföras.Men om jag sk-t-r i h*nom och tar stunderna med kameran som en skaparstund då skiner solen. Livet blir lite roligare och det är oavsett om bilderna blir så där väldans bra, eller unika eller viktiga. Over and out...nu ere tidig helg!

Jouren förra helgen gör att det blir ledig dag imorgon...så--->Nu far jag ner till Skåne och barnbarnen, jag längtar så, hoppas vägarna är plogade...

Ha det nu gott till helgen och fota och ha kul! Eller bara ta hand om er.

Vafalls...är det fredag igen?????

Har inget viktigt att säga,  men vill önska en trevlig helg. Själv skall jag ägna helgen  åt jobb. Jag är jour och hoppas på en tyst telefon. Jag följer flera av er som håller på med era årsprojekt. Det är jättekul att se o följa! De här bilderna är från den 22 mars förra året. De är tagna under mitt årsprojekt , "Minst en bild plus text om dagen". Den här dagen var jag på dåligt humör, ville vår och barmark och jag minns hur jag surt gick ut i den vackra vinterdagen för att "få ihop" en bild...och sen får oväntat besök. Och när dessa små varelser dök upp och hoppade runt mig gick det inte annat än att bara släppa taget och börja garva. Vad hade jag att vara frustrerade över...en långsam vår...pytt vilken bagatell. Vilket fick mig att inse att dagen var ju helt OK, om jag la bort mina egna krav och förväntningar. Så som jag ofta tycker att det är. Att det är mina tankar om verkligheten som styr mer än jag tror, långt mycket mer.... så om jag inte skickar ut mitt fångstnät på hur tillvaron borde vara ,så är de allra flesta dagar bra...snö eller inte snö....solsken eller regn.....

Hoppas nu tillvaron är snäll mot er allihopa.

Mera snö på väg, men så är även ljuset och våren-->Länktips för vår-längtare!

Vill bara meddela alla som springer runt i snö och yra:Om två och en halv månad har vi början av April. Oavsett väder så är ljuset tillbaka då. På riktigt. Kanske har vi snö och snålblåst, men ljuset är här. Och fågelsången. För de med bra fantasi och kunskaper i franska språket kommer här en länk som man kan kolla hur våren närmar sig våra breddgrader. För mig hjälper länken att bara digga läget och acceptera snön utanför fönstret men samtidigt se fram emot ljusets återkomst!

http://champagne-ardenne.lpo.fr/grues/point_sur_la_migration.htm

Det är en sida som beskriver tranornas migrering, dag för dag. Tagen från ursprungsajten http://champagne-ardenne.lpo.fr/grus-grus/index.htm föe den som eventuellt vill läsa mera.

Jag tycker just den första  länken är speciell för den beskriver hur tranorna rör sig fråm Spanien , över Frankrike och Tyskland för att till slut nå hit. Jag har i flera år använt den som någon slags mätare på var våren är. Jag kan riktigt se dessa stora fåglar med sina stora vingspann driva våren och ljuset framför sig. I mitten på februari brukar de starta från Spanien, men det kan  bero lite på vädret, sen tar det ungefär 1,5 månad innan de når hit. Då behöver jag bara öppna fönstret för att höra deras urtidsrop över nejden. Jag längtar. 

Idag har vi   7 timmar av dagtid, den 1 April har vi  13 timmar dagtid.

 Januari

 April

Sen lite bilder från det "råa" vilda livet bland fåglarna i April.

 Det är fredag idag. Önskar er alla en skön helg!