Annons

Varför tappar man lusten att fota

Produkter
(logga in för att koppla)
Så här har det varit för mig:
Jag började fotografera tidigt, jag fick min första kamera när jag fyllde sex! Det blev lite bilder som ingen förstod. Man skulle ju fotografera sammankomster och kalas, bevars! Sen blev det ingenting på några år. Det nästa jag kommer ihåg är att jag var i Hamburg med mina föräldrar och då fotograferade en del. Och då blev det mest "turistbilder"! Sedan var det väldigt sporadiskt i många år ända tills jag blev förälder! Tusentals bilder under några år när ungarna var små! Fast mest av en typ som alla som varit i samma sits känner igen: Lillan/Lillen i olika situationer! Inga sensationer alltså! Fick en nystart för drygt 10 år sedan när jag köpte min första digitala systemkamera. Under 5-6 år tog jag nog 10 gånger så många bilder som tidigare under hela livet! Och nu är jag i en svacka igen! Blir det 10-20 bilder en månad så är det mycket! Och eftersom jag själv är min största kritiker så är det (som alltid!) inte många som får godkänt! Men jag vet ju att jag kommer tillbaka! Det gäller bara att hålla ut, TITTA PÅ ANDRAS BILDER och bli inspirerad! Så håll ut Håkan! När inspirationen infinner sig så kommer du att spruta ur dig bilder som är så bra att du kommer att förvåna ALLA, inte minst dig själv!
 
nä det blir nog att man kastar bort en massa bilder och sen blir det nog slut med att fota för det blir inte bättre man läser allt detta då går det inte att lägga in några bilder här då så får det vara.
Om fotohobbyns högsta mening hade varit att att lägga in bilder här så hade jag nog jag också lagt kameran på hyllan.
 
Vid ett tillfälle i livet kunde jag faktiskt känna lite på det sättet.
"Alla bilder som andra tar är så bra och jag är inte i närheten."
(hände efter övergången till digitalt format... ;) )
När man efterhand lärde sig bedöma bilder och titta på ljus, detaljer, teknisk kvalitet mm upptäckte man att många bilder man ser på nätet är omöjliga att ta direkt ur kameran.

Med det i ryggen kan man inse vikten av komposition och innehåll istället och inte falla för wow-effekterna.

Testa att köra lite svartvitt och gärna lite minimalistiskt.
Kan man fotografera ett vardagligt objekt i svartvitt och få det att
se tilltalande ut då har man nått långt.

Om det fortfarande inte ger något, byt hobby.
Skriva böcker kanske?
 
Varför tappar man lusten att fota när man titta på alla kort som finns på fotosidan då man har in set att man är inte i den klassen som finns på sidan då man har sett alla kort är fotat av riktiga proffs och en annan är ju en amatör om ska se på bilder man har tagit då och då är man fundersam på att göra en sak och det är kasta bort min billiga utrustning eller sluta att kolla på alla mailen man får då från er då man ser alla kort som finns där då som är en klass för sig själv gent i mott mina kort då som är i en amatör klass då och det senaste kortet som jag tog är då 2 månader sen och sen dess har det inte blivit något mera fotografering då när man ser hur dom andra är då på att fotografering men det finns ju andra saker som är roligare då.


Jag har känt precis som dig, dock så började jag att redigera mina bilder och helt plötsligt, gick det från ångest till vinnande känsla, helt andra bilder med redigering, man behöver inte beta för att få bra redigerings program, så prova att gör det med dina bilder innan du bestämmer dig för att sluta plåta. PS: jag har tappat allt förtroende för varenda foto jag ser sedan jag upptäckte hur enkelt det är att ändra från dålig till vinnande bild.
 
…PS: jag har tappat allt förtroende för varenda foto jag ser sedan jag upptäckte hur enkelt det är att ändra från dålig till vinnande bild.

Men det krävs fortfarande att man tar bilden och gör mödan att skaffa de verktyg som behövs, planera, fixa saker på plats etc.
Skit in = skit ut. Fotografering för många handlar inte enbart om slutmålet utan det handlar om hela resan dit.
När jag exempelvis är ute och fotar Astroscape så ger det mig på plats en härlig känsla, balsam för själen så att säga. Innan dess så har man noga planerat var man fota, hur, rekat etc och varit förväntansfull att betingelserna för att kunna fota uppfyllls.
När man sedan kommer hem så får man en annan typ av tillfredsställelse att man lyckats skaffa sig råmaterialet för att kunna färdigställa ett verk.
Och denna tid kan ta väldigt lång tid för en enda bild, men ibland kan man göra det fort.
Bilderna man sedan då får fram från en tanke för längesedan till ett färdigt resultat ska man ge själv en klapp på axeln.
Sen om den uppskattas av andra skapar såklart också en bra känsla hos en. Men den biten bör vara den minsta biten till varför man fotograferar.

men jag tycker inte du ska tappa förtroende för bilder bara för du tror det är enkelt att med redigering att göra en dålig bild till ett vinnande bidrag. En dålig bild förblir nog dålig, (kan såklart ändå uppskattas) medan en bra bild kan göras betydligt bättre med lite kärlek i bildbehandling.

/Stefan
 
Senast ändrad:
Varför tappar man lusten att fota när man titta på alla kort som finns på fotosidan då man har in set att man är inte i den klassen som finns på sidan då man har sett alla kort är fotat av riktiga proffs och en annan är ju en amatör om ska se på bilder man har tagit då och då är man fundersam på att göra en sak och det är kasta bort min billiga utrustning eller sluta att kolla på alla mailen man får då från er då man ser alla kort som finns där då som är en klass för sig själv gent i mott mina kort då som är i en amatör klass då och det senaste kortet som jag tog är då 2 månader sen och sen dess har det inte blivit något mera fotografering då när man ser hur dom andra är då på att fotografering men det finns ju andra saker som är roligare då.

Jag följer bl.a Nigel Danson och Thomas Heaton samt Photography Life på nätet, vilka är mina inspirations källor. Danson påpekar bl.a man inte skall jämföra sina bilder med de som publiceras på ex instagram, de är redigerade oändligt i LR och PS och är omöjliga att ta "naturell". Det fina med dessa två fotografer är att de visar även sina misslyckade foton och foto turer och kommenterar varför de inte blev bra, vilket jag tycker är ganska unikt. Då ser man att även proffsen har dåliga dagar och tar dåliga bilder som kan vara ur fokus.

Både Danson och Spencer Cox på Photography Life rekommenderar att hitta ett motiv som man själv tycker är vackert (strunta i vad andra skulle tycka) och fotograferar om det flera gånger tills man får rätt ljus och färger och komposition. Danson ger själv exempel på motiv som han fotat ett antal gånger innan han blir nöjd.

Dansons tips är att hela tiden ha en vilja att bli bättre, experimentera , utvärdera och att motivera sig själv. Ge inte upp, fortsätt fotografera !:)
 
Men det krävs fortfarande att man tar bilden och gör mödan att skaffa de verktyg som behövs, planera, fixa saker på plats etc.
Skit in = skit ut. Fotografering för många handlar inte enbart om slutmålet utan det handlar om hela resan dit.
När jag exempelvis är ute och fotar Astroscape så ger det mig på plats en härlig känsla, balsam för själen så att säga. Innan dess så har man noga planerat var man fota, hur, rekat etc och varit förväntansfull att betingelserna för att kunna fota uppfyllls.
När man sedan kommer hem så får man en annan typ av tillfredsställelse att man lyckats skaffa sig råmaterialet för att kunna färdigställa ett verk.
Och denna tid kan ta väldigt lång tid för en enda bild, men ibland kan man göra det fort.
Bilderna man sedan då får fram från en tanke för längesedan till ett färdigt resultat ska man ge själv en klapp på axeln.
Sen om den uppskattas av andra skapar såklart också en bra känsla hos en. Men den biten bör vara den minsta biten till varför man fotograferar.

men jag tycker inte du ska tappa förtroende för bilder bara för du tror det är enkelt att med redigering att göra en dålig bild till ett vinnande bidrag. En dålig bild förblir nog dålig, (kan såklart ändå uppskattas) medan en bra bild kan göras betydligt bättre med lite kärlek i bildbehandling.

/Stefan
Japp! Att fota är i sig balsam för själen. En stund för sig själv mitt i vardagen. Eller en rolig stund med spralliga ungdomar som är pirriga inför profilfotografering.
 
Så här har det varit för mig:
Jag började fotografera tidigt, jag fick min första kamera när jag fyllde sex! Det blev lite bilder som ingen förstod. Man skulle ju fotografera sammankomster och kalas, bevars! Sen blev det ingenting på några år. Det nästa jag kommer ihåg är att jag var i Hamburg med mina föräldrar och då fotograferade en del. Och då blev det mest "turistbilder"! Sedan var det väldigt sporadiskt i många år ända tills jag blev förälder! Tusentals bilder under några år när ungarna var små! Fast mest av en typ som alla som varit i samma sits känner igen: Lillan/Lillen i olika situationer! Inga sensationer alltså! Fick en nystart för drygt 10 år sedan när jag köpte min första digitala systemkamera. Under 5-6 år tog jag nog 10 gånger så många bilder som tidigare under hela livet! Och nu är jag i en svacka igen! Blir det 10-20 bilder en månad så är det mycket! Och eftersom jag själv är min största kritiker så är det (som alltid!) inte många som får godkänt! Men jag vet ju att jag kommer tillbaka! Det gäller bara att hålla ut, TITTA PÅ ANDRAS BILDER och bli inspirerad! Så håll ut Håkan! När inspirationen infinner sig så kommer du att spruta ur dig bilder som är så bra att du kommer att förvåna ALLA, inte minst dig själv!

Jag tror att många kan relatera till det här att man får eller köper vid något tillfälle sin första kamera, om man inte är så ung att telefonen alltid haft inbyggd kamera förstås, och sedan går det upp och ned över tid. Det finns ett stort hål på flera år där jag i princip inte tog en bild, vilket i princip sammanfaller med digitalfotots debut och fram till att jag tyckte att kameror för rimliga priser blivit användbara. Sedan har det gått upp och ned sedan dess. Ibland bara några bilder, ibland mycket (med mina mått mätt) bilder och ibland nästan inga. Jag har dock aldrig sålt av alla prylar i någon slags purkenhet, utan vill jag så rycker jag åt mig en kamera. Vill jag inte så går sakerna ingenstans. Det kan också sluta att jag tar kameran och går 1-2 mil och det bara blir någon enstaka bild. Inte mer med det. Och jag har fler bilder som ingen har sett än som någon har sett. Ibland kan det vara själva fotograferandet i sig som är poängen och vissa bilder blir mycket intressantare när tiden har gått ett, några eller många år.
 
Jag följer bl.a Nigel Danson och Thomas Heaton samt Photography Life på nätet, vilka är mina inspirations källor. Danson påpekar bl.a man inte skall jämföra sina bilder med de som publiceras på ex instagram, de är redigerade oändligt i LR och PS och är omöjliga att ta "naturell". Det fina med dessa två fotografer är att de visar även sina misslyckade foton och foto turer och kommenterar varför de inte blev bra, vilket jag tycker är ganska unikt. Då ser man att även proffsen har dåliga dagar och tar dåliga bilder som kan vara ur fokus.

Både Danson och Spencer Cox på Photography Life rekommenderar att hitta ett motiv som man själv tycker är vackert (strunta i vad andra skulle tycka) och fotograferar om det flera gånger tills man får rätt ljus och färger och komposition. Danson ger själv exempel på motiv som han fotat ett antal gånger innan han blir nöjd.

Dansons tips är att hela tiden ha en vilja att bli bättre, experimentera , utvärdera och att motivera sig själv. Ge inte upp, fortsätt fotografera !:)

Jag tittar inte på så många av den typen och vissa framkallar för mig eksem, men lägger Nick Carver upp en ny video så hugger jag ofta som en kobra. I och med att det inte är detta han lever på så är det lite varierande frekvens på det hela dock. För brödfödan kör han digital, men för sin egen skull och Youtube är det mest film.

Sedan vet jag inte om saker behöver vara vacker per se... Utifrån en sak jag emellanåt fotograferar en del av så är frågan, är tåg och järnvägsmiljöer vackra? Ja, kanske, ibland, men det är ju inte riktigt hela "storyn". Nu är det inte riktigt något man gör hursomhelst om man ser till bilderna i mörker med blixt, men sök på Winston Link...

(Bara helt apropå så fotograferade ju Lennart Nilsson (ja, DEN Lennart Nilsson) åt SJ i "tidernas begynnelse".)
 
Blir "vettigare"(?) om man säger det på engelska "four two", alltså "för två"?
Ja det gav ju genast lite djup i saken!

Tar vi då med den tanken tillbaka in i tråden så kan vi fundera på för vems skull vi fotograferar. Vari ligger meningen med vår hobby (eller yrke).

Väldigt mycket av min egen glädje till hobbyn kommer av tillfredsställelsen att glädja andra med mina bilder. Man behöver en publik som gillar det man gör. Även om den publiken bara är jag själv, någon närstående, ett fotbollslag, 300 följare på Instagram, eller 300 000
 
ANNONS
Spara upp till 12000 kr på Nikon-prylar