Varför tappar man lusten att fota

[MattiasL]

Jag tror att en sak man ska fundera på är om fotografi är målet i sig, eller om det är ett medel för att uttrycka något annat. När man kokar ner det så inser man att målet sällan är att ta en skitsnygg bild. Det man identifierar som ens mål, kanske inte ens tar sig bäst uttryck i fotografi. Kanske skriver man något bättre i ord, eller gör en låt? Man kan låta fotografi vara ett av många uttrycksmedel.

Det finns något befriande i att tänka i de banorna, tycker jag, och inte "nu när jag handlat så mycket prylar måste jag göra något bra". Mycket prylar kan både vara hämmande och ge kreativa möjligheter, men det är inte så noga till sist.

För mig gäller det bara att ha någon form av kamera tillgängligt hela tiden, och telefonen går utmärkt. Ju mer jag fotograferar, desto gladare blir jag av att göra det, och då rullar det på. För att bli bättre på vad som helst måste man lägga ner mycket tid på det. Det kan också se olika ut. Jag sätter undan tid att kolla i fotoböcker och att gå ut och ta bilder med eller utan tydligt mål. Ibland blir det inget, men bildhjärnan har iallafall varit aktiv.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det var mer ett skämt, men du vet... Man kommer hem och ser att man missat fokus, att man komponerat fel av någon anledning eller att det helt enkelt inte blev så bra som man trodde det skulle bli i stunden.

Ja eller så hade man något jäkla kamerahus som felfokuserade konsekvent. Läste om en kille här på FS som köpte en ny DSLR och som lycklig över sin nya kamera förväntansfullt åkte till Grekland. När han så kom hem så upptäckte han till sin stora besvikelse att i princip allt var oskarpt. Det var på den tiden
Lennart Aspman döpte om auto focus till "Out of Focus".

 

[fotobollfoto]

För min del så är det viktigaste att man tycker att det är roligt att fotografera. Även om man råkat fota utan minneskort och allt är förlorat så har man njutit av att vara ute och fått "se sina bilder".

För mig är också fotostunden i sig en egen njutning.
Kommer i god tid till fotbollsplanen. Viker ut fåtöljen, packar upp kameran. Justerar automatiken efter dagens förhållanden. Njuter in de sista minuterna innan avspark.
Stämning. Spänningen att följa spelet och försöka fånga Bilden. En på femtio brukar bli skapligt ok. Hittills efter tio år har jag dock ännu inte fått Bilden, den med stort B.

(Ifall jag glömt minneskortet hade jag nog blivit ruskigt besviken efteråt)

 

[Sten-Åke Sändh]

Jag tror att en sak man ska fundera på är om fotografi är målet i sig, eller om det är ett medel för att uttrycka något annat. När man kokar ner det så inser man att målet sällan är att ta en skitsnygg bild. Det man identifierar som ens mål, kanske inte ens tar sig bäst uttryck i fotografi. Kanske skriver man något bättre i ord, eller gör en låt? Man kan låta fotografi vara ett av många uttrycksmedel.

Det finns något befriande i att tänka i de banorna, tycker jag, och inte "nu när jag handlat så mycket prylar måste jag göra något bra". Mycket prylar kan både vara hämmande och ge kreativa möjligheter, men det är inte så noga till sist.

För mig gäller det bara att ha någon form av kamera tillgängligt hela tiden, och telefonen går utmärkt. Ju mer jag fotograferar, desto gladare blir jag av att göra det, och då rullar det på. För att bli bättre på vad som helst måste man lägga ner mycket tid på det. Det kan också se olika ut. Jag sätter undan tid att kolla i fotoböcker och att gå ut och ta bilder med eller utan tydligt mål. Ibland blir det inget, men bildhjärnan har iallafall varit aktiv.

Jag tycker sällan en bild i sig är särskilt "självbärande" och att den "säger mig särskilt mycket" utan kontext. Därför tycker jag mycket bättre om att kombinera bild och text och läsa bloggarna och kolla på dessa fotografers bilder i ett sammanhang. Jag tycker fler skulle lägga lite mer tid på att själva beskriva sina bilder, vad de föreställer, vad man vill med dem och helst hur man gått till väga för att ta dem. Man lär sig ofta mycket mer då och de fotografer som gör så återvänder jag helst till. De får jag ofta ett bestående intresse för att följa.

Man kan självfallet träna upp bildseendet och hur man tar emot och tolkar bilder och jag blir ofta imponerad av de fotografer i min fotoklubb som har den gåvan men jag vet inte om det gör dem till fantastiska fotografer bara av det skälet. Tyvärr har pandemin torpederat mycket av klubbintresset för min del men jag hoppas det kan komma tilbaka efter sommaren när alla blivit vaccinerade. Jag älskar fotoböcker men läser dem tyvärr alltför sällan.

I brist på fotoboksläsande så brukar jag i alla fall ta mig tid ibland och titta in på 1X.COM som jag tycker är ett fantastiskt ställe med mängder av högkvalitativt foto. Jag älskar deras böcker också som jag har ett antal av och de får ett särskilt värde just för den fina kontexten och den detaljerade redovisningen av hur bilden blivit till och hur fotografen tänkt kring motivet och slutbehandlingen, inklusive redovisningen av EXIF.

 

[krisljungberg]

Ja eller så hade man något jäkla kamerahus som felfokuserade konsekvent. Läste om en kille här på FS som köpte en ny DSLR och som lycklig över sin nya kamera förväntansfullt åkte till Grekland. När han så kom hem så upptäckte han till sin stora besvikelse att i princip allt var oskarpt. Det var på den tiden
Lennart Aspman döpte om auto focus till "Out of Focus".

Fyyy så arg och ledsen jag hade blivit!

 

[FiCa1]

Jaha? Och vart tog TS vägen?

 

[fotobollfoto]

Jaha? Och vart tog TS vägen?

Han var nog nöjd när han fått uttrycka sin åsikt.

 

[fotobollfoto]

… men inte tappar vi lusten att komma med goda råd!

 

[hakane]

Som det ser ut nu så kommer det inte att bli något mera fotografering då jag kommer nog att göra av med mina 2 st kameror som nu ligger i källaren då och där kommer dom nog att får ligga ett bra tag då och sen får man se hur det kommer att bli med dom korten man har då ser ut som man kommer att kasta alla korten då för man har ju ingen nytta av dom då när man har slutat att fota då och att lägga in dom här blir det nog inget av det då för mina bilder passar ju inte på en sådan sida då tycker jag ju eller så får man se vad som händer framöver då.

 

[lonian]

För mig är också fotostunden i sig en egen njutning.


(Ifall jag glömt minneskortet hade jag nog blivit ruskigt besviken efteråt)

Självklart har jag också blivit besviken om det inträffar.
Min poäng är att det är roligt att ta sig ut och använda kameran, inte att sitta hemma i månader. Att komma in i sitt "photo mode" och bli ett med kameran är en skön känsla.

Ju mer jag fotar, ju roligare blir det. Har jag inte fotat på ett tag får jag abstinens. Om jag fortfarande inte fotar kommer jag lätt in ett mode då jag vill sälja hela utrustningen och blir deppad.

 

[Erik X]

Varför tappar man lusten att fota när man titta på alla kort som finns på fotosidan..

Haha, låt bli att titta på fotosidan
Själv har jag mer eller mindre släppt detta, har svårt med attityderna här
Fotar numera för mitt eget höga nöjes skull och sk*ter fullständigt i vad andra tycker Finns andra fotosajter där bilderna går före åsikter

 

[catweazle]

Som det ser ut nu så kommer det inte att bli något mera fotografering då jag kommer nog att göra av med mina 2 st kameror som nu ligger i källaren då och där kommer dom nog att får ligga ett bra tag då och sen får man se hur det kommer att bli med dom korten man har då ser ut som man kommer att kasta alla korten då för man har ju ingen nytta av dom då när man har slutat att fota då och att lägga in dom här blir det nog inget av det då för mina bilder passar ju inte på en sådan sida då tycker jag ju eller så får man se vad som händer framöver då.

Svårt att utvecklas om man inte fotograferar då övning ger färdighet.
För varje bild så utvecklas man lite till och jämför inte med andra som lever på fotografin då dom fotar hela dagarna eller planerar nästa resa eller projekt.

Bara ut och öva och var inte för kritisk mot dig själv när det gäller bilderna utan titta på andras bilder som du tycker är bra och försök att kopiera dom med din kamera när du är ute och fotograferar.

Med tiden så blir man bättre och om 1 bild av 100 blir bra, så blir man glad och positivt överraskad.

 

[Jacobssons]

Kan ge lite info till varför jag tröttnat på fotograferandet. Dels har jag haft perioder då jag fotograferat varje dag - icke professionellt. Har då och då tröttnat, skyllt på mitt system, och bytt till ett annat. Har då plåtat lite till, men så småningom tröttnat med. Det är det ena. Det andra beror på att jag ta mig tusan inte känner någon i min närhet som gillar att fotografera, därav blir det mycket ensamma fotostunder. Kan vara skönt ibland, men i längden rätt tradigt. Klurar på att söka mig till en fotoklubb, men i dessa tider är det väl si och så med aktiviteten i sådana.

Detta med att jämföra sig med andra... Hm... Alltså med rätt kunskap och teknik (både teknik i användandet av utrustningen, samt i prylarna du använder vilket måste ses som sekundärt), så får du bra bilder. Har tagit helt magiska bilder med en m43-kamera. Magiska! Visst, du kanske måste slänga på en lite roligare optik, kanske ljusstarkare - och du kan fånga världen på ett annat sätt. Kanske en makro, en vidivinkel - eller något annat skoj.

Idag kör jag fullformat, en äldre A7 kamera (II). Vet inte om jag är så mkt foto-lyckligare över denna. Den tar bilder som jag kan jobba jobba länge med, där jag kan få fram högdagrar och skuggor osv - men det kan du få på vilken kamera som helst med råformat. Sämre och Bättre beroende på modell och sensor. (och bildbehandlingsprogram). Men den är för tung för min knasiga rygg. Saknar mitt m43-system, de små objektiven och lättheten och lusten som försvann när jag gick över till det tyngre kavalleriet. Saknar min 12-40 Pro på min lilla Olympus E-M10.

Vill väl bara säga att det är så mkt som kan påverka ens lust att fotografera, men jag hoppas att du inte jämför dig för mycket med de du kallar "proffs" (inte säkert de är proffs). Men som några sagt här - tror på detta med att lära sig att hantera råformat kan ge mycket. Sen kan man ju vara av andra sorten som bara vill ha bra bilder rakt av, och då måste man ju vara lite noggrannare vid fotoögonblicket, så är det. Men det är en charm i det med. Canon och Fuji ger fina bilder med jpg, och i dagsläget säkert många andra märken.

Lycka till! =)

 

[Sten-Åke Sändh]

Håkan Å:

Har du kollat in i bloggarna på FS? Jag har svårt att se att en ny medlem skulle bli så särskilt "star struck" av alla fotografers bilder där. Där stöder bilderna ju istället oftast en berättelse och är rätt sällan publicerade enbart för att få våra applåder.

Jag tror du riskerar att göra precis som de som slängt ut TV:n genom fönstret när motståndarlaget gjort ett mål till mot "ditt lag" i fotbolls-EM - ångrat sig alltså. Det är många som ångrat sig genom åren när de fattat genom vrålen hos grannarna när "deras lag " både hämtat upp underläget och just nätat ledningsmålet och är på väg att vinna men fortfarande har några olidliga tilläggsminuter att lida igenom innan det är klart.

https://www.fotosidan.se/blogs/index.htm

 

[Mats G]

Kameran, den registrerar bara! Det dina ögon förmedlar till hjärnan, blandas med andra intryck/känslor. Det gör att bilden från kameran ofta känns "platt".
Att lämna kameran hemma och helt enkelt, ta in och minnas i stället, är inte en dålig idé.

 

[netstorm]

Det är en djupare fråga än en del vill påskina och jag ser en del paralleler med "meningen med livet". Visst kan man hävda att man inte ska jämföra sig med andra men när det är dags att sammanfatta sin hobby så går det väl att ifrågasätta om den miljonte spåsparvsbilden verkligen ska vara höjdpunkten.

Vill man att fotografin faktiskt ska uppnå något så måste man jämföra sig med andra. Då räcker inte talang och övning om man bara har tillgång till sin lokala skogsdunge samtidigt som andra dedikerat månader åt att sitta i björnreservat världen över med åtel och objektiv för 200k.

Två traditionella vägar är att bli störst i sin ankdamm (lokal förankring) eller att ligga i framkant av teknikutvecklingen (drönare). Den senare kräver ständig förnyelse eftersom tillgängligheten snabbt gör det till en gimmick vilket vi kunde se i fototidningarna med t.ex. IR-filter och ND-seascapes. En annan lösning är att nischa sig mot nyhetshändelser eftersom de bara sker en gång, men även här har konkurrensen hårdnat när huvudpersonerna själva dokumenterar.

Tom Scott är duktig på det lilla med lokal förankring:

Alternativt så lägger man ner hela idén med att fotografin ska ha ett syfte. Kanske handlar det bara om att komma ut i naturen. Men då kan man kanske ifrågasätta om kameran överhuvudtaget måste med. Kanske är naturupplevelsen rikare om man fokuserar på upplevelsen istället för en bild som göms på en hårddisk fram tills dess att den havererar.

Det är en svårare fråga än vad många vill påskina.

 

[fotobollfoto]

Som det ser ut nu så kommer det inte att bli något mera fotografering då jag kommer nog att göra av med mina 2 st kameror som nu ligger i källaren då och där kommer dom nog att får ligga ett bra tag då och sen får man se hur det kommer att bli med dom korten man har då ser ut som man kommer att kasta alla korten då för man har ju ingen nytta av dom då när man har slutat att fota då och att lägga in dom här blir det nog inget av det då för mina bilder passar ju inte på en sådan sida då tycker jag ju eller så får man se vad som händer framöver då.

Mina första bilder med egen kamera tagna 1971 är inga konstverk. Och inte heller några underverk i skärpa, upplösning eller kontrast. Men ack så roligt att titta tillbaka på.

Foto behöver inte vara en tävling, även om vi gärna mäter utrustning i trådarna här på FS.

 

[helto]

Varför fotar du? Om du vill delta i tävlingar kan det ju t.ex. vara relevant hur "bra" man är eller rättare sagt hur domarna bedömer bilderna. Annars har det väl mer att göra bilder utifrån dina egna drivkrafter och hitta glädjen i det. Vill du utvecklas så kan ju fotosidan och andras bilder fungera som inspiration och inte kännas som ett nederlag.

 

[Sten-Åke Sändh]

För mig är också fotostunden i sig en egen njutning.
Kommer i god tid till fotbollsplanen. Viker ut fåtöljen, packar upp kameran. Justerar automatiken efter dagens förhållanden. Njuter in de sista minuterna innan avspark.
Stämning. Spänningen att följa spelet och försöka fånga Bilden. En på femtio brukar bli skapligt ok. Hittills efter tio år har jag dock ännu inte fått Bilden, den med stort B.

(Ifall jag glömt minneskortet hade jag nog blivit ruskigt besviken efteråt)

Möjligen är lagsportsfotografer som verkligen älskar sporten de fotograferar undantagen som bekräftar regeln. Jag undrat verkligen om den genomsnittliga fotografen får de kickarna av att trycka på avtryckaren. Den glädjen kan man avundas för tyvärr orkar jag knappt se på fotboll från EM för det är verkligen tråkigt. 45+45 minuter plus 6 minuter i tillägg för maskningar mellan Sverige och Spanien vid varje möjligt tillfälle. Jag såg tre minuter och ett kort sammandrag och kollade på en film istället.

Jag har alltså spelat både fotboll, ishockey och handboll som ung så jag har tyckt om att idrotta men åt titta på fotboll undviker jag helst. Det enda jag står ut med nuförtiden när det gäller idrott är nog ishockey, för där händer det ju i alla fall något ibland.

 

[Sten-Åke Sändh]

Det är en djupare fråga än en del vill påskina och jag ser en del paralleler med "meningen med livet". Visst kan man hävda att man inte ska jämföra sig med andra men när det är dags att sammanfatta sin hobby så går det väl att ifrågasätta om den miljonte spåsparvsbilden verkligen ska vara höjdpunkten.

Vill man att fotografin faktiskt ska uppnå något så måste man jämföra sig med andra. Då räcker inte talang och övning om man bara har tillgång till sin lokala skogsdunge samtidigt som andra dedikerat månader åt att sitta i björnreservat världen över med åtel och objektiv för 200k.

Två traditionella vägar är att bli störst i sin ankdamm (lokal förankring) eller att ligga i framkant av teknikutvecklingen (drönare). Den senare kräver ständig förnyelse eftersom tillgängligheten snabbt gör det till en gimmick vilket vi kunde se i fototidningarna med t.ex. IR-filter och ND-seascapes. En annan lösning är att nischa sig mot nyhetshändelser eftersom de bara sker en gång, men även här har konkurrensen hårdnat när huvudpersonerna själva dokumenterar.

Tom Scott är duktig på det lilla med lokal förankring:

Alternativt så lägger man ner hela idén med att fotografin ska ha ett syfte. Kanske handlar det bara om att komma ut i naturen. Men då kan man kanske ifrågasätta om kameran överhuvudtaget måste med. Kanske är naturupplevelsen rikare om man fokuserar på upplevelsen istället för en bild som göms på en hårddisk fram tills dess att den havererar.

Det är en svårare fråga än vad många vill påskina.

Är det något som jag tycker är verkligt ointressant, så är det klubbtävlingar i foto.

Jag tror heller inte det är oproblematiskt att ge samma vikt åt att "fota eller inte fota" som "meningen med livet", istället tror jag man ska undvika att ta några beslut överhuvudtaget när man "är trött på det mesta". Många pendlar mellan eufori och det nattsvarta i någon sorts bipolaritet ibland även utan att beståtts med någon diagnos och då är det sällan en bra ide att ha bråttom. Jag gör det själv också ibland och då tar jag oftast ett steg tillbaka numera.

Jag var själv väldigt nära att helt skita i digitalfoto för gott när jag hade mina värsta utrustningsproblem med min då nya KonicaMinolta D7D 2005 till 2006. Två ggr pajade antiskak (ena gången på en once in a life time fiskeresa till Los Roches-arkipelagen utanför Venezuela). Kitobjektivet föll bokstavligen isär efter några veckor. Dessutom hade jag fokusproblem med varenda jäkla objektiv jag hade (5-6 -stycken) trots flera kalibreringsresor i samband med antiskakreparationerna. Men det var by design då innan det ens fanns mikrojustering, så felen gick faktiskt inte ens att åtgärda. One size does not fit all i dessa sammanhang tyvärr. Lösningen på de problemen kom dock senare när de spegellösa kom och jag äntligen kunde lämna DSLR-träsket. Efter det har jag aldrig haft rent systematiska fokusfel.

Vi har fortfarande inte en aning om vilka problem som TS ev. har och har haft med sin utrustning. Det kan faktiskt vara så att utrustningen är defekt. När TS ev återfår intresset så kan säkert folk här hjälpa till med att analysera om det faktiskt är där problemen trots allt ligger. Det finns faktiskt få saker som gjort mig så irriterad som usla kamerasystem. Så jag kan rätt väl identifiera mig med TS och den frustration han uttrycker.

Jag är inte alls säker på att det här verkligen har en djupare filosofisk botten. Det kan verkligen lika gärna handla om skitgrejor som aldrig riktigt blivit leveranstestade hos tillverkaren och således aldrig ens borde levererats. Tills det utretts så tycker jag TS har lika stor rätt till sin frustration inför fotograferingen som jag tyckte mig ha när jag var som mest irriterad på mina skitgrejor. KM D7D var trots allt en entusiastmodell som på den tiden kostade ca 17 000 på marknaden även om jag nu själv fick den några tusen billigare, då företaget jag jobbade på distribuerade dessa till landets återförsäljare. Så jag tyckte att den väl borde hålla en viss kvalitet men senare har jag ju sett att det ofta inte spelat någon större roll om det varit high- end eller instegs- DSLR-er det handlar om.

Det vore ju av det skälet intressant att veta vad det nu är för utrustning TS är så besviken på, för det här handlar väl inte enbart om TS som fotograf eller hur. Jag tycker Håkan ska vänta med att deppa åtminstone tills det tekniska faktiskt retts ut.