Även det där är en sanning med modifikation. I A200, A300, A350 och A700 kan man justera skärpa, kontrast och färgmättnad individuellt i vart och ett av de c:a 10 olika program kameran har. Så JPEG i Sony är inte vad kameran bestämt utan vad kameran och användaren bestämt tillsammans. Det går att komma ganska rätt med de justeringsmöjligheterna så att man behöver minimal efterjustering eller inget alls. De nya kamerorna exponerar dessutom klart myckety bättre än gamla Minolta-kamerorna gjorde, så det blir för det mesta aldrig lika fel som med dessa. Dessutom finns Dynamic Range Optimizer till hjälp vid svåra ljusförhållanden.
Samma missförstånd gäller programläget "vita P-läget". Kameran ger en utgångspunkt i kombination exponeringstid/bländare. Sedan kan användaren bara snurra på inställningsratten och själv lägga bias på bländare eller tid efter behov. Detta "vita P" är ofta snabbast och mest flexibel vid vanlig fotografering och ersätter för mig för det mesta behovet av att låsa tid eller blandare vid val av A, S eller manuella lägena. Det handlar alltså inte om att lämna över allt till kameran.
En annan Minolta variant på detta är DMF (Direct Manual Focus). Kameran fokuserar, låser och kopplar sedan ur fokusmotorn så att användaren själv kan justera (om han/hon vill det). Oftast är detta både smidigast och smartast men tekniken finns idag bara i A700 och A900.
