macrobild skrev:
vilket eminenta inlägg, vad har jag missat?
Du missade/ ignorerade det förra gången också. Jag skrev det i tråden som hette "SONY A700 har högre DR än Nikon D3" i Sony forumet. Den gången handlade det inte om brus utan om storlek på pixlar och DR.
Kristoffer Fagerlund hade kollat DIWA:s kurvor och var glad ett tag åt att Sony A700 tydligen hade bättre uppmätt DR på DIWA siten än Nikon D3. Mikael ryckte ut med samma argumantation som i detta forum.
Intressant den gången var att mentor Kjellberg (förmodligen i ren obetänksamhet) drog ner brallorna på sin elev Risedal efter bra många sidor med samma klassiska mantra. Det visade sig att när Sony A700 nu lyckats prestera en högre DR än D3 så ryckte Kjellberg ut och påpekade att det gällde JPEG och inte RAW. I RAW regerade D3 (så Risedal andades ut). Sen sa Kjellberg dessutom att det där med DR-talen skulle man ta med en nypa salt för att det handlar bara om teori. Nikon hade i JPEG processningen valt ett mindra DR eftersom ingen egentligen ville ha kontrastlösa bilder med 11-12 steg utan man valde en bra kompromiss på 8. Jag tyckte det var uppfriskande och Risedal var tyst en kort stund för en gångs skull.
Smaka på det ni! Här jämförs det JPEG i testerna och koras segrare och så kommer mentorn och säger att den verksamheten är helt meningslös eftersom användarna medvetet låtet kameran bestämma JPEG efter tillverkarens tycke eller själva lägger på sina egna kurvor i RAW-konverterarna. (Ni behöver inte köra reprisen att det är bra att ha så myckt info som möjligt i låg och högdagrar för den kan vi).
Det jag vill visa med detta är lite av debattekniken. Prata DR och pixlar och det tar stopp där så då kör vi igång brusspåret. Om det blir stopp där så påpekar vi kornstorlekens betydelse för att till slut landa i upplösningsträsket (jag har förklarat mina dubier kring exv. AF och jämförelser av kameror med helt olika objektivförutsättningar). Mitt paradexempel är Digitalfotos test av Canon 40D, Sony A700 och Nikon D300. Nikonkameran utrustades med 17-55mm /2 och Sony A700 hade det sämsta kitobjektivet för 500 spänn. Nikon D300 presterade bäst och fick bäst omdömen men testern vanns av Canon för den var billigast.
Min jämförelse av Sony A200 och A350 har jag inte gjort bara för att jag råkar ha en Sony utan just för att dessa är helt identiska i det som jämförs utom just antalet pixlar och dessas storlek. Jag har gjort det därför att JPEG-processningen använder identisk logik (Logiken i A700 avviker). Det viktigaste är att processorn är av samma typ (CCD) och samma storlek. Det jämförelsen visar är att den skillnaden som 40% fler pixlar gör med brus, DR, kornstorlek m.m. faktiskt är myckt förvånande liten om inte negligerbar praktiskt.
Det jag har haft emot era kvalitativa studier i era bildjämförelser är att ni faktiskt inte vet ett skit om vad som påverkat resultaten. Ni antar att det är antalet pixlar och storleken på dessa men ni vet inget om logiken som respektive kamera eller RAW-konverterare utsätter bilderna för. Hur optimala är algoritmerna för respektive typ av fil? I ett av exemplen i denna tråd trodde åtminstone en av deltagarna att bilderna faktiskt förväxlats. Den mindre brusiga blev helt plötsligt den mer brusiga i ett annat sammanhang - en annan konvertering från RAW till JPEG.
Kjellberg må känna en och annan tillverkarrepresentant. Det gör honom inte till expert på alla aspekter av dessa komplexa sammanhang. I en del fall kan han säkert massor och i en del fall ägnar han sig åt samma namedropping som är vanligt hos vilken groupie som helst. Det finns faktiskt tillverkargroupies också - folk som klänger på tillverkarrepresentanterna för att få några smulor som de kan stoltsera med och bli begapade för i forum som dessa. Det finns sådana megafoner här på F.S för varje tillverkare. "Medlöpare" är användbara idioter sa en gång Lenin. Innan man sväljer vad tillverkarna säjer okritiskt så bör man fråga sig följande: Vem säjer vad åt vem och med vilket syfte.
Jag var på landet i en vecka och kom tillbaka igår och läste igenom vad som skrivits och blev otroligt förvånad att inget hänt annat än att när Mikael inte rådde på John i sin argumentation så kallade han in sin mentor. Sen tillämpade de tillsammans samma metod som under Kulturrevolutionen i Kina på 60-talet (se alltid till att man är en mer i argumentationen). Svara sen helst aldrig på en fråga utan vänta bara på ett nytt tillfälle och upprepa vad du just sagt en gång till.
Hade jag en så skulle jag vilja ge John en medalj som lyckats ge åtminstone en del av oss en ny dimension i dessa stereotypa sammanhang.
