Några tankar och reflektioner igen...
Äntligen har diskussionen fokuserats lite mer på det som är, enligt mitt subjektiva tycke, det väsentliga, de ytterst subjektiva kommentarerna. Det talas inte längre om bra eller dåliga bilder utan om intressanta, tilltalande, estetiska eller meningslösa bilder.
Det skulle vara mycket bekvämt för oss alla om det fanns ”objektiva kriterier” som kan åberopas och användas som referenspunkt vid bedömningen av bilder eller andra skapelser. Det finns en del debattörer som menar att dessa finns men ingen av dem har på ett konkret sätt presenterat några ”objektiva kriterier”. Om dessa fanns skulle de ta död på all kreativitet, fantasi, trendbrott, originalitet, utveckling, etc. I vilket fall, liknande kriterier är inte naturlagar utan mänskliga konstruktioner som är kulturellt betingade. Till och med en estetisk ”norm” som det gyllene snittet, vilket länge har betraktats och betraktas som universellt och tidlöst, har visat sig vara kulturellt betingat. Det hävdar i alla fall de som har noterat att människor utanför den västorienterade kultursfären inte tillskriver denna samma estetiska värde som vi i väst gör.
Om syftet med bilden skulle vara en exakt avbildning av ”verkligheten” skulle man kunna göra en gradering utifrån överensstämmelsen mellan bilden och det avbildade. Men så är inte fallet.
Bilden är bildskaparens subjektiva tolkning av något eller ett meddelande konstruerat av ljus. Mottagaren tolkar i sin tur bilden i enlighet med sina erfarenheter, sinnesstämning, intresse etc.
Några tar avstånd från den relativistiska ståndpunkten att det inte finns bra eller dåliga bilder. Jag tror att de inte riktigt förstår vad denna relativism innebär. Denna är enligt min tolkning inte normativ, innebär inte att alla bilder är och bör vara lika intressanta för alla och att alla bör tycka lika mycket om samtliga bilder som läggs upp här eller existerar överhuvudtaget. Den utgår från att varje bild är en unik skapelse som inte kan bedömas med måttstock eller andra slags mätenheter utan betraktas för vad den är: en upplevelse. Har bildskaparen lyckats kommer bilden att beröra många. Har denne misslyckats kommer endast de närmast sörjande- glädjande eller de som har en emotionell relation till motivet eller det slags motiv, att beröras.
Konkret när det gäller kommentarerna.
Frågan är om de ges eller uteblir för att man känner sig förpliktigad gentemot fotosidan och dess kunder- medlemmar, för att dela med sig och dela andras kunnande och glädje, demonstrera sina egna färdigheter i fotograferandet och fototerminologin, sätta någon på plats, få utlopp för sina frustrationer, är rädd att avslöjas som okunnig, vill behaga eller rent av tillhöra konsekrationsinstansen etc. Har själv läst allt för många tillrättavisande kommentarer där man använder en omotiverat hård ton och pekar med hela handen ”så borde det vara (rör sig oftast om skärpan, vinkeln eller annat tekniskt) det du har gjort är inte bra”. Där man upphöjer sina egna subjektiva ideal till normativa och glömmer att man kan ge konstruktiv och ev. hård kritik på ett ödmjukt sätt. Jag själv brukar skriva ”jag önskar att det här vore si eller så” men kanske undergräver detta uttryckssätt min auktoritet ;-). Har också noterat att yrkesfotografer och de som är mer eller mindre etablerade konstnärliga fotografer för det mesta är ödmjuka i sitt sätt. Värst är de yngre frilansare och en del som betraktar sig själv som mycket avancerade amatörer, vilka man får intrycket av att de strävar efter att etablera sig som något annat. Det här är inte statistiskt säkerställt utan bara en reflektion jag har och som kan vara helt felaktig.
Min uppmaning är att vara självkritisk och konsekvent samt att kommentera och åter kommentera med respekt för olikheter och olika uppfattningar. Det är vad jag tycker.