Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Varför jag blivit en sämre fotograf

Produkter
(logga in för att koppla)
steelneck skrev:
Jag har också en sån men tycker fortfarande att sökaren ynklig för komposition.
Ja, men sökaren på en 300D (vilket det ser ut som att du har) är väldigt mycket mindre än på en D200 från början också. Men visst hade den gärna fått vara ännu större.

Dessutom blir inte sökaren mycket bättre för manuell fokusering för det (förutsatt att man har manuella objektiv som är gjord för manuell fokus), det är inte bara storleken det beror på. Själva mattheten och givetvis att det finns både microprismor och snittbild gör mycket.
Mitt nästa inköp blir en mattskiva faktiskt. Jag tänker ändra "objektivstrategi" till några få äldre fasta brännvidder istället för normalzoom. Det är ju också ett steg bakåt så att säga.
 
Re: ang "digital finger".

Väte skrev:
Sedan förstår jag mig inte riktigt på press fotograferna som inte kan komma hem med mindre än 500 bilder. Det måste väl ändå vara möjligt att få ett par bra bilder även ifall man nöjer sig med 200, eller?

Diskussionen om hur många bilder man måste ta för att få en bra bild beror helt på motivet.

Om det är en landskapsbild där man kan ställa upp sitt stativ, titta i sökaren, tänka till om det känns bra och sedan besluta sig för att trycka av, självklart räcker det med en bild om man har koll på alla ljusförhållanden och sådant.

Skillnad är det om man tex fotograferar sport och är ute efter en bra bild på en speciell spelare med rätt anskitsuttryck och känsla mm. Då krävs det att man tar många bilder på chansning. För när man ser att det här blir en bra bild är situationen över och det är försent att trycka av. Där gäller det att trycka av när det set ut att kunna bli en bra bild och 99% av fallen blir det ingen bra bild. Då är det bara att kasta bilderna, men i de 1% av bilderna som är vid rätt tillfälle så är man med och har sin bild på minneskortet! Därav kan det blir många bilder för vissa fotografer.

Detta resonemang kan man översätta på allt som inte är planerat och går att regisera, tex pressfoto, flygande fåglar mm där är många bilder ett måste!

Varför skulle Canon öka från 8.5 till 10 bilder/sekund på sin nya presskamera annars..
 
Re: Re: ang "digital finger".

SM0SBI skrev:
Detta resonemang kan man översätta på allt som inte är planerat och går att regisera, tex pressfoto, flygande fåglar mm där är många bilder ett måste!
Frågan är varför man "måste" ha bra bilder på precis varenda jävla situation i t ex en fotbollsmatch. Det är ju enklare att filma då och sen plocka ut stillbilder där det hände något.
Och inte fan "måste" man ta bildserier för att fånga en fågel på bild. Togs det inga bra fågelbilder innan det monterades motorer på de analoga kamerorna kanske? Jo, det vill jag påstå. Kanske till och med intressantare bilder. Nu sitter folk med låååååånga teleobjektiv och verkar mest intresserade av skärpa och att fånga en viss fågelart på bild, istället för att koncentrera sig på bilden. Någon skrev en väldigt bra artikel om detta i senaste FOTO.
Det är klart att det blir lättare med fler bilder per sekund, men till slut blir det ju mer eller mindre ingen vits. Då filmar man ju, och hela rollen som fotograf har försvunnit. Varför fotograferar man då egentligen?
 
Re: Re: Re: ang "digital finger".

Makten skrev:
Det är klart att det blir lättare med fler bilder per sekund, men till slut blir det ju mer eller mindre ingen vits. Då filmar man ju, och hela rollen som fotograf har försvunnit. Varför fotograferar man då egentligen?

Precis så känner jag.

Snabbare kameror låter en ta fler bilder, och därmed öka chansen att fånga rätt ögonblick, ett ögonblick som går alltför snabbt och därför är okontrollerbart.

Men detta medför ju ofrånkomligen att fotograferingen i mindre och mindre grad kan kontrolleras av en tanke på hur bilden ska vara. Man förlorar initiativet och reduceras nästan till att sitta och vakta för att i rätt sekund blåsa igång kulsprutan. Det är ett fotograferande som *bara* har med kameran att göra, till skillnad från ett slags fotograferande som inte har *något* med kameran att göra.

Missförstå mig inte. Många sådana kulsprutebilder kan bli bra, och framför allt kan man få bilder på sådant som man annars aldrig kan se. Väldigt spännande fågelbilder kan tas, sportfotografer vinner fördelar, etc.

Men när jag funderar på varför jag blivit en sämre fotograf (de gånger jag känner så) så är det inte för att jag har för långsam kamera. Detta har ju sagts så många gånger förut. Jag känner tvivel inför mitt fotograferande ibland som inte har någonting med tekniken att göra, och det är väl snarare detta tvivel som tråden har att göra med?

Jag vet inte riktigt om jag tillför något nytt, det har ju som sagt konstaterats tusentals gånger att teknikprat alltid vinner över bildprat.
 
Skruvade av batterigreppet imorse. Satte på en fast 40mm. Slog av alla specialfunktioner. Auto Vitbalans, auto ISO 100-400 och hängde kameran över axeln på väg till jobbet. Det blev inte många bilder tagna, men de jag tog var genomtänkta, och blev rätt bra :) Nu skall jag fota enkelt och snålt ett tag, det kändes bra. Skall nog gå över till cetrumvägt också, då har man mer kontroll.
 
quarc skrev:
Skruvade av batterigreppet imorse. Satte på en fast 40mm. Slog av alla specialfunktioner. Auto Vitbalans, auto ISO 100-400 och hängde kameran över axeln på väg till jobbet. Det blev inte många bilder tagna, men de jag tog var genomtänkta, och blev rätt bra :) Nu skall jag fota enkelt och snålt ett tag, det kändes bra. Skall nog gå över till cetrumvägt också, då har man mer kontroll.
Hehhe, "auto" och "centrumvägt"? Det finns ett fint läge märkt med "M" och fasta vitbalanser. Riktigt trevligt. Testa t.ex att fota i skymning med vitbalansen på "sol" och se vad som händer. Nästa steg är väl att stänga av AF och skaffa snittbild. Helt manuelt med andra ord.
 
Vad folk gör det besvärligt för sig.. inte konstigt att folk tar skitbilder när tekniken bara står ivägen för de bra bilderna..

MVH Niclas, (vill inte reta ngn, men poängen är dÄr.. för den som ser den)
 
Makten skrev:
Heja! Utbrända himlar åt folket! :-D
Varför tror du att centrumvägt ger utbrända himlar?

Är omfånget så stort att himlen blir utbränd när motivet blir bra, då skulle motivet bli underexponerat om himlen inte var utbränd. Peter Atterfjälls "kontroll" kommer av att beslutet är hans, inte en kamera som gissar efter en topphemlig algoritm som inte alltid är förutsägbar.

Många gånger behöver man inte ens ljusmätare och kan på förhand bestämma sig för inställningarna bara genom en titt på himlen, med foto i gråmulet snölandskap som kanske bästa exemplet då kamerors ljusmätare konstant "ljuger" oavsett vilken mätmetod.
 
steelneck skrev:
Varför tror du att centrumvägt ger utbrända himlar?
Det beror ju på var man mäter. Mäter man på huvudmotivet så blir himlen utbränd om den är ljus förstås.

Är omfånget så stort att himlen blir utbränd när motivet blir bra, då skulle motivet bli underexponerat om himlen inte var utbränd. Peter Atterfjälls "kontroll" kommer av att beslutet är hans, inte en kamera som gissar efter en topphemlig algoritm som inte alltid är förutsägbar.
Det beror på hur man ställt in kontrasten. Fotar man i RAW så räcker omfånget för att motivet inte ska behöva bli underexponerat, oftast.

Många gånger behöver man inte ens ljusmätare och kan på förhand bestämma sig för inställningarna bara genom en titt på himlen, med foto i gråmulet snölandskap som kanske bästa exemplet då kamerors ljusmätare konstant "ljuger" oavsett vilken mätmetod.
Så bra är definitivt inte jag. Jag vet ju inte hur min pupill ställt in sig, så hur ska jag veta hur ljust det är? Fotar man digitalt så är marginalerna typ noll om man inte vill ha utbränd himmel vid motljus. Jag tycker att matrismätningen funkar bäst i de flesta fall.

Men nu menade jag faktiskt att utbrända himlar inte är förbjudet. Det finns ingen lag som säger att himlen måste vara med. Kollar man på gamla svartvita bilder så är himlen väldigt ofta utbränd. Ingen klagade på det.
 
Personligen tror jag att en grundläggande färdighet är att lära sig att se, förstå och mäta ljus. Det viktiga är inte hur man gör detta, men jag tror att ett av de bästa sätten - det enda jag känner till - är att mäta ljus manuellt tills dess att detta sitter mer eller mindre i ryggmärgen. Ju mindre marginaler man har, diafilm eller sensor, ju viktigare är det att exakt kunna avgöra hur man vill ha ljuset i bilden. Eller för att uttrycka det lite annorlunda, för att utveckla vår kreativitet tror jag att man måste börja med att bli herre över redskapen, då duger det inte att vara passagerare till kameran.
 
alf109 skrev:
Personligen tror jag att en grundläggande färdighet är att lära sig att se, förstå och mäta ljus. Det viktiga är inte hur man gör detta, men jag tror att ett av de bästa sätten - det enda jag känner till - är att mäta ljus manuellt tills dess att detta sitter mer eller mindre i ryggmärgen. Ju mindre marginaler man har, diafilm eller sensor, ju viktigare är det att exakt kunna avgöra hur man vill ha ljuset i bilden. Eller för att uttrycka det lite annorlunda, för att utveckla vår kreativitet tror jag att man måste börja med att bli herre över redskapen, då duger det inte att vara passagerare till kameran.

Det där var väldigt bra formulerat Alf, sammanfattar väldigt bra hur jag tycker. Framförallt sista meningen. Lite bredare formulerat: "Vara herre över redskapet, inte passagerare till tekniken" Låter nästan poetiskt och kan nog stämma in på många områden i livet.

En kamera kan ju aldrig veta hur just jag vill ha min bild, high key, low key, den vita jycken skall bli en siluett, den svarta vill jag ha fullt uttecknad osv..

Makten skrev:
Jag vet ju inte hur min pupill ställt in sig, så hur ska jag veta hur ljust det är?

Med träning kan man till viss del lära sig det. För att ta det det enklaste och mest kända exemplet, "sunny sixteen"; är det mitt på dan och solen skiner från en klarblå himmel på mina fotoobjekt, då vet jag att det blir bra med tiden på samma som iso-talet och bländare 16, förutsatt att det är en normalexponering jag vill ha. Ställer jag in detta eller en vaiant därav, kanske f8 1/400s vid iso-100 och sedan pekar kameran på en svart hund som ganska väl fyller ut sökaren, då kommer ljusmätaren att säga att jag underexponerar ganska rejält. Är jycken istället vit så kommer den att tycka att jag överexponerar. I ett lite soldränkt vinterlandskap där det mesta av bilden utgörs av snö så funkar det lika bra, ljusmätaren kommer då i vissa fall tycka att jag överexponerar med hela två steg. Kameran begriper ju inte att det är snö jag fotar, och snö som solen skiner på skall vara väldigt ljust, bilden skall bli mycket ljus med tämligen vit snö, inte grå.

Prova att lägga ett vitt A4 ark där solen skiner, gå sedan så nära att arket fyller ut sökaren och ta en bild med automatik. Du får en ganska grå bild.. Peka sedan kameran på en gräsmatta eller en omålad betongvägg som solen skiner på (fyll ut sökaren), nu kommer kameran att välja värden som ligger väldigt nära en variant av "sunny sixteen", ställ in dessa värden manuellt och ta en ny bild av A4-arket, mätaren säger att du överexponerar, men viola! A4 arket ser nu ut som ett vitt papper och inte ett grått.

Observera dock att jag skrev "till viss del" ovan. Givetvis har du rätt i att våra ögon vänjer sig, därför behöver vi ljusmätare som en "reality check". Men problemet med evaluerande mätning är att man aldrig kan veta hur kameran "tänker". Typ: denna scen kommer kameran att prioritera så att den där detaljen i periferin inte blir utbränd, med resultat att mitt motiv blir underxponerat och därmed måste jag själv kompensera. Den raka motsatsen är spotmätning, då blir kameran så att säga "icke-tänkande" och bara mäter på torrast möjliga vis. Centrumvägt är som spotmätning där det omgivande också ges betydelse, dock mindre ju längre ut i periferin det är, och detta är en så pass enkel algoritm att man kan vänja sig vid den på ett sådant sätt att det blir förutsägbart.

Problemet är att evaluerande mätning ofta funkar mycket bra för sas. normala motiv (vad nu det är i tillverkarens uppfattning), och detta i kombination med att vi alla är lata av naturen. Kan vi slippa tänka så gör vi oftast det, vilket med tiden leder till att vi blir till den där passageraren som Alf så väl uttryckte det. Konstruerar man för okunniga användare, så är det oftast okunniga användare man får.

Jodå, jag är också lat och slarvar med "P" läget, värsta synden gör jag när jag kör evaluerande mätning och tar en bild bara för att sekunden efter kolla i displayen och sedan ta en till med kompensation för att jag tyckte första bilden blev för ljus. Vad lärde jag mig av det? Jo, ingenting som jag kan ha nytta av i ett annat läge, jag lärde mig bara att just i detta läge så tyckte kameran att bilden skulle bli som den blev, inte varför efterom jag inte kan ha en aning om vilka komplicerade algoritmer den evaluerande mätningen arbetar efter.
 
Jag har tre funderingar runt vara nöjd eller inte

Hur väl behärskar man tekniken ovasätt digitalt analogt, format på media, film, digitalt, erefterbehandling. Kan väl man uttrycka det jag vill utan att tekniken är en begränsning.

Vad bedömmer jag, över tiden, som en bra bild? Förändras detta? Varför tycker jag att bilden är bättre eller sämmre och vad ä mina jämförelse objekt, andras en själv, för att tycka så?

Vad vill jag åstadkomma med mina bilder och hur väl lyckas jag med detta

Hoppas ni kan vidareutveckla detta eller så sågar ni det hel som flumm
 
Följa tekniken bakåt...

Mycket intressant diskussion!!

Jag ska säga direkt att jag är en hängiven vän av de digitala möjligheterna och använder min D80 mycket..... men, just de olika vinklingar som tagits upp i denna diskussion har gjort att jag med glädje och till gagn för mitt fotande ökat min användning av film både med min gamla FM2 men med ännu större glädje med nyinköpta Nikon S2 och S3 från mitten av 50-talet! Fantastiska kameror!

Kan klart rekommenderas... när allt blir manuellt måste man tänka till och det ger ett annat perspektiv på fotandet än med digitalkameran.

Både och är lösningen !

Jon
 
Re: Följa tekniken bakåt...

JonR skrev:
Mycket intressant diskussion!!

Jag ska säga direkt att jag är en hängiven vän av de digitala möjligheterna och använder min D80 mycket..... men, just de olika vinklingar som tagits upp i denna diskussion har gjort att jag med glädje och till gagn för mitt fotande ökat min användning av film både med min gamla FM2 men med ännu större glädje med nyinköpta Nikon S2 och S3 från mitten av 50-talet! Fantastiska kameror!

Kan klart rekommenderas... när allt blir manuellt måste man tänka till och det ger ett annat perspektiv på fotandet än med digitalkameran.

Både och är lösningen !

Jon
Häftigt! Vart fick du tag i S3:an och vad fick du betala?
 
alldeles för mycket...

Ja du en Nikon mätsökarkamera är inte helt billig men faktum är att prisnivån sjunkit något idag om man söker på Ebay, Rangefinder Forum etc. så med lite tålamod så kan man hitta till rimliga priser....

Jag skulle säga att idag kostar en S2 kanske 400 USD och en S3 kanske 600 USD med ett 5 cm Nikon. Sedan finns det naturligtvis hela skalan upp om man letar specialvarianter eller liknande. SP ligger högre på kanske 15.000 kronor eller så.

En S2 är egentligen bästa starten - vanligen oerhört välbehållna, stort utbud, bra mätsökare som klarat åldringen väl.... Spana in på t.ex. www.rangefinderforum.com och Nikon-forumet där!

Jon
 
steelneck skrev:
Varför tror du att centrumvägt ger utbrända himlar?

Är omfånget så stort att himlen blir utbränd när motivet blir bra, då skulle motivet bli underexponerat om himlen inte var utbränd. Peter Atterfjälls "kontroll" kommer av att beslutet är hans, inte en kamera som gissar efter en topphemlig algoritm som inte alltid är förutsägbar.

Många gånger behöver man inte ens ljusmätare och kan på förhand bestämma sig för inställningarna bara genom en titt på himlen, med foto i gråmulet snölandskap som kanske bästa exemplet då kamerors ljusmätare konstant "ljuger" oavsett vilken mätmetod.
Precis, med centrumvägt får man alltid bra exponering om man vet vad man gör. Tyvärr är jag inte säker på att kompensationeskänslan sitter i fortfarande, men den kommer nog tillbaka :)
 
Det där med mätningen förstår jag inte varför en del tycker är så viktigt. Man lär sig ju hur kamerans mätning beter sig efter ett tag, och inte fasen behöver man kunna se själv hur ljust det är. Det är överkurs så det skriker om det. Däremot är det ju fint om man ser att "aha, nu är det snö och mulet, då måste jag exponeringskompensera så och så mycket, för det har jag lärt mig av kamerans egenskaper".
Sen är de där gamla reglerna; "sunny sixteen" inte lika tillförlitliga när man plåtar digitalt. Med film kan man ju exponera flera steg fel och ändå ha marginal för att labbet eller man själv ska kunna fixa en vettig bild ändå. Bränner man ut himlen med en digitalkamera så är den utbränd, åtminstone i JPG. Borta för evigt, vitt.
 
hpw skrev:
Jag har tre funderingar runt vara nöjd eller inte

Hur väl behärskar man tekniken ovasätt digitalt analogt, format på media, film, digitalt, erefterbehandling. Kan väl man uttrycka det jag vill utan att tekniken är en begränsning.

Vad bedömmer jag, över tiden, som en bra bild? Förändras detta? Varför tycker jag att bilden är bättre eller sämmre och vad ä mina jämförelse objekt, andras en själv, för att tycka så?

Vad vill jag åstadkomma med mina bilder och hur väl lyckas jag med detta

Hoppas ni kan vidareutveckla detta eller så sågar ni det hel som flumm

Det är väl detta diskussionerna egentligen borde handla om. Vad är en bra bild? Finns det någon konsensus om vad som gör en bild bra? osv.
Detta är ju så mycket svårare i och med att alla värdeomdömmen är mer eller mindre subjektiva, men som sagt en diskussion om detta skulle kunna bli både spännande, utvecklande och intressant.

Kurt Bergengren (den gamle nestorn) uttryckte det som att "en bra bild är när väsentligt innehåll fått skärpt form" vidare att "en bra bild förstås på ett ögonblick men tål att betraktas i en evighet", dessutom sa han att om en bild inte håller kan det bero på att "formen inte räcker som innehåll".

Jag tycker att hans formuleringar är mycket tänkvärda. En bild behöver nog ett "innehåll" utöver att den "bara" är vacker eller finurligt komponerad. Sedan går vi ju igång på olika saker efter tycke och smak. För mej som är mest intresserad av dokumentär- och gatu-fotografi handlar det mycket om att bilden skall förmedla en känsla av att "jag är där" och då tror jag att det krävs att fotografen är närvarande i sitt fotograferande. Med detta menar jag att fotografen är genuint engagerad i det han fotograferar, inte smygfotograferar, och dessutom tycker jag att det är ett måste att fotografen är ärligt och personligen ansvarar för äktheten i sina bilder för att citera Strömholm.
 
Makten skrev:
Sen är de där gamla reglerna; "sunny sixteen" inte lika tillförlitliga när man plåtar digitalt.

Menar du att solen blir svagare när du plåtar digitalt, eller påstår du att specifikationen för iso-värdet är annorlunda när man plåtar digitalt? Något av det måste det vara du försöker påstå.

Nädu, sol från en molnfri himmel mitt på dagen är en mycket konstant ljuskälla. ISO-känsligheten är också något mycket precist specifierat, så också bländarvärden och tidsvärden. Se bifogad bild, båda är knäppta efter regeln, med digitalkamera som sparat till jpeg, den ena i Turkiet under högsommar, den andra 10 mil norr om polcirkeln i mars.

Men visst, det är en grundregel, inte religion. Ibland vill man överexponera, ibland tvärt om, det beror på vad man är ute efter. Det kan dock bli svårt om kameran kompenserar lite på egen hand utan att man en fått reda på att den gjort det, än mindre åt vilket håll den kompenserat eller vad det är i scenen som fått den att kompensera på egen hand.

Med film kan man ju exponera flera steg fel och ändå ha marginal för att labbet eller man själv ska kunna fixa en vettig bild ändå. Bränner man ut himlen med en digitalkamera så är den utbränd, åtminstone i JPG. Borta för evigt, vitt.

Diafilm har ett omfång som är rätt likt digitalt, pressar man svartvitt så kan det tom. vara betydligt snävare än digitalt. Negativ färgfilm är däremot lite mer "förlåtande" än digitalt, dock inte för underexponering då man får en hel del korn.
 

Bilagor

  • sunny16.jpg
    sunny16.jpg
    34.3 KB · Visningar: 283
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar