Frågan om att växa som fotograf kan ses ur mer än en synvinkel, och det hänger i väldigt stor utsträckning på hur långt man redan har växt. Lite grann kanske det liknar att man är barn i början och måste lära sig en del elementära saker, men att man när man har kommit förbi det första stadiet av elementa, kan växandet ta nya riktningar.
Väldigt ofta när frågan om att växa eller utvecklas dyker upp i olika forum handlar det inte så mycket om den mer kreativa sidan av fotografering, utan om den tekniska. Slutsatsen är kanske lätt att missförstå, eller kanske någon vill misstolka med ett eventuellt syfte, men det är faktiskt ganska ovanligt att den som frågar om växande eller utveckling har det tekniska helt i sin hand. Det gäller så klart också väldigt många som inte frågar, och tyvärr gäller det alldeles för många som också svarar.
Fotografering är definitivt en konst, och alla konstarter innefattar ett mått av teknik, färdighet hos utövaren, och de allra flesta måste också öva för att uppnå färdighet. Att man skulle ha det i ryggmärgen utan att på något sätt ha satt sig in i hur saker och ting fungerar är nog bara att glömma. Komposition och förmågan att se ljuset kan till stor del vara intuitivt, men förmågan att föra över det till en bild kräver att man förstår hur mediet fungerar; inte att man behöver djupare inblick i tekniken bakom, men man måste förstå de elementära sambanden åtminstone tillräckligt långt för att få sin kamera att göra bilden så mörk eller ljus som man vill ha den.
Vilka medel man använder för att nå dit kan variera. Någon av oss kan ha lärt sig zonsystemet, en annan använder histogram och högdagervarning för att kontrollera exponeringen, medan en tredje helt enkelt chimpar bilden och ser om den behöver tas om med mer eller mindre kompensation. En fjärde kanske på "intuition" (Sunny 16) vet vilken exponering som funkar och bara trycker av och utgår ifrån att det sitter utan att behöva chimpa. Men gemensamt för alla som har kommit så långt med tekniken är att de förstår hur man kan få kontroll över det mest elementära.
Vägen dit kan vara mycket lång.
Och när man har nått fram till att man har kontroll över hur kameran exponerar, och kanske också har bätte kontroll över skärpan, kommer man alltsomoftast till den mer kreativa biten av växandet som fotograf. När man antar utmaningar, skapar berättelser med bilder, eller söker göra bilder som är anslående och som andra imponeras av, inte på grund av deras tekniska kvalité, som är självklar, utan för deras innehåll och formspråk, för bildens sätt att fängsla betraktaren och dra blicken till sig och få en att upptäcka nya saker.
Man kan se det som en trappa, där man kan nå nya nivåer, och där det finns en första bit som man måste passera innan man kan nå någon av de högre, men där det efter den första, mer tekniska, grenar sig. Vi har alla olika saker att berätta, vi hittar olika sätt att säga det, och vi har olika medel, där fotografi bara är ett av alla sätt man kan välja att uttrycka sig.
Jag tror att man ibland också vinner på att gå neråt några trappsteg och utforska tekniska bitar som man kanske inte har lyckats få grepp om helt och hållet, och att det kan hjälpa en att växa också ur ett mer konstnärligt perspektiv. Man blir ju egentligen aldrig fullärd, och i ett så tekniskt sammanhang, där man till stor del är utlämnad till den där lille japanska ingenjören, är det lätt att låta sig luras av reklammakarens svada och tro att apparaten man har besitter magiska egenskaper. När man får riktigt grepp om tekniken är det lättare att överse med dess brister och med reklamlögnerna som är häftade vid produkterna som vi använder. Det är också en del av växandet.
