Patentet bryr jag mig inte om. Sådana har jag redan, fast inom det område jag är yrkesverksam. Själv ser jag detta som så självklart att jag ändå inte anser att det finns tillräcklig uppfinningshöjd för att ett patent skulle beviljas. Det roliga är ju möjligtvis att nu kan varken Canon eller Nikon eller någon annan ta patent på det här, ifall jag (eller någon annan som läst detta) invänder i tid.
Finessen är att det inte behövs några riggar eller lasermätare. Är det skarpt så är det, och det ser ju kameran själv på sensorn. Sen spelar det ingen roll om avståndet till motivet är 2 meter men optikens avståndsskala visar 3 meter. Det är ju skarpt vi vill ha det.
Det behövs inga skohorn heller. Det jag beskriver utnyttjar ingenting som inte redan finns i kameran, förutom programmet, alltså. Men det finns nog plats i minnet till det också, och om inte så kommer det att få plats i nästa modell.
Jag skrev det inte, men jag förutsätter förstås att de kalibreringsdata som kameran samlar på sig vid några brännvidder ska användas som utgångspunkter för interpolering, när man ställer en zoom på en mellanliggande brännvidd. En superzoom som exempelvis EF-S 18-200 mm f/4-5,6 IS kräver kanske fler kalibreringsbrännvidder än en förhållandevis kort zoom som EF 70-200 mm f/2,8L IS USM.
Att AF vill tänka om flera gånger, fast man fokuserar på samma sak, låter helt naturligt. Det är ju som jag skrev ovan en mätning och en åtgärd. Punkt. I princip, i alla fall.
Eftersom varken mätning eller åtgärd fullständigt saknar felaktigheter kommer resultatet av åtgärden inte att vara en perfekt fokusering. Med en optik som EF 50 mm f/1,4 USM, där kamerans högprecisionssensorer kan arbeta, påstår Canon att de kan träffa inom 1/3 eller ½ skärpedjupet. Ska de kunna det måste de kunna mäta minst lika bra, helst bättre, och då är det ju troligt att de kan mäta ett litet kvarvarande fel, även efter den första fokuseringen. Ett fel som kameran då försöker fixa till i andra försöket.
Roligt att ingen klagade på att inlägget var för långt!