Dagens AF funkar ju som bekant genom att läsa av kontrasten. Högst kontrast = fokus hittad. Men det gör det alltså inte.
Nä, det gör det alltså inte. Det är bara när du kör Live view och fokuserar på sensorn, eller om du använder en kompaktkamera som exempelvis Canons G10, som den använder kontrasten som ett mått på skärpan. I sådana fall köra man fokusmotorn fram och tillbaka tills man har hittat ett läge där kontrasten inte vill bli högre på sensorn, och så är man färdig. Detta kan ge utmärkt fokusering, men tar förhållandevis lång tid, så det lämpar sig inte alls för någon serietagning värd namnet, om man ska uppdatera fokusläget mellan bilderna. Trots arbetshästen DiGiC IV i Canons G10 klarar den av serietagning med 0,7 bilder per sekund. Det är nästan så slutaren (om den hade haft någon) hade torskat dit på felparkering mellan gångerna.
AF i en spegelreflexkamera fungerar istället med fasavkänning. En speciell optik splittrar upp bilden i två olika, framför AF-sensorn. Genom att mäta skillnaden i var kanten på en linje hamnar på de två olika halvorna av AF-mätlinjen, kan man räkna ut hur mycket fel fokusläget är. Direkt kan man då ge optiken order att köra till rätt läge, och så har man fokuserat perfekt i en enda manöver. Inget åkande fram och tillbaka för att hitta högsta möjliga kontrast på bildsensorn.
Detta är alltså samma optiska filosofi som en snittbild använder, fast här är avkänningen av bilden elektronisk istället.
Problemet uppstår nu när/om det finns ett fel i kedjan någonstans.
Bilden speglas ner till AF-sensorn via den vanliga spegelns halvgenomskinliga del och vidare via den speciella AF-spegeln på baksidan av huvudspegeln. Sitter någon av dessa en aning fel får AF-sensorn fel information.
Om den speciella "secondary image forming optics" inte sitter helt rätt, kommer fel information till AF-sensorn.
Om AF-sensorn i sig själv sitter fel kommer den att dra fel slutsatser av de bilder som projiceras på den.
Om kameran räknar fel på informationen blir det tokigt, fast det är väl ändå en felkälla som man får hoppas att de har avlusat vid det här laget.
Om optikens motor inte kör till exakt rätt ställe, som kameran ber den om, blir det också fel.
Finessen med fasavkännande autofokus är alltså snabbheten. Man behöver inte prova sig fram, utan kan direkt se vart optiken ska ta vägen, med en enda manöver. Detta är en förutsättning för snabb reaktionstid, vilket i sin tur krävs för att kunna fokusera mellan bilderna på kameror som tar tio bilder i sekunden.
Nackdelen är förstås att det är död räkning som gäller. Blir inte bilderna bra vet inte kameran det, utan fortsätter glatt att fokusera så gott den kan och brukar göra.
Nu är detta inte hela sanningen i dagens kameror. Om man manuellt ställer ett långt teleobjektiv på närgränsen, riktar det mot något långt bort (eller tvärtom), kommer man ofta att se lite åkande fram och tillbaka ändå, speciellt om ljuset är dåligt. Detta beror då på att optiken är så totalt felfokuserad att AF-sensorn inte hittar någonting att räkna på. Det är som om en linje på en snittbild är så uppsplittrad att du bara kan se den i ena halvan av snittbilden, men inte i den andra. Du har då ingen aning om vilket håll du ska vrida optiken på (jo, när du fotograferar manuellt har du förstås det, eftersom du redan vet om motivet är väldigt nära eller långt bort, men det vet inte den stackars kameran), så du får snurra på prov från ena ändläget till det andra, tills du hittar något som du kan utgå från. Sen kan du kvickt komma rätt därifrån.
Samma sak gör kameran, alltså en åkning från oändligt till närgränsen och tillbaka. Hittar den fortfarande ingenting blir det en misslyckad autofokusering. Det räcker ofta att använda bara en punkt, rikta den mot en intetsägande del av himlen och trycka på knappen. Ofta blir det ingen bild med One Shot AF i det fallet.
Sen har jag noterat att åtminstone de kameror jag använder mest (40D och i någon mån 400D) mycket väl kan göra två fokuseringsoperationer efter varandra. Först den vanliga, sen en koll och en minimal justering till, innan den tycker den är klar. Oftast inträffar detta när det är väldigt dåligt ljus, exempelvis inomhus så här års. Men det är ju ingen riktig återkoppling ändå, utan bara död räkning två gånger på raken, så att säga.
Varför kan de inte göra mikrojusteringen enligt samma filosofi som ögonkalibreringen på min EOS 30? Den har en suveränt bra ögonstyrd autofokus, där man kan kalibrera avkänningen av ögat så många gånger man vill, under olika förhållanden. Istället för att sudda den gamla kalibreringen lägger den till den nya informationen, så med tiden har kameran samlat på sig kalibreringsinformation för horisontellt och vertikalt läge i stark, svag och normal belysning, med nykter och bakfull (rödögd) fotograf... nåja, men ni förstår nog vad jag menar. Varför kan man inte klumpa ihop olika fokuseringssituationer och låta kameran lagra allihop för ett objektiv?
Varför kan man inte låta kameran fokusera på motivet, gå över i live view, fokusera igen med högsta möjliga kontrast på samma ställe som man mätte fokus med AF-sensorn och på så sätt själv räkna fram hur mycket justering man ska ha?
Varför kan man inte ha en kalibreringsprocedur, där kameran instruerar dig att zooma till 24 mm, sikta på något tydligt 1,5 meter bort och kameran sedan själv vevar igenom alla bländare, för att samla information. Sen ber den dig zooma till 50 mm, kör programmet igen och så ytterligare en gång på 105 mm. Därefter fokusering på något långt bort (sisådär oändligt) och dra igenom samma program igen, på tre brännvidder. Kameran kan ju själv se om du ställde den på 55 mm och 100 mm istället för vad den bad om, så är det bara en mindre avvikelse behöver man inte göra användaren uppmärksam på detta, utan kan arbeta med vad man får.
Dels skulle detta ge en kalibrering som förmodligen fungerar bättre än den empunkts mikrojustering som finns idag, dels skulle det ge de användare som vill ha det en känsla av att de kan kontrollera allting själva, dels skulle det göra det billigare för kameraleverantören, då deras verkstäder skulle få färre kalibreringar att göra och det skulle bli enklare för verkstäderna att kalibrera, då de skulle kunna göra samma sak åt de kunder som inte vill mixtra med detta själva, av någon anledning som de själva finner viktig.
.
