Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Är jag ensam kvar som helmanuell fotograf?

Produkter
(logga in för att koppla)
1977 skrev Robert M. Pirsig en kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag har just läst om den nu i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor och behövde lagas. Därav titeln på den blogg jag skrev i höstas som är en liten blinkning mot Pirsig .




Två typer av världsåskådning


Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar: den klassiska inställningen vs den romantiska och de tuschar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och de avskyr allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack. Jag har nedan i Pirsigs anda försökt att kondensera själva essensen i dessa två förhållningsätt och hur de ser på varandra:

Den romantiska inställningen till klassikern och vise versa

Romantikerna
tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras på längden och bredden i fullständig oändlighet. Det är rent utmattande och djupt deprimerande för en romantiker. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör allt vackert och estetiskt på vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och KONSTEN istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt, inte alls verkar intresserad av att förstå just kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.

Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Klassikern som är den borne pragmatikern, tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig också gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.


Det är här Zen och Sony Click kommer in i bilden

Det finns i princip ingenstans där dessa uppfattningar går ihop och det gör inte en klassiker eller romantiker heller för den delen. De skär sig som olja och vatten och de går inte att blanda utan problem. Om ni händelsevis vill ha en middagsbjudning eller bjuda på fest, så är det ingen bra idé att sätta människor med en klassisk världsuppfattning bredvid en romantiker. De kommer inte att kunna tala med varann och det leder i värsta fall till osämja och att folk lämnar festen i förtid.

Avslutningsvis kan man kanske säga att medan romantikerna inte försitter en enda chans att påpeka att klassikern verkligen borde försöka begripa sig på "BILDEN", jag menar att vi pratar ju ändå om kameror och vad man brukar ha de till eller hur? Så skiter den pragmatiske klassikern fullständigt i vad en världsfrånvänd romantiker tycker. Han ignorerar honom bara fullständigt, ungefär som svenskar brukar göra rent allmänt med exv. dåligt väder och allmänt irriterande norrmän, danskar och finnar från de lilliputtländer som omger oss. Det och de finns där men är av lite eller inget intresse för en svensk klassiker.

Men Zen däremot, som det kallas i Japan eller Chan som det heter i det pragmatiska Kina är vägen mot en sorts förening av den romantiska anden och den pragmatiska klassiska materian. Det var möjligen här Pirsig tog sig vatten över huvudet och överbelastade sin överörliga hjärna med för mycket LSD när han jobbade med lösningen. Inte heller blev det direkt bättre när de utsatte honom för elchocker men möjligen ökade det hans möjligheter att se världen i ett lite annat ljus än oss andra.

Pirsig slutar sin bok i någon form av harmoni trots alla inneboende motsättningar mellan både ande och materia och trots ett fullständigt odefinierbart kvalitetsbegrepp (som trots den egenskapen återkommer gång på gång som det enda som verkligen kan ge människan en riktning i livet), genom att konstatera att begreppet "teknik" kommer från grekiskans "techne" som helt märkligt nog lär betyda "konst". Har ni hört på maken?! Grekerna menade Pirsig , skilde alltså överhuvudtaget inte på tillverkning (teknik) och konst, utan såg det som ett och odelbart. För dem var teknik och konst ett och samma begrepp. Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl om man skrev det i något forum på Fotosidan, för där skiljer folk absolut på det ena och det andra. Där är det alltid skillnad på skit och bräckorv! Där kan man inte komma lite slappt och påstå att tekniktrådarna skulle vara något uttryck för "konst" och "skapande" ostraffat och utan att bli förlöjligad.

.... men, med Sony Click-automationen, som i många avseenden lutar sig mot i princip det allra senaste av fototeknik, kan fotograferna frigöra sig nästan helt från kamerateknikens tvångströja. Äntligen har det nu blivit möjligt att istället lägga ett nära fullständigt fokus på själva bildskapandet och "BILDEN" istället för det tekniska handhavandet. Det märkliga har tydligen skett, att ju mer avancerad teknik vi fått i kamerorna , ju mer har fokus kunnat flyttas från själva tekniken till "BILDEN"! Vem såg det komma? Så nu kanske vi framöver kan slippa att se dessa olika sätt att se på tekniken som helt oförenliga, även om jag tror att det kommer ta ett bra tag innan Fotosidans "hard core" bildkramare kommer falla sidans klassiker om halsen.

I många år har man i tråd efter tråd pratat om ergonomi som något som handlat om var knappar sitter på kamerahus, hur stora de är och om de är upplysta eller inte. Om rattar går att hantera med vantar eller inte och hur taktila de är. Men det är först nu vi kan lämna den diskussionen bakom oss - om vi vill. För med en kamera som konfigurerats för smart automation "to the max", så kan man nästan helt sluta tänka på både knappar, menyer, vred och spakar. Den mest ergonomiska kameran är för mig den man slipper bry sig om helt när man tar sina bilder. Det är den man verkligen istället kan helt koncentrera sig på motivet med. Det är en kamera som inte är i vägen i själva fotoögonblicket. Är det inte det som är själva essensen i begreppet ergonomi?
 
Senast ändrad:
... i den här tråden är vi alltså ”klassiker” allihop. Med ingenjörens fyrkantighet diskuterar vi de olika metodernas förträfflighet utan att en enda gång på djupet beröra utfallet i form av bilden med stort B.
Egentligen vill vi framstå som ”romantiker”och hävdar envist att det är resultatet som är målet.

Att tekniken påverkar resultatet är ju uppenbart. När akvarellmålaren blandar färg och med pensel stryker ut den över papperet blir resultat olika beroende på hur han håller penseln, hur han lutar blocket, och ifall han målar vått i vått eller inte.

Tekniken spelar på samma sätt roll för resultatet i ett foto. Bländare, avstånd, slutartid, brännvidd är väl de mest tydliga exemplen på detta. Direkt påverkan på bildresultatet.

Men lika lite som hur konstnären väljer pensel i burken, lika lite spelar det roll hur vi väljer slutartid och bländare när vi sedan tittar på resultatet.

Vi har i denna tråd alltså flyttat diskussionen bort från själva bildskapandet till assistentens kompetensområde. Vi pratar om caddien snarare än om golfspelaren. Och visst kan mekaniskt arbete och inövade rutiner skapa ro i själen, samtidigt som det för vissa kan kännas inlåsande.

Tänkte jag alltså fel i inläggets första stycke? Är det så att Terje enligt Zen är en klassiker, och några av oss andra är romantiker när det kommer till våra olika sätt att välja inställningar på kameran?
 
Angående inlägg Nr 141, och mina synpunkter. Ingen kamera passar alla, därför har vi många olika kameror, och generellt så styrs vi av dom objektiv vi har, ofta då inköpt sedan mycket lång tid tillbaka, nu kan många välja att använda flera kameror i alla fall, kanske en begagnad Fuji X-T2 eller någon mindre variant, stora småbildskameran är betald sedan länge, ingen ekonomisk fara att köpa några objektiv till den nya andra kameran om man nu vill ha det så.

Ergonomi och stora/små knappar, känner jag mig lite vilsen över, tittar frenetiskt på rosade ergonomi modellerna, va fasen den där Disp knappen ser inte alls särskilt stor ut och blank och slät är den, och flera andra ser lika dana ut, joysticken brukar vara skaplig och AFON lika så, man vänjer sig också vid egenheter eller är så illa tvungen att göra det, det brukar gå bra efter en tid.

Tror visst att du är något på spåren där StenÅke, gällande nyttan av automatiken, Canons nya verkar att ha en form av ansikte/ögon/kropp är inte hundra säker hur den växlar mellan dessa, dessutom någon ovanligt bra ögonfokus för djur om man nu kan tror Northrup som får så olika skarp kritik att bara svamla runt som youtuber, men jag tror att han har rätt med Canon här i alla fall.

Att ha många olika customlägen gav väl mycket pluspoäng för några år sedan, undrar om inte Canons 7DII har 28st eller om det var föregångaren. Det har funnits fotografer som bara koncentrerats sig på komposition, och gjort resten i Photoshop senare, åtminstone en jag läste om för många år sedan.
 
”Ingen kamera passar alla” och ingen kamera passar alla tillfällen.
På filmtiden, när pressfotografer med motordrivna spegelreflexkameror drog i horder från pressträff till pressträff fanns det event där spegelreflexkameror var förbjudet. De lät så mycket. Så flera av fotograferna hade också en närmast ljudlös Leica med centralslutare att använda vid sådana tillfällen.
 
För min del är det inga regler, det känns bättre och stämmer väl med mitt sätt att arbeta. Jag skulle heller aldrig drömma om att kräva specifika detaljer när jag tittar på andras bilder; om man tittar genom vilka bilder från andra fotografer som jag gillar/kommenterar på Fotosidan, Instagram eller Facebook så ser man snabbt att jag har ett extremt öppet bildsinne. Inte låst på något sätt, har inga regler och tvingar inga regler över på andra. Men jag har min egen tekniska grund som bildskapare så jag håller, men har heller inga begränsningar i vad jag skulle komma på att göra bildmässigt - vilket mina egna bilder borde visa rätt tydligt.

Vad gäller gatufoto så har jag ingen större insikt, annat än att jag förstått att bildstilen måste utgå ifrån Henri Cartier-Bresson vilket är intressant men också begränsande. Det är ju alltid bäst, tycker jag, att reglerna är så få som möjligt för att locka en så bred och kreativ bas av fotografer som möjligt. Då kan genren också utvecklas.
Regler är väl till för att brytas!?
 
1977 skrev Robert M. Pierzig en kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag har just läst om den nu i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor och behövde lagas. Därav titeln på den blogg jag skrev i höstas som är en liten blinkning mot Pierzig.




Två typer av världsåskådning


Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar: den klassiska inställningen vs den romantiska och de tuschar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och de avskyr allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack. Jag har nedan i Perzigs anda försökt att kondensera själva essensen i dessa två förhållningsätt och hur de ser på varandra:

Den romantiska inställningen till klassikern och vise versa

Romantikerna
tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras på längden och bredden i fullständig oändlighet. Det är rent utmattande och djupt deprimerande för en romantiker. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör allt vackert och estetiskt på vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och KONSTEN istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt, inte alls verkar förstå just kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.

Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Klassikern som är den borne pragmatikern, tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig också gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.


Det är här Zen och Sony Click kommer in i bilden

Det finns i princip ingenstans där dessa uppfattningar går ihop och det gör inte en klassiker eller romantiker heller för den delen. De skär sig som olja och vatten och de går inte att blanda utan problem. Om ni händelsevis vill ha en middagsbjudning eller bjuda på fest, så är det ingen bra idé att sätta människor med en klassisk världsuppfattning bredvid en romantiker. De kommer inte att kunna tala med varann och det leder i värsta fall till osämja och att folk lämnar festen i förtid. Men Zen som det kallas i Japan eller Chan som det heter i det pragmatiska Kina är vägen mot en sorts förening av den romantiska anden och den pragmatiska klassiska materian. Det var möjligen här Pierzig tog sig vatten över huvudet och överbelastade sin överörliga hjärna med för mycket LSD när han jobbade med lösningen. Inte heller blev det direkt bättre när de utsatte honom för elchocker men möjligen ökade det hans möjligheter att se världen i ett lite annat ljus än oss andra.

Pierzig slutar sin bok i någon form av harmoni trots alla inneboende motsättningar mellan både ande och materia och trots ett fullständigt odefinierbart kvalitetsbegrepp, genom att konstatera att begreppet "teknik" kommer från grekiskans "techne" som helt märkligt nog lär betyda "konst". Har ni hört på maken?! Grekerna menade Pirzig, skilde alltså överhuvudtaget inte på tillverkning (teknik) och konst, utan såg det som ett och odelbart. För dem var teknik och konst ett och samma begrepp. Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl om man skrev det i något forum på Fotosidan, för där skiljer folk absolut på det ena och det andra. Där kan man inte komma lite slappt och påstå att tekniktrådarna skulle vara något uttryck för "konst" och "skapande" ostraffat och utan att bli förlöjligad.

.... men, med Sony Click-automationen, som i många avseenden lutar sig mot i princip det allra senaste av fototeknik, kan fotograferna frigöra sig nästan helt från kamerateknikens tvångströja. Äntligen har det nu blivit möjligt att istället lägga ett nära fullständigt fokus på själva bildskapandet och "BILDEN" istället för det tekniska handhavandet. Så nu kanske vi framöver kan slippa att se dessa olika sätt att se på tekniken som helt oförenliga.

I många år har man i tråd efter tråd pratat om ergonomi som något som handlat om var knappar sitter på kamerahus, hur stora de är och om de är upplysta eller inte. Om rattar går att hantera med vantar eller inte och hur taktila de är. Men det är först nu vi kan lämna den diskussionen bakom oss - om vi vill. För med en kamera som konfigurerats för smart automation "to the max", så kan man nästan helt sluta tänka på både knappar, menyer, vred och spakar. Den mest ergonomiska kameran är för mig den man slipper bry sig om helt när man tar sina bilder. Det är den man verkligen istället kan helt koncentrera sig på motivet med. Det är en kamera som inte är i vägen i själva fotoögonblicket. Är det inte det som är själva essensen i begreppet ergonomi?
Intressant filosofi som jag läst på flera ställen och som alltid är intressant att ta del av. Läser ju själv gärna och ofta filosofi. Kanske är jag romantikern i hans beskrivning, men det är svårt att helt förstå den oerhört burdusa beskrivning. Helt enkelt för att allt är mer komplext, vi människor är alla en summa av olika ingredienser. Thomas Erikson delar in människan i olika färger; röd, gul, blå och grön för att se oss i olika personligheter (han har skrivit flera böcker i ämnet - ”Omgiven av idioter” eller ”Omgiven av psykopater” är två av dessa). Men Erikson konkluderar också med att vi inte är arketyper; en grön människa kan ha stänk av blått, under somrarna ha en starkare dragning mot gult och i trängda situationer plötsligt bli starkt röd. Vi är en blandning av dessa arketyper, men det är intressant att läsa om detta - en starkt polariserad beskrivning av något kan nästan alltid kännas övertygande.

Som fotograf kan jag göra en fotografisk liknelse och härleda mot fotografen Ansel Adams och hans välkända Zonsystem som han utvecklade redan på 1930-talet; där han delade in en bilds gråskala i 11 zoner, från zon 0 till zon 10. Zon 5 är medelgrått, 0 är totalt svart och 10 är totalt vitt. Här kan vi snabbt konkludera med att ytterlighetszonerna är de två som är lättast för alla att ta till sig och förstå, medan de 9 zonerna däremellan flyter ihop nästan som en oändlig grå gröt där man nästan inte ser övergångarna. Någonstans i mitten ligger det medelgråa, ett ljusmätningstekniskt ”lagom” som de flesta kan relatera till och förstå som en accepterad korrekt exponering. Även fast det i grunden är subjektivt, då vissa ser zon 4, eller kanske zon 6 som mer korrekt. Våra sinnen, vårt humör för stunden, kan snabbt få oss på andra tankar.

Jag skulle kunna fortsätta resonera hur mycket som helst om detta, men lämnar det till ett annat sammanhang (kanske en längre artikel i bloggen) - eller möjligen till en föreläsning eller en fotokurs.

Men det är mycket intressanta tankegångar! 👍
 
Senast ändrad:
Min mor var yrkesfotograf (30 till 60-tal) och det handlade mest om porträtt. Hon valde objektiv efter personlighet. Tillsammans med sin kopiist arbetade de sedan omsorgsfullt med LOKALA justeringar: dämpa/lyft fram. Efterarbetet var det som verkligen gjorde bilden till något extra. Som en del sagt: Det är bildresultatet som är det viktiga, processen kan variera. Jag brukar säga att efter exponeringen är bilden 60% klar. Efterarbetet är extremt viktigt; små, lokala justeringar och beskärning. Men också färg, kontrast och hur skärpan läggs. Det jag aldrig gör är att bluffa - sådant är föraktligt. Den slutliga bilden är en produkt av min subjektiva uppfattning av motivet och det jag vill uttrycka med bilden. Att då strunta i efterarbetet ter sig, för mig, som "hål i huvet".
 
Intressant filosofi som jag läst på flera ställen och som alltid är intressant att ta del av. Läser ju själv gärna och ofta filosofi. Kanske är jag romantikern i hans beskrivning, [...]
Jag tänker tvärtom, att du är klassikern. Fyrkantigt och slaviskt följer du ett antal principer du har satt upp för dig själv, medan vi andra - romantikerna - flummigt lever i nuet och provar olika metoder varefter andan faller på.
 
... i den här tråden är vi alltså ”klassiker” allihop. Med ingenjörens fyrkantighet diskuterar vi de olika metodernas förträfflighet utan att en enda gång på djupet beröra utfallet i form av bilden med stort B.
Egentligen vill vi framstå som ”romantiker”och hävdar envist att det är resultatet som är målet.

Att tekniken påverkar resultatet är ju uppenbart. När akvarellmålaren blandar färg och med pensel stryker ut den över papperet blir resultat olika beroende på hur han håller penseln, hur han lutar blocket, och ifall han målar vått i vått eller inte.

Tekniken spelar på samma sätt roll för resultatet i ett foto. Bländare, avstånd, slutartid, brännvidd är väl de mest tydliga exemplen på detta. Direkt påverkan på bildresultatet.

Men lika lite som hur konstnären väljer pensel i burken, lika lite spelar det roll hur vi väljer slutartid och bländare när vi sedan tittar på resultatet.

Vi har i denna tråd alltså flyttat diskussionen bort från själva bildskapandet till assistentens kompetensområde. Vi pratar om caddien snarare än om golfspelaren. Och visst kan mekaniskt arbete och inövade rutiner skapa ro i själen, samtidigt som det för vissa kan kännas inlåsande.

Tänkte jag alltså fel i inläggets första stycke? Är det så att Terje enligt Zen är en klassiker, och några av oss andra är romantiker när det kommer till våra olika sätt att välja inställningar på kameran?

Apropå "ingenjörens fyrkantighet", så använder Pierzig ibland ordet "square" för att uttrycka just det.

Jag tycker ditt första stycke hänger ihop väl med det jag beskrivit kring dessa två förhållningssätt men ditt sista stycket gör nog inte det. Terje är nog mer att se som en verklig romantiker för han betonar ju jämt och ständigt "BILDEN" och och tycker att det är alldeles för mycket teknikfokus på FS MEN han har definitivt hamnat i en väldig begränsning rent tekniskt genom sina självpåtagna restriktioner. Det är som att köra en bit på teknikspåret och sedan stanna abrupt för att aldrig åka vidare något mer.

Det som gör att jag aldrig skulle se Terje som en klassiker är att Treje inte alls har givit uttryck för Pirsigs "klassikers" orubbliga framtidstro och tro på teknikens gränslösa möjligheter. Romantikerns förhållande till tekniken är mer att han är helt ointresserad av den egentligen och bara vill att den ska funka. Det var därför Pierzig i boken låter sina vänner på resan mellan Minnesota och Montana åka på en BMW som bara funkade och rullade på medan Pierzig uppenbarligen hade en gammal obalanserad HD (förmodligen en gammal sidventilare från andra världskriget eller flatskalle som bikers kallar dem) som skramlade sönder varje dag och behövde mekas mest varenda kväll. Även detta ledde självfallet till dispyter och motsättningar på resan. Vännerna/Romantikerna tyckte ju med viss rätta att man kunde ha roligare på kvällarna än att underhålla en rent mekanisk hopplös konstruktion som en gammal HD. För Pirsigs alter ego däremot var mekandet dagens höjdpunkt och en naturlig del av hans livsstil - en del av hans skapande.
 
Senast ändrad:
Om nu Pirsig hävdar att mänskligheten kan delas upp i "klassiker" och "romantiker" samt hävdar att de två aldrig möts, så är det en falsk dikotomi.

Vad ska man kalla en person som Leonardo da Vinci, eller andra renässansmänniskor?

Utan jämförelser i övrigt så är även jag förtjust i att förstå historia, litteratur och bilder såväl som naturvetenskap, matematik och teknik.

(Författaren som nämnts heter "Pirsig" och namnet uttalas ungefär "pörsig").
 
Senast ändrad:
I många år har man i tråd efter tråd pratat om ergonomi som något som handlat om var knappar sitter på kamerahus, hur stora de är och om de är upplysta eller inte. Om rattar går att hantera med vantar eller inte och hur taktila de är. Men det är först nu vi kan lämna den diskussionen bakom oss - om vi vill. För med en kamera som konfigurerats för smart automation "to the max", så kan man nästan helt sluta tänka på både knappar, menyer, vred och spakar. Den mest ergonomiska kameran är för mig den man slipper bry sig om helt när man tar sina bilder. Det är den man verkligen istället kan helt koncentrera sig på motivet med. Det är en kamera som inte är i vägen i själva fotoögonblicket. Är det inte det som är själva essensen i begreppet ergonomi?
Jovisst är ergonomi mer än bara hur knapparna sitter. Jag tycker att jag har haft rätt bra med automatik i mina kameror sen cirka 1990 för att slippa hålla på med för mycket manuellt pillande och istället kunna ägna mig åt att fotografera.

Det var då, i början av 1990-talet, som jag fick tillgång till teknik som gjorde det möjligt att manuellt justera fokus på ett AF-objektiv utan att behöva trycka på någon knapp eller vrida på en omkopplare. Det var bara att vrida på objektivets fokuseringsring om autofokusen hade missat lite.

Tumfokus dök upp då också vilket var en stor lyft.

För tillfället har min mobiltelefon bättre AF än någon av mina kameror, men resten av fotograferingsergonomin lämnar en hel del övrigt att önska hos telefonen.
 
Senast ändrad:
Jag tänker tvärtom, att du är klassikern. Fyrkantigt och slaviskt följer du ett antal principer du har satt upp för dig själv, medan vi andra - romantikerna - flummigt lever i nuet och provar olika metoder varefter andan faller på.
När fanden blir gammal blir han religiös. Tror det är första gången jag kallats för klassiker och inte romantiker. Intressant, verkligen! 😂
 
Apropå "ingenjörens fyrkantighet", så använder Pierzig ibland ordet "square" för att uttrycka just det.

Jag tycker ditt första stycke hänger ihop väl med det jag beskrivit kring dessa två förhållningssätt men ditt sista stycket gör nog inte det. Terje är nog mer att se som en verklig romantiker för han betonar ju jämt och ständigt "BILDEN" och och tycker att det är alldeles för mycket teknikfokus på FS MEN han har definitivt hamnat i en väldig begränsning rent tekniskt genom sina självpåtagna restriktioner. Det är som att köra en bit på teknikspåret och sedan stanna abrupt för att aldrig åka vidare något mer.

Det som gör att jag aldrig skulle se Terje som en klassiker är att Treje inte alls har givit uttryck för Pierzigs "klassikers" orubbliga framtidstro och tro på teknikens gränslösa möjligheter. Romantikerns förhållande till tekniken är mer att han är helt ointresserad av den egentligen och bara vill att den ska funka. Det var därför Pierzig i boken låter sina vänner på resan mellan Minnesota och Montana åka på en BMW som bara funkade och rullade på medan Pierzig uppenbarligen hade en gammal obalanserad HD (förmodligen en gammal sidvetilare eller flatskalle som bikers kallar dem) som skramlade sönder varje dag och behövde mekas mest varenda kväll. Även detta ledde självfallet till dispyter och motsättningar på resan. Vännerna/Romantikerna tyckte ju med viss rätta att man kunde ha roligare på kvällarna än att underhålla en rent mekanisk hopplös konstruktion som en gammal HD. För Pierzigs alter ego däremot var mekandet dagens höjdpunkt och en naturlig del av hans livsstil - en del av hans skapande.

I just denna tråd pratas det väldigt lite om bilden. Det pratas om metod för att behärska tekniken. Och inte sjutton har Terje uttryckt något annat än en fantastisk tilltro till tekniken. Han kan skapa vad han vill med sin metod och sin utrustning. Framtiden ligger fortfarande framför Terje och oss andra.

Men jag har inte läst boken och ska inte dra några stora växlar på mina resonemang inom ämnet om vem som är klassiker och vem som är romantiker. Men som andra påpekat: etiketter fungerar bara i ett avgränsat perspektiv. Sett från ett annat håll, i ett annat sammanhang kan vi byta etiketter med varandra, eller få helt andra etiketter.
 
I mitt fotograferande har jag inga regler. 😊

Vad som är regler är väl en definitionsfråga kanske men redan i ditt första inlägg så har du ju beskrivit hela eller en stor del av din process och vad är en process oftast om inte en mängd olika rätt väl definierande steg eller regler. Om jag inte vetat något i övrigt om dig eller ditt sätt att arbeta skulle jag ändå tolkat listan nedan som en rätt väldefinierad "körplan" eller process.

Skulle vi inte se listan nedan som klockrena regler om vi bara än så lite förtydligade allt rad för rad enligt formen:

- Fokusera ALLTID manuellt, använd ALDRIG autofokus!
- Ställ ALLTID in slutartid, bländaröppning och ISO-värde manuellt. Använd aldrig någon form av automatik i någon form!
- Använd aldrig auto på vitbalans. Ställ alltid in denna manuellt och ha ALLTID ”sol” som utgångsvärde!

... och så vidare. För mig är det här rena imperativen. Är det inte bara din jagform som som hindrat dig att se detta ? Det här låter ju nästan som om "Major Sol" på I1 i Kungsängen skulle drivit fotokurs för "väringarna". Han var i full sving när min som gjorde lumpen och han var nog en klassiker den gode majoren för han brukade enligt uppgift vråla sin favoritorder: "Känn inte efter så jävla mycke' "


Citat från inlägg #1 i denna tråd:

"- Jag fokuserar ALLTID manuellt, använder alltså ALDRIG autofokus!
- Jag ställer ALLTID in slutartid, bländaröppning och ISO-värde manuellt. Aldrig någon form av automatik i någon form!
- Jag använder aldrig auto på vitbalans, ställer in denna manuellt och har ALLTID ”sol” som utgångsvärde!
- Jag använder ALLTID spotmätning när jag mäter ljuset, är aktiv med att välja vilket element jag mäter ljuset på!
- Jag fotograferar ALLTID i jpg, har aldrig använt raw - då jag sällan gör något större med bildfilerna i efterhand!
- Alla effekter i mina bilder gör jag INNAN jag exponerar, inte efteråt! Softningar, filter, toningar mm.
- Jag pjattar ljuset, delexponerar - med hjälp av multiexponeringar i kameran. Använder aldrig ”bildöverlägg”. "

Slut på citat

När jag läst detta så tänker jag att jäklar vad strikt Terje har riggat upp sina manuella processer, det är ju rena automatiken fast den sitter i ryggmärgen istället för i någon algoritm i kameran. :)
 
Senast ändrad:
Vad som är regler är väl en definitionsfråga kanske men redan i ditt första inlägg så har du ju beskrivit hela eller en stor del av din process och vad är en process oftast om inte en mängd olika rätt väl definierande steg eller regler. Om jag inte vetat något i övrigt om dig eller ditt sätt att arbeta skulle jag ändå tolkat listan nedan som en rätt väldefinierad "körplan" eller process.

Skulle vi inte se listan nedan som klockrena regler om vi bara än så lite förtydligade allt rad för rad enligt formen:

- Fokuserar ALLTID manuellt, använd ALDRIG autofokus!
- Ställ ALLTID in slutartid, bländaröppning och ISO-värde manuellt. Använd aldrig någon form av automatik i någon form!
- Använd aldrig auto på vitbalans. Ställ alltid in denna manuellt och ha ALLTID ”sol” som utgångsvärde!

... och så vidare. För mig är det här rena imperativen. Är det inte bara din jagform som som hindrat dig att se detta ?


Citat från inlägg #1 i denna tråd:

"- Jag fokuserar ALLTID manuellt, använder alltså ALDRIG autofokus!
- Jag ställer ALLTID in slutartid, bländaröppning och ISO-värde manuellt. Aldrig någon form av automatik i någon form!
- Jag använder aldrig auto på vitbalans, ställer in denna manuellt och har ALLTID ”sol” som utgångsvärde!
- Jag använder ALLTID spotmätning när jag mäter ljuset, är aktiv med att välja vilket element jag mäter ljuset på!
- Jag fotograferar ALLTID i jpg, har aldrig använt raw - då jag sällan gör något större med bildfilerna i efterhand!
- Alla effekter i mina bilder gör jag INNAN jag exponerar, inte efteråt! Softningar, filter, toningar mm.
- Jag pjattar ljuset, delexponerar - med hjälp av multiexponeringar i kameran. Använder aldrig ”bildöverlägg”. "

Slut på citat

När jag läst detta så tänker jag att jäklar vad strikt Terje har riggat upp sina manuella processer, det är ju rena automatiken fast den sitter i ryggmärgen istället för i någon algoritm i kameran. :)
Det finns ju flera aspekter i mitt inlägg; dels är det en motvikt till mycket av det andra man läser om handhavande av fotoutrustningen, men även ett förtydligande som ett svar på flera tankar/frågor som jag får som fotograf. Däremot inga regler, utan det är för mig ett helt naturligt och friktionsfritt arbetssätt som fotograf. Jag arbetar mycket snabbare som fotograf, fågeln ligger i skärpa direkt, skärpedjupet finns mentalt ena stunden för att sedan ställa in precis den bländaröppning jag önskar. Jag väljer, jag prioriterar och det är jag som har full kontroll över att bilderna blir precis som jag vill - bilder som ofta är allt annat än traditionella. Mycket automatiska funktioner hos många fotografer ger en större andel bilder som är mer lika varandra, känner att fingeravtrycken som skiljer fotograferna åt blir allt svårare att urskilja. Märk väl; detta är mina åsikter. 😀
 
Intressant filosofi som jag läst på flera ställen och som alltid är intressant att ta del av. Läser ju själv gärna och ofta filosofi. Kanske är jag romantikern i hans beskrivning, men det är svårt att helt förstå den oerhört burdusa beskrivning. Helt enkelt för att allt är mer komplext, vi människor är alla en summa av olika ingredienser. Thomas Erikson delar in människan i olika färger; röd, gul, blå och grön för att se oss i olika personligheter (han har skrivit flera böcker i ämnet - ”Omgiven av idioter” eller ”Omgiven av psykopater” är två av dessa). Men Erikson konkluderar också med att vi inte är arketyper; en grön människa kan ha stänk av blått, under somrarna ha en starkare dragning mot gult och i trängda situationer plötsligt bli starkt röd. Vi är en blandning av dessa arketyper, men det är intressant att läsa om detta - en starkt polariserad beskrivning av något kan nästan alltid kännas övertygande.

Som fotograf kan jag göra en fotografisk liknelse och härleda mot fotografen Ansel Adams och hans välkända Zonsystem som han utvecklade redan på 1930-talet; där han delade in en bilds gråskala i 11 zoner, från zon 0 till zon 10. Zon 5 är medelgrått, 0 är totalt svart och 10 är totalt vitt. Här kan vi snabbt konkludera med att ytterlighetszonerna är de två som är lättast för alla att ta till sig och förstå, medan de 9 zonerna däremellan flyter ihop nästan som en oändlig grå gröt där man nästan inte ser övergångarna. Någonstans i mitten ligger det medelgråa, ett ljusmätningstekniskt ”lagom” som de flesta kan relatera till och förstå som en accepterad korrekt exponering. Även fast det i grunden är subjektivt, då vissa ser zon 4, eller kanske zon 6 som mer korrekt. Våra sinnen, vårt humör för stunden, kan snabbt få oss på andra tankar.

Jag skulle kunna fortsätta resonera hur mycket som helst om detta, men lämnar det till ett annat sammanhang (kanske en längre artikel i bloggen) - eller möjligen till en föreläsning eller en fotokurs.

Men det är mycket intressanta tankegångar! 👍

Visst Terje, människor är inte arketyper och varenda fotograf har att förhålla sig till teknik oavsett om man tar bilder enligt en mer klassisk metod än de den moderna tekniken ofta inbjuder till. Pirsig är dock väldigt konsekvent i sin beskrivning av dessa två omvärldsuppfattningar i sin bok och de människor som får exemplifiera dem. Jag drog det bara ett snäpp till och applicerade dem på foto. Jag tycker mig också ofta ha mött exempel på dessa olika ståndpunkter här på Fotosidan och jag tycker mig också ha noterat att det just är "bildkramarna" som alltid verkar ha synpunkter på tekniknördarna och deras upptagenhet med tekniken. Man ser nästan aldrig exempel på motsatsen.

Bildkramarna har dessutom ofta ett ess i rockärmen som brukar få tyst på de flesta tekniknördar och det är när de går in på någons profilsida och nöjt kan konstatera att tekniknörden inte lagt upp en enda bild på Fotosidan. Det brukar innebära tilltäppta trutar och "slut på diskussionen". Det är en härskarteknik som få utsatta kan värja sig emot.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar