Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
1977 skrev Robert M. Pirsig en kultbok som heter Zen och konsten att sköta en motorcykel och många av mina dåvarande studiekamrater och jag läste den med stort intresse, fast den handlade mycket mer om filosofi än konsten att sköta en motorcykel och dessutom var den allt annat än lättillgänglig. Jag har just läst om den nu i samband med att jag reparerade min båt vars akterspegel just spruckit i två 20 cm långa sprickor och behövde lagas. Därav titeln på den blogg jag skrev i höstas som är en liten blinkning mot Pirsig .
www.fotosidan.se
Två typer av världsåskådning
Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar: den klassiska inställningen vs den romantiska och de tuschar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och de avskyr allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack. Jag har nedan i Pirsigs anda försökt att kondensera själva essensen i dessa två förhållningsätt och hur de ser på varandra:
Den romantiska inställningen till klassikern och vise versa
Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras på längden och bredden i fullständig oändlighet. Det är rent utmattande och djupt deprimerande för en romantiker. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör allt vackert och estetiskt på vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och KONSTEN istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt, inte alls verkar intresserad av att förstå just kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.
Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Klassikern som är den borne pragmatikern, tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig också gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.
Det är här Zen och Sony Click kommer in i bilden
Det finns i princip ingenstans där dessa uppfattningar går ihop och det gör inte en klassiker eller romantiker heller för den delen. De skär sig som olja och vatten och de går inte att blanda utan problem. Om ni händelsevis vill ha en middagsbjudning eller bjuda på fest, så är det ingen bra idé att sätta människor med en klassisk världsuppfattning bredvid en romantiker. De kommer inte att kunna tala med varann och det leder i värsta fall till osämja och att folk lämnar festen i förtid.
Avslutningsvis kan man kanske säga att medan romantikerna inte försitter en enda chans att påpeka att klassikern verkligen borde försöka begripa sig på "BILDEN", jag menar att vi pratar ju ändå om kameror och vad man brukar ha de till eller hur? Så skiter den pragmatiske klassikern fullständigt i vad en världsfrånvänd romantiker tycker. Han ignorerar honom bara fullständigt, ungefär som svenskar brukar göra rent allmänt med exv. dåligt väder och allmänt irriterande norrmän, danskar och finnar från de lilliputtländer som omger oss. Det och de finns där men är av lite eller inget intresse för en svensk klassiker.
Men Zen däremot, som det kallas i Japan eller Chan som det heter i det pragmatiska Kina är vägen mot en sorts förening av den romantiska anden och den pragmatiska klassiska materian. Det var möjligen här Pirsig tog sig vatten över huvudet och överbelastade sin överörliga hjärna med för mycket LSD när han jobbade med lösningen. Inte heller blev det direkt bättre när de utsatte honom för elchocker men möjligen ökade det hans möjligheter att se världen i ett lite annat ljus än oss andra.
Pirsig slutar sin bok i någon form av harmoni trots alla inneboende motsättningar mellan både ande och materia och trots ett fullständigt odefinierbart kvalitetsbegrepp (som trots den egenskapen återkommer gång på gång som det enda som verkligen kan ge människan en riktning i livet), genom att konstatera att begreppet "teknik" kommer från grekiskans "techne" som helt märkligt nog lär betyda "konst". Har ni hört på maken?! Grekerna menade Pirsig , skilde alltså överhuvudtaget inte på tillverkning (teknik) och konst, utan såg det som ett och odelbart. För dem var teknik och konst ett och samma begrepp. Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl om man skrev det i något forum på Fotosidan, för där skiljer folk absolut på det ena och det andra. Där är det alltid skillnad på skit och bräckorv! Där kan man inte komma lite slappt och påstå att tekniktrådarna skulle vara något uttryck för "konst" och "skapande" ostraffat och utan att bli förlöjligad.
.... men, med Sony Click-automationen, som i många avseenden lutar sig mot i princip det allra senaste av fototeknik, kan fotograferna frigöra sig nästan helt från kamerateknikens tvångströja. Äntligen har det nu blivit möjligt att istället lägga ett nära fullständigt fokus på själva bildskapandet och "BILDEN" istället för det tekniska handhavandet. Det märkliga har tydligen skett, att ju mer avancerad teknik vi fått i kamerorna , ju mer har fokus kunnat flyttas från själva tekniken till "BILDEN"! Vem såg det komma? Så nu kanske vi framöver kan slippa att se dessa olika sätt att se på tekniken som helt oförenliga, även om jag tror att det kommer ta ett bra tag innan Fotosidans "hard core" bildkramare kommer falla sidans klassiker om halsen.
I många år har man i tråd efter tråd pratat om ergonomi som något som handlat om var knappar sitter på kamerahus, hur stora de är och om de är upplysta eller inte. Om rattar går att hantera med vantar eller inte och hur taktila de är. Men det är först nu vi kan lämna den diskussionen bakom oss - om vi vill. För med en kamera som konfigurerats för smart automation "to the max", så kan man nästan helt sluta tänka på både knappar, menyer, vred och spakar. Den mest ergonomiska kameran är för mig den man slipper bry sig om helt när man tar sina bilder. Det är den man verkligen istället kan helt koncentrera sig på motivet med. Det är en kamera som inte är i vägen i själva fotoögonblicket. Är det inte det som är själva essensen i begreppet ergonomi?
Sten-Åke Sändh - Stenis Fotoblogg - Fotosidan
www.fotosidan.se
Två typer av världsåskådning
Det boken egentligen handlar om är två helt olika sätt att se på världen, två helt oförenliga världsåskådningar: den klassiska inställningen vs den romantiska och de tuschar även de två helt olika människotyper vi även hittar bland exv. fotografer. Där hittar vi de som är helt besatta av kameratekniken och som vill förstå allt om själva tekniken och så har vi de som aldrig talar om att ta bilder utan som föredrar att tala om att de "skapar" bilderna. När de analyserar bilder pratar de alltid om "Bilden" med stort "B" och de avskyr allt vad tekniksnack heter - i detta fall kameratekniksnack. Jag har nedan i Pirsigs anda försökt att kondensera själva essensen i dessa två förhållningsätt och hur de ser på varandra:
Den romantiska inställningen till klassikern och vise versa
Romantikerna tycker den klassiska inställningen är oändligt trist och grå, teknisk, fantasilös, ful och fullständigt oinspirerande. Den ägnar sig åt ett beklämmande empiriskt mätande och vägande där begrepp ska definieras och analyseras för att saker ska kunna bevisas och FÖRSTÅS. Allt är empiri som ska testas och verifieras på längden och bredden i fullständig oändlighet. Det är rent utmattande och djupt deprimerande för en romantiker. Romantikern ser tekniken som rena dödskraften som bara förstör allt vackert och estetiskt på vår vackra fantastiska planet. Han är dessutom helt oförstående inför att saker ska förstås, för en romantiker har ju fullt upp med att UPPLEVA själva livet, världen och KONSTEN istället. Det är ingen överdrift att påstå att romantikern ser ner på klassikerns brist på känsla för KULTUREN. Han kan inte förstå att klassikern som annars är så besatt av att försöka förstå allt, inte alls verkar intresserad av att förstå just kulturen. Romantikern undrar, (men uttalar det aldrig för sånt gör icke en kultiverad romantiker), om inte förklaringen till deras enorma skillnader i världsuppfattning egentligen beror på att klassikern har en onormalt stor andel neanderthalgener i sitt DNA.
Klassikern å andra sidan ser romantikern som en ytlig, substanslös, nyckig fjolla, lika opålitlig som en fjäril som fladdrar planlöst från blomma till blomma till synes helt utan riktning i livet. Klassikern ser romantikern som en rent parasitisk börda för samhället och inte sällan föraktar han romantikerns ryggradslösa hållning till livet gränslöst. Klassikern som är den borne pragmatikern, tycker mest att romantikern går omkring planlöst i livet och bara tar upp syre till ingen som helst nytta. Han retar sig också gränslöst på att den uppblåste besserwisserns von oben attityd och att denne aldrig kan låta bli att slänga sina nedlåtande sarkasmer om klassikerns teknikintresse omkring sig. Men det som ändå är värst, är att romantikern bara snackar och snackar och aldrig gör något. Rent evolutionärt så kan klassikern inte för sitt liv begripa, att alla dessa romantiker som förpestar världen med sin kulturella snobbism, överhuvudtaget undgått att hamna på evolutionens sophög. Rimligen borde de ha sorterats bort för länge sedan genom det "naturliga urvalet." Klassikern undrar fortfarande hur fan det egentligen gick till när den där söndercurlade mesens förfäder lyckades överleva mötet med neanderthalarna.
Det är här Zen och Sony Click kommer in i bilden
Det finns i princip ingenstans där dessa uppfattningar går ihop och det gör inte en klassiker eller romantiker heller för den delen. De skär sig som olja och vatten och de går inte att blanda utan problem. Om ni händelsevis vill ha en middagsbjudning eller bjuda på fest, så är det ingen bra idé att sätta människor med en klassisk världsuppfattning bredvid en romantiker. De kommer inte att kunna tala med varann och det leder i värsta fall till osämja och att folk lämnar festen i förtid.
Avslutningsvis kan man kanske säga att medan romantikerna inte försitter en enda chans att påpeka att klassikern verkligen borde försöka begripa sig på "BILDEN", jag menar att vi pratar ju ändå om kameror och vad man brukar ha de till eller hur? Så skiter den pragmatiske klassikern fullständigt i vad en världsfrånvänd romantiker tycker. Han ignorerar honom bara fullständigt, ungefär som svenskar brukar göra rent allmänt med exv. dåligt väder och allmänt irriterande norrmän, danskar och finnar från de lilliputtländer som omger oss. Det och de finns där men är av lite eller inget intresse för en svensk klassiker.
Men Zen däremot, som det kallas i Japan eller Chan som det heter i det pragmatiska Kina är vägen mot en sorts förening av den romantiska anden och den pragmatiska klassiska materian. Det var möjligen här Pirsig tog sig vatten över huvudet och överbelastade sin överörliga hjärna med för mycket LSD när han jobbade med lösningen. Inte heller blev det direkt bättre när de utsatte honom för elchocker men möjligen ökade det hans möjligheter att se världen i ett lite annat ljus än oss andra.
Pirsig slutar sin bok i någon form av harmoni trots alla inneboende motsättningar mellan både ande och materia och trots ett fullständigt odefinierbart kvalitetsbegrepp (som trots den egenskapen återkommer gång på gång som det enda som verkligen kan ge människan en riktning i livet), genom att konstatera att begreppet "teknik" kommer från grekiskans "techne" som helt märkligt nog lär betyda "konst". Har ni hört på maken?! Grekerna menade Pirsig , skilde alltså överhuvudtaget inte på tillverkning (teknik) och konst, utan såg det som ett och odelbart. För dem var teknik och konst ett och samma begrepp. Jag tror inte det skulle tas emot särskilt väl om man skrev det i något forum på Fotosidan, för där skiljer folk absolut på det ena och det andra. Där är det alltid skillnad på skit och bräckorv! Där kan man inte komma lite slappt och påstå att tekniktrådarna skulle vara något uttryck för "konst" och "skapande" ostraffat och utan att bli förlöjligad.
.... men, med Sony Click-automationen, som i många avseenden lutar sig mot i princip det allra senaste av fototeknik, kan fotograferna frigöra sig nästan helt från kamerateknikens tvångströja. Äntligen har det nu blivit möjligt att istället lägga ett nära fullständigt fokus på själva bildskapandet och "BILDEN" istället för det tekniska handhavandet. Det märkliga har tydligen skett, att ju mer avancerad teknik vi fått i kamerorna , ju mer har fokus kunnat flyttas från själva tekniken till "BILDEN"! Vem såg det komma? Så nu kanske vi framöver kan slippa att se dessa olika sätt att se på tekniken som helt oförenliga, även om jag tror att det kommer ta ett bra tag innan Fotosidans "hard core" bildkramare kommer falla sidans klassiker om halsen.
I många år har man i tråd efter tråd pratat om ergonomi som något som handlat om var knappar sitter på kamerahus, hur stora de är och om de är upplysta eller inte. Om rattar går att hantera med vantar eller inte och hur taktila de är. Men det är först nu vi kan lämna den diskussionen bakom oss - om vi vill. För med en kamera som konfigurerats för smart automation "to the max", så kan man nästan helt sluta tänka på både knappar, menyer, vred och spakar. Den mest ergonomiska kameran är för mig den man slipper bry sig om helt när man tar sina bilder. Det är den man verkligen istället kan helt koncentrera sig på motivet med. Det är en kamera som inte är i vägen i själva fotoögonblicket. Är det inte det som är själva essensen i begreppet ergonomi?
Senast ändrad:
