Fotosidan Magasin

Du befinner dig i djupet av en kokande gryta, ett hav av glädje, spilld öl och kroppsodörer. Fullt sjå att hålla kameran i säkerhet, själv är du hjälplöst på glid under de sekunder du inte lyckas levitera med hjälp av den vibrerande massan som omsluter dig.

Studentfirande?

Nej, men du minns plötsligt avsnittet av teveserien ”Alla är fotografer” där Johan Rheborg får i uppdrag att kravla upp på ett lastbilsflak med en mobilkamera och ett dussin nybakade, frustande och sjöblöta studenter. Målet var att ta sig ut ur trygghetszonen, släppa kontrollen och ta konstnärliga bilder i ett oberäkneligt kaos som vägrar ta regi.

Utmanande och utvecklande.

Kaos är det visserligen här hos dig också, men inget studentflak. Även om stämningen är närapå identisk och du inser att det här är ett minst lika potent uppdrag.

Du har sett fram emot den här dagen, du har fått chansen att kombinera två av dina främsta intressen: musik och fotografi. Favoritbandet spelar, scenshowen är magisk och stämningen är minst sagt hög. Du har släpat med dig din nya kamera och kanske lite för många objektiv i en vansinnigt tung ryggsäck. Men du hade inte räknat med att dela upplevelsen med en flock vattenbufflar på universums största väckelsemöte.

Hur ska du få en bra bild här? Du är en Navy Seal på omöjligt uppdrag. Det krävs ett enormt fokus och nästan överjordisk styrka att hålla kameran stilla länge nog för en rimlig chans.

Det är lönlöst, plötsligt står ISO på en kvarts miljon och spegeln har fällt upp sig själv? Du råkar träffa en kille på örat med åtta hundra gram prima zoomobjektiv i fullt utfällt läge. Han vrålar och fäktar efter dig. Tröttnar och kastar en halvfull ölburk som fastnar i din keps. Hur mycket öl tål kamerahuset egentligen? Går det här ens på försäkringen?

En skog av armar vajar framför dig. Tio meter fram till scenen och minst åtta till staketet. Du ser femton fotografer i diket mellan scenen och publiken. Så lätt det verkar, ett område fredat från tjurrusningar och lervälling.

Åh, tänk den dag när du kan få ett fotopass och få stå i diket som de som är här på jobb. Att slippa leka hela havet stormar under zombieapokalypsen.

Så här kommer nu jag och berättar att det inte är lösningen. Eller ja, din kamera håller sig frisk och fräsch och du slipper viftande armar som skymmer sikten. Men i övrigt?

Att jobba i diket kan vara härlig adrenalinrusch, det är ändå något alldeles speciellt att se artister göra entré på nära håll. Du skulle kunna nudda Justin Timberlakes skor härifrån. Och Veronica Maggio kanske pekar rakt mot dig, bara dig när du tar en bild.

Men det finns andra problem. Att fjorton andra fotografer vill stå på exakt den plats du själv står på, att fastän du cirkulerar för att ge kollegorna en bra chans ändå känner av pressen och de vassa armbågarna.

Att den snäva vinkeln upp mot scenen innebär att du snarare fångar ljusriggen istället för showen. En schysst vidvinkel underifrån, precis intill Justins högerfot är visserligen svårslaget men ack så sällsynt. Det gäller att ha tur också, att få bilder i rätt ögonblick när ljuset, scenografin och framträdandet förhöjer varandra. Det kan vara knivigt.

Vad vill jag säga med det här?

Jo, det är svårt att vara kreativ på en plats som alltid är likadan, precis framför scenen. En yta som dessutom befolkas av fotografer som jagar i stort sett samma bildlösningar. Nästan alla kommer hem med likadana bilder, det som räknas är tiden, vilket mediehus som får bilderna först.

I diket får man som fotograf vara endast under de tre första numren. Om ens så länge: Vissa artister är så måna om sin framtoning att de helst inte vill bli fotograferade alls, de skickar hellre ut pressbilder från egna fotografer som de kan kontrollera.

En bild på en artist på en scen ser nästan likadan ut världen över, oavsett arena. Det som skiljer är publiken och miljön runt omkring. Är du intresserad av stämningen och konsertupplevelsen är det i publiken du måste vara och de måste få vara en del av dina bilder.

Ett teleobjektiv ger ett perspektiv som inte säger mycket om upplevelsen. Men kryper du närmare och ger dig in i närkamp med publiken med alla sina fäktande armar, skrålande röster och tårfyllda ögon, då är du något på spåren.

Och tillåt dig att tappa kontrollen ett litet tag.

Det, om något, är utvecklande.