Krönika: Den nya lättjan
Det kanske är något i dricksvattnet. Eller i luften. Jag vet inte vad det är, men en ny egenhet har sakta slagit rot hos människor runt omkring mig. Jag kallar fenomenet »Den nya lättjan«. Och jag tycker inte om den. Den verkar dessutom vara smittsam.
På känt spanarmanér ämnar jag lägga fram tre iakttagelser för att stödja min tes. Vi börjar i klassrummet.
Efter en knapp veckas undervisning i bild-behandling kämpar eleverna med att få de grundläggande färdigheter som krävs för att styra upp en bild. Agnarna sållas från vetet redan här, de som biter ihop och gör tråkiga men nyttiga övningsuppgifter gör stora framsteg. Jag vet redan nu att det är just de som kommer att kunna låta talangen blomma ut och slå världen med häpnad.
I andra änden av rummet sitter »suckarna«, de som säger sig kunna tillräckligt och tycker att det grundläggande är tråkigt. De vill lära sig avancerad hudretusch redan första dagen och vill inte förstå att det kräver en stadig grund. Helst ska det vara okomplicerat och ruskigt snabbt, klart på en knapptryckning och en kafferast. De snabba fultips de inhämtat via nätet förslår inte långt och när nivån på det tidskrävande hantverket går upp för dem byts suckarna mot kvidanden …
Efter några dagar orkar de inte ens närvara.
Vi glider vidare in på Facebook, en samlingsplats som de yngre har lämnat till förmån för nyare och piggare sociala kanaler. Här är det vi som är lite äldre som språkar, bråkar, delar och frågar. Och det är just denna störtflod av onödiga frågor som driver mig till vansinne. Det tycks nämligen som om hela flödet fullständigt tappat förmågan att hitta tillräcklig information för att klara sin vardag. Istället för att göra en enkel sökning på nätet efter öppettider, busstidtabeller eller korrekt slutartid för videoinspelning så lyder man sin första impuls: att skicka ut en fråga på Facebook och låta andra googla fram resultatet åt en. Det handlar inte ens om värdering av information eller rekommendationer, utan fakta. Mycket lättfunnen sådan, dessutom.
Det är inte länge sedan vi såg googling som lättja, nu orkar vi inte ens det.
Jag sitter på Svenska Fotografers Förbunds årsstämma. Efter en omständlig och trevande verksamhetsberättelse drar det ihop sig till röstning för ny styrelse. Det nämns att ett av förbundets stora utmaningar är att locka nya medlemmar, främst yngre.
Det finns ett förslag på ny ordförande och några nya ledamöter i styrelsen för att kunna blicka framåt. Flera äldre medlemmar upprörs, de flesta är överåriga och inte yrkesverksamma längre men tycks ha all tid i världen att ifrågasätta och hindra utveckling. »Inte ska vi väl förnya något som fungerar, de äldre har ju mycket kvar att ge och kommer att lösa det här!«
Tanken vandrar och fastnar vid ett citat (som felaktigt tillskrivits Einstein): »Dumhet är att upprepa samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.« Med tillägget att dumhet i det här fallet är samma som ängslighet och inte minst lättja. Det är jobbigt att tänka i nya banor.
Den nya lättjan tycks drabba alla ålders-kategorier. Och den närmar sig dumheten med stormsteg.
Läs mer
Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 4/2018
SARA ARNALD
Sara Arnald är frilansfotograf och fotolärare i Stockholm. Hon har en masters från Fotohögskolan och en ingenjörsexamen från Chalmers.
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
26 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Alla vill ha en "quick fix-knapp" i appen som gör jobbet. Hantverk, tålamod noggrannhet och yrkesskicklighet är förlegat.
En iakttagelse som jag gjort är att apparater/prylar som inte ger perfekt resultat omgående kasseras och benämns vädelösa.
Ett väldigt lärorikt exempel är när jag för tio år sedan tog mitt körkort. Jag var då 64 år. Den övriga gruppen i körskolan var ungdomar strax efter gymnasieåldern.
Jag visste att detta skulle bli svårt, så jag jobbade på duktigt – och mycket riktigt, jag klarade både uppkörning och teori på första försöket. ALLA mina unga kurskamrater blev underkända. Dom hade trott att det skulle vara lite småslappt som på gymnasiet.
Jag garvade och gick hem med mitt nya körkort.
Så länge jag bedrev min firma som fotograf hyrdes jag in som bildlärare på estetisk linje.
Innan vi började med ren digital bildbehandling och dito fotograferande ägnades ett ganska stort antal lektioner till analog fotografering, framkallning/kopiering och övningar om skärpedjup, bländare/tids påverkan, bildanalys etc och allt som hör till.
Verkade som om det höjde förståelsen för att även digital bildbehandling är ett hantverk som fordrar övning, teori och praktik i samma utsträckning.
Men det var ett par år sedan. Numera måste jag sälla mig till den skara som gjort liknande observationer som du så pricksäkert beskrivit.
Därtill gäller det även äldre på fotokurs som vill den snabba vägen och tyvärr blir nöjda med sina "kalkonalster".
Parallellen mellan lathet och dumhet är klockren.
Ni vet vilka ni är...
Gratulerar till föryngringen och ett inlägg som räddade min dag.
så kvittra de unga!