Fotosidan testar
Äntligen har Olympus kommit med ett teleobjektiv som passar för fågelfoto. M.Zuiko 300/4 IS Pro ger ett utsnitt motsvarande 600 mm jämfört med småbildsformatet.
MFT-partnern Panasonic introducerade under 2016 en rejäl telezoom på 100-400 mm. Olympus har istället valt att bygga ett teleobjektiv med fast brännvidd, men i gengäld är det ljusstarkare. Resultatet är imponerande.
Olympus har ofta framhållit möjligheten till superkompakta teleobjektiv som en stor poäng med Micro Four Thirds-systemet. Men faktum är att bortsett från ett par måttligt imponerande telezoomar, en 75-300 mm från Olympus och en 100-300 från Panasonic, så har det saknats riktigt långa objektiv till systemet. Men nu har vi två utmärkta telen: Olympus M.Zuiko Digital 300/4 IS Pro i och Panasonic Leica DG 100-400/4-6,3 Asph Vario-Elmar Power OIS.
Olympus 300/4 spelar i en helt annan division än den tidigare 75-300-zoomen, och det avspeglas inte minst i priset som är rejält högt. Det här objektivet är nästan 10 000 kronor dyrare än Nikons 300/4G PF VR och dubbelt så dyrt som Canons EF 300/4L IS USM.
Men det är också ett gediget kvalitetsobjektiv med mängder av omtänksamma finesser och framför allt, en riktigt hög optisk kvalitet. Skärpan är bra över hela bilden redan vid maxbländaren och nedbländat ett eller två steg är skärpan fantastiskt bra. Skärpan är bra redan vid närgränsen på 1,4 meter och imponerande bra på riktigt långa avstånd. Vinjettering, distorsion och kromatisk aberration är försumbara.
Bra räckvidd och skärpa. Bildvinkeln du får med Olympus 300/4 IS Pro motsvarar 600 mm på en småbildskamera (fullformat). Det här fungerar bra för att fånga fåglar och djur på bild. Ljusstyrkan på f/4 och det faktum att objektivet är skarpt redan vid maxbländaren gör att du kan ta bilder även när ljuset inte är så starkt. (Mandarinand, E-M5 II, 300 mm, f/4, 1/320 och ISO 800)
Den inbyggda stabiliseringen, Olympus första för Micro Four Thirds, är mycket effektiv och ger i sig själv upp till fyra stegs stabilisering, och ihop med stabiliseringen i de nya kamerahusen skall du kunna få upp till sex stegs stabilisering. Tyvärr är objektivet inte kompatibelt med Panasonics liknande Power IS-funktion.
Fokuseringen är tyst och mycket snabb. Olympus har en smidig lösning för att växla till manuell fokus, du bara drar fokusringen ett snäpp mot dig. Fast vi hade gärna sett en spärrknapp för den funktionen. Det är lätt att oavsiktligt växla till manuell fokus bara genom att ta fram kameran.
Objektivet är omsorgsfullt vädertätat och med tanke på att det inte ändrar längd vid fokusering drar det inte in någon luft. Motljusskyddet är inbyggt, stativfoten är rejäl, löstagbar och Arca Swiss-kompatbibel.
Det här är ett efterlängtat objektiv i Micro Four Thirds-systemet, men priset svider. För många naturmänniskor och kanske i synnerhet fågelskådare kan det här ändå vara ett prisvärt lättviktsalternativ till ett APS-C- eller småbildssystem.
Smidig manuell fokus. Skall du fotografera ett par skäggmesar som gömmer sig inne i vassen är autofokusen helt chanslös. Olympus har en elegant lösning där du bara drar fokusringen ett snäpp emot dig så har du helt manuell fokus där kameran kan förstora eller lägga på kontrastframhävning (peaking). Vi önskar dock att det fanns en spärrknapp för att byta till manuell fokus, det är lätt att växla av misstag vilket kan leda till fokusmissar. (E-M5 II, 300 mm, f/5,6, 1/640 och ISO 200)
Slutsats
Olympus M.Zuiko Digital 300/4 IS Pro är ett ljusstarkt men ändå kompakt och måttligt tungt objektiv. Det har härliga optiska prestanda och mängder med smarta detaljer. Men priset är högt. Det här objektivet fyller ett stort behov för Olympus och för Micro Four Thirds-systemet: ett hyfsat ljusstarkt toppresterande långt teleobjektiv.
9 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Har ni gjort ett regelrätt test på Panasonic 100-400? (Jag hittar inget i innehållsförteckningarna till Fotosidan Magasin, men alla artiklar finns kanske inte listade här på webben?).
En intressant sak att testa i så fall är att jämföra med Panasonics och Olympus zoomar som går till 300mm, och se om man vinner på att använda Panasonic 100-400 eller på att beskära från de kortare zoomarna.
Angående de kortare zoomarna upp till 300 mm så är de enkelt uttryckt inte i samma division som Olympus 300/4 eller Pansonics 100-400, inte ens när du jämför på samma brännvidd utan att beskära.
Varför jämföra med dessa? Om man jämför med Canon och Nikon 600 mm så blir bilden en annan. Dessa ligger på över 100 000:-. De är dessutom bra mycket större och tyngre.
Jag antar att du syftar på att ett 300 mm på MFT kan sägas ha ekvivalent brännvidd (samma bildvinkel) som ett 600 mm på småbild. Men då tar du bara upp ena delen av ekvivalensen och hoppar över den andra som ju ofta är den som verkligen gör teleobjektiv dyra - ljusinsamlingen. För att få en rättvis jämförelse behöver du hitta ett 600/8 för Canon eller Nikon att jämföra med, och några sådana tillverkas inte. (Vilket på ett sätt är lite synd - de hade varit smidiga).
En teknisk ekvivalent jämförelse som däremot funkar är ju med Canons 400/5,6 på en APS_C-kamera. Det objektivet väger lika mycket som Olympus 300/4 Pro, är ungefär jämnstort men kostar hälften så mycket, ca 12 000 kr. Fast den prisskillnaden handlar nog mest om "nytt vs gammalt".
Skall du har ett 300 mm till Four Thirds som verkligen ger samma bildresultat (samma ljusinsamling) som en 600/4 på småbildskamera får du ha en 300/2, och ett sådant objektiv blir ungefär lika stor som en 600/4. Eller omvänt, som jag redan nämnde, du kan jämföra en 300/4 på Four Thirds med en 600/8 på småbild.
Om du vill läsa mer om hur det här kan jag rekommendera den här artikeln:
https://www.dpreview.com/articles/2666934640/what-is-equivalence-and-why-should-i-care
"ISO and its role in clarifying and confusing
The thing that complicates matters is ISO. ISO ensures that, if you expose a sensor to a given light intensity for a given amount of time, then you will get a certain brightness in your final (JPEG) image. Because it's based on intensity of light, it means that ISO depends on F-number, not equivalent aperture. This means that, a Four Thirds camera with a 50mm f/2 lens at ISO100 should produce a JPEG of the same brightness as a Full frame camera with a 100mm f/2 lens at ISO100 and, set to the same F-number and shutter speed, even though its smaller sensor means it is receiving 1/4 as much total light."
Så f/2 är f/2, och ger samma exponering/tid. Och personligen är det enda jag bryr mig om, då jag välkomnar mer dof och snävare vinkel. Bruset är hanterbart. Undrar varför man aldrig pratar om just denna del av "ekvationen", utan allt ses utifrån FF som norm.