En fläkt från flydda tider - nu med bilder!

Nämnde i tidigare inlägg att jag av min morbror fått en fin present: min mormors kamera. Efter lite letande på nätet har jag identifierat kameran som en Voigtländer Avus 6,5x9. Den här kameran tillverkades 1914-1935, vilket stämmer ganska bra med de gamla negativ som fortfarande finns i en skokartong i min garderob.

Utsikt över bakgård i Göteborg. Snöras på vårvintern. Kanske första bilden med kameran?

Min mormor hette Anna. Hon var en tidig fotoamatör och de första negativen i skokartongen verkar vara från ca 1910.  Vilken kamera de kommer från är okänt. Kanske någon lådkameramodell? Avusen verkar mest ha använts med filmpack. Man kan i flera av bilderna se barnen leka med omslagspappret till filmpacken, så antagligen tog det en stund att ställa in kameran.

Familjen tycks ha fått en viss fotovana med tiden. Fotografen lyckas i alla fall inte locka barnets intresse från förpackningen till filmpacken.

Vad man kan se från pappersfickorna som negativen ligger i så lämnades filmen in för framkallning och kanske även kopiering. Hon gjorde även kopior själv genom att lägga negativet ovanpå ett fotopapper i en särskild ram och ställa denna i fönstret för att exponeras. Efter någon timma kunde sedan bilden framkallas.

Fönsterbänk tidigt 20-tal. Nattens drottning blommar och det är givetvis ett bra tillfälle att plocka fram kameran.

Motiven är mest familjebilder och omgivningsbilder.  De äldsta av dessa verkar vara från ca 1920, med tanke på åldern på barnen på bilderna. Sen kan man följa barnen i ca 20 år framåt. Därefter verkar kameran ha bytts ut mot en modernare modell för rullfilm, förmodligen en Kodak Junior 620 som också finns kvar.

Detta var före de praktiska barnklädernas tid. Observera sjömanshatt och knäppkängor.

Negativen är lite större än vad min scanner klarar av, så en viss beskärning har gjorts.

Nu återstår att se om kameran även kan prestera bilder i nutid. Sommarens projekt kanske...

Glad påsk!

Glad Påsk alla Fotosidan-vänner!

Önskar Ylva

Jag älskar presenter!

I bland blir man glad! När man har hållit på att fotografera med gamla kameror ett tag så händer det i bland att folk frågar om man kanske vill ha något som de har liggande. "Du kanske kan ha nytta av den här...?" Och det är ju alltid lika roligt att få presenter! Men allra bäst är ändå de kameror som funnits i familjen och man kan härleda bilderna i gamla album till.

När jag hälsade på min morbror förra sommaren fick jag inte en gammal familjekamera utan TVÅ! Den ena var min mormors Voigtländer bladfilmskamera och den andra en Voigtländer Bessa 66, "Baby Bessa".

Efter lite letande på webben har jag kommit fram till att den förmodligen är från 1947.

http://voigtlander.pagesperso-orange.fr/cadresA.htm

Så i med en rulle 120-film och ut och prova. Resultatet syns nedan. Lite "mjuk" karaktär, men i övrigt god kvalitet på bilderna. En liten och smidig kamera och ramsökaren fungerar förvånansvärt bra.

Bildformatet är 6x6. Här lätt beskuret, enbart p.g. av min tendens att hålla kameran något snett...

Kan nog bli en och annan rulle till i den burken...

Krax krax

och host host.

Har man lyckats attrahera en ondsint bacill så är det bara att acceptera att det är bakstupa ryggläge på sofflocket som gäller tills man är i form för att vistas bland normala människor igen.

Passar på att muntra upp mig, och kanske er, med denna meny från Jordaniensemestern i januari. Får man kanske fresta med en Ice Cream After Eight med rikligt innehåll?

Risken är att man får vad man beställt. Men vi drabbades som tur var inte av något. 

Om någon fotosidan-medlem kan läsa den arabiska texten skulle jag däremot gärna vilja veta vad det står "på riktigt"!

Äntligen kom den stora dagen!

Three – two – one … och så hörs ett kraftigt muller och MASER 12 lyfter. Det är dags för höjdpunkten på två och ett halvt års förberedelser. Många sena kvällar har tillbringats över konstruktion och montering, många papper har vänts och möten har hållits. Vi har letat ny teknik och vänt och vridit på varenda del.
Forskargruppen har åkt fram och tillbaka mellan Marseille och Solna för att göra breadboardtest efter breadboardtest för att förfina experimentet in i det sista. Vi har testat och testat, med vibration, temperatur och i vacuum så att allt skall hålla. Och nu sitter vi alla i ett kontrollrum 50 meter från en startande raket och håller andan i spänning. Skall det lyckas?

Detta är inte min bild. Men eftersom jag har lånat ut min kamera så får den komma med ändå. Olle Janson har riggat och vår kollega PH tryckte på fjärrutlösaren vid rätt tillfälle.

Operations officer fortsätter räkna: one, two, three… ten seconds* pip*, twenty seconds *pip*, spänningen är total. Första steget har brunnit ut, andra steget har tänt. Allt går efter plan.

Motorseparation. ”Jojon” aktiveras. Två tyngder i långa linor som lindas upp och stoppar raketens rotation på samma sätt som en skridskoprinsessa avslutar sin piruett genom att sträcka ut armarna.
Rate-controlsystemets gasdysor finjusterar bort det sista spinnet med en liten tryckpuff och jag ser Microgravity-signalen tändas på min skärm.  Payloaden svävar fram stabilt i en kastbana högt ovanför atmosfären. Högre och högre.

Nedräkningen har varat i flera timmar. Vi har kollat alla parametrar, syrgasnivå, förvärmning, kommunikation. Nu är det sanningens minut.

Mycket knappar i manöverrummet. På monitorn kan man se om kollegorna är ute och jobbar.

Vi tittar intensivt på skärmarna. Jo, där startar den slutliga värmningen av ugnen.  Kameran går på automatiskt och visar en svart bild. Jag prickar av i min checklista. 30 sekunder kvar för röntgenröret att värma upp och…, jo där kommer bilden nedlänkad direkt från 270 km höjd!

Än ser vi ingte mycket. Vårt metallprov är nu helt smält och bilden jämnt grå. Stelningsprocessen börjar. Vi följer kurvan på temperaturens sänkning i ugnen. Fortfarande grå bild. Är något fel? Forskarna stirrar sammanbitet på skärmen. Några grader kallare, några grader kallare... Kommer det att fungera som under våra tester på jordytan? JO DÄR! Nu syns något i bildens nederkant! Strax börjar vackra ”ormbunkar”, dendriter, att växa upp. Legeringen börjar frysa.
Snöstjärnor bildas och vi ser det hända. Experimentet fungerar precis som det var tänkt.  Spänningen släpper lite och alla pekar: Titta där, titta där! Glada miner överallt.

Snart är våra 6 minuter till ända och vi fryser provet helt innan raketlasten ”payloaden” går tillbaka in i atmosfären.

Nu är vårt arbete avslutat och vi kan slappna av, men raketen har fortfarande en bit kvar på sin resa. Några gaspuffar till och den tumlar in i atmosfären. 

Bromsfallskärmen fälls ut.  Sedan den stora fallskärmen. Operatören följer banan via GPS-signalen
fram till landning. Vi har två helikoptrar stående ute i raketskjutfältet, nu lyfter de och vi får efter en stund besked: Payloaden hittad! Allt ser bra ut!
Hurra!

Vissa har många skärmar att hålla reda på.

Nu skall först de biologiska proverna från två blod-experiment monteras ut och placeras i en uppvärmd transportlåda för att snabbt återbördas till Esrange och sitt forskarteam. Sedan lyfter helikopter två resten av payloaden. Efter två timmar har allt kommit tillbaka till utgångspunkten. Nu kan vi montera ut vårt prov så det går att utvärdera mikrostrukturerna i labbet vid ett senare tillfälle och vi kan börja förbereda våra referensexperiment som skall utföras nästföljande dag. Men först en välförtjänt lunch. Nedräkningen började redan vid tre på morgonen för att utnyttja dagsljuet maximalt, så vi är rejält hungriga, trots att vi hann sticka emellan med en snabb frukost.