Tre...Två ...Ett...

"Voicecount starts at minus five minutes". Nu ligger spänningen tjock som chokladpudding i kontrollrummet.  Dörren till bunkern är låst och alla obehöriga ivägskickade med buss för att komma utanför riskzonen vid en eventuell olycka. Bara de med gröna brickor är kvar i "blockhouse". Maxustornet, byggnaden som raketen står i under uppbyggnaden är bortrullat och det är bara själva startrampen kvar. En 17m hög Maxus 8 med en 10 tons krutmotor och fyra experiment från europeiska forskare. Nu ser den plötsligt liten och bräcklig ut alldeles ensam på plattan, men när man är uppe på den högsta plattformen 15 m över marken känns den enorm.

Vi sitter vid våra skärmar, två operatörer och den ansvariga forskaren. Uppvärmningen av det första experimentet är redan startat. "Minus four minutes", vi kollar att allt ser normalt ut. Snart försent att avbryta om det skulle bli något problem. "Minus three minutes". Den automatiska sekvensen startar de två kvarvarande ugnarna. Alltid lite nervöst fast man har testat så många gånger.  Programvaran är mitt ansvarsområde och jag hoppas förstås att inget har blivit förbisett. "Minus two minutes". Nu trycker jag på kappen för att gå över på batteridrift. Det skulle inte vara roligt att ha glömt det när "umbilikalen", sladden som innehåller kraft och kommunikation, dras ur vid start! Tur vi har checklista! Min kollega rapporterar till payload engineer som meddelar kontrollummet att hela nyttolasten nu är klar för start.

Nu är det bara en minut kvar. Kontrollrummet räknar tiondelar. Vid minus 20 slår jag av ventilerna till vacuumpumpen. Kollegan slår av termiska badet som har hållit utrustningen vid konstant temperatur. Five - four - three -two- one - liftoff - one -two ... ja man räknar faktiskt upp också!  Yess, jag ser liftoffsignalen, umbilikalen har ryckts ur och vi hör och känner ett kraftigt muller.  Som operatör ser man inga starter, men man känner desto mer.

http://www.youtube.com/watch?v=rdaZthfM9nU&NR=1

Nu är det en dryg minuts flygning tills motorn har brunnit ut. Vid 100 km höjd tar atmosfären slut och motorn kopplas bort. Sen får nyttolasten flyga vidare på egen hand. De-spin-systemet ser till att ingen rotation finns kvar som kan störa vetenskapen.  Vid ca + 7 minuter når raketen "apogee", den hösta punkten på banan. Då är den drygt 700 km från jordytan, dubbelt så högt som Rymstationen ISS. Tur att ISS går i en sydligare bana, annars hade det kunnat hända något tråkigt.

Men det märker vi inte mycket av. Vi är totalt koncentrerade på våra mätdata. Jag justerar ett experiment som beter sig annorlunda än förväntat. Ett snabbt beslut måste tas. Forskaren diskuterar kort med min kollega och beslutar hur vi skall gå vidare. Jag justerar ett par värden och vi kan sedan fortsätta den automatiska sekvensen.

Reentry. Nu är tyngdlösheten slut och nyttolasten på väg in i atmosfären igen. Jag kollar att alla delsystem slås av på ett kontrollerat sätt för att överleva ett eventuellt "magplask". Vi vill ju inte förlora några mätdata!

Ytterligare några spännande sekunder. Sen annonserar den tyske operatören till höger om mig att fallskärmen har vecklats ut. Vi tittar alla på hans monitor där ombordkameran visar en klart orange fallskärm mot en blå himmel. Allmänt jubel bryter ut och alla börjar hoppa runt och skaka hand och krama om varandra.  Flygningen är över och allt har gått bra!

2010-04-02 15:02   Enicar

Med en sån där motor kommer man snabbt iväg vid trafikljusen. Verkar vara en sportbil i jämförelse med de långtradare Nasa skickar upp.
Att du bara vågar vara ansvarig för programvaran. Jag håller hårt på devisen - " Det är mänskligt att fela men ska man klanta till det ordentligt då behöver man en dator också"
Spännade läsning. Umbilikal blev jag tvungen att googla :-)
mvh
Pa

Svar från ylva_h 2010-04-02 22:26

Visst är det faschinerande att det går så fort. 70 mil tur och retur på ungefär 20 minuter. Man kan ju jämföra med en bil, det skulle vara som att åka Stockholm-Malmö på 10 minuter...

Mycket facktermer i den här branchen, och extremt många tre-bokstavsförkortningar. I bland måste de tom. återanvända dem!
Umbilikalerna syns ganska bra på bilden, det är de där sladdarna som går från plattformarna till raketen. Vi hade både en elektrisk umbilikal med spänning och kommunikation och en vätskeumbilikal (två slangar) som höll alltihop vid en konstant temperatur.

Håller med om datorn ;-) Bra sagt, skall komma ihåg det för framtida bruk...

2010-04-02 15:48   eos30

Spännande och intressant läsning Ylva :-)
Jaså det finns så stora single-stage krutmotorer? Har alltid trott att alla lite större var flytande bränsle, men kul att lära nytt :-) Och Maxus har ju funnits ett tag, så det var väl dags att lära sig det nu ;-)

Måste se till att åka till Esrange på besök nån gång, vi ska vara stolta över att vi har det :-)

Glad Påsk :-)
/Jörgen

Svar från ylva_h 2010-04-02 22:28

Ja visst är det kul att vi har en egen raketbas. Norrmännen har ju en egen, men de kan inte landa på torra land. Det finns turistvisningar nuförtiden om man vill gå och titta.
Maxus är lite maffig. Det känns i maggropen när den drar iväg. Nyårsraketerna är lite futtiga i jämförelse.

2010-04-02 17:26   N Thomas Meldert

Du skulle ha varit med på fotoklubbsmötet igår. Fikabildstemat var teknik. Du hade legat bra till hos domaren! Det skulle vara kul att vara med om det någon gång.

Svar från ylva_h 2010-04-02 22:30

Ja, det hade jag ju tänkt, men det kom lite oplanerat emellan i form av en kines som kinesar i vårt arbetsrum och svärmor som har hamnat på sjukhus.
Akta dig, rätt som det är sitter du också inlåst på arbetslägret. Man skall vara försiktig med vad man önskar ;-)

2010-04-02 19:06   EGW

Tack för denna spännande glimt från ett annorlunda jobb!

Svar från ylva_h 2010-04-02 22:32

Kanske lika exotiskt som jag tycker att dina rapporter från Saltspring är!

2010-04-03 09:33   Micke Borg

Spännande. Krutröken måste ligga tungt över Maxustornet. Lite som vilda västern fast i rymdteknologisk miljö. När jag va liten så räckte det med att min mamma skrev ett intyg till järnhandlaren om att jag fick köpa 1-öres smällare fast jag inte fyllt 15. Det funkade alldeles utmärkt. Vem ska mamsen skicka intyget till för en så där raket? :)

Svar från ylva_h 2010-04-03 12:09

Ettöres va kul! Min kompis hade en modellkanon som man kunde köra dom i. Och så satte man ihop 4-5 st och slängde in i grannarnas brevlådor. Sen skickade mamma ut storebror att ta oss i örat och så var det slut på det roliga för den gången... Tror faktiskt jag har några kvar i en låda nånstans, och de sista knallpulverskotten till "pickadollen".
Du får prata med ESA så kanske du kan få en egen raktemotor att leka till till nyårsafton ;-) Eller Khaddafi, han har kanske ett par på lager... men då kommer nog en STOR storebrorsa och tar dig i örat.