Färgfilm återuppväckt

Film som lagrats i frysen kan hålla sig nästan hur länge som helst. Åldrandet liksom stannar upp. Om man inte har den i frysen, åldras den mer om den har hög ISO. Så vad sägs om en film med ISO 25 som lagrats i frysen i 30 år? Jag köpte en Kodak Ektar 25 för ungefär 30 år sedan. Den filmtypen tillverkas tyvärr inte längre. Finns bara ISO 100, numera. Utgångsdatum stämplat på förpackningen är 12/1995.

Jag valde att framkalla den själv. Första gången i mitt liv jag framkallat färgfilm C41. Men det är egentligen inte speciellt annorlunda än vanlig svartvit framkallning. Bara att man kör med högre temperatur (som man löser med en Sous-vide i en plastbalja). 
Men att redigera de inscannade negativen sedan i datorn är lite mer jobb. Det måste jag bli bättre på. Särskilt färgbalansen.

Jag och min fru gav oss iväg till ett naturreservat vid Vättern. Jag fotade panorama som jag tänkte stitcha ihop i antingen Capture One Pro eller Affinity Photo. Det visade sig svårt av någon anledning. Inget av de vanliga sätten funkade. Som tur var gick det att stitcha manuellt i Affinity Photo. Man skapar en nytt dokument och "lyfter in" de ingående bilderna och gör masker för varje bild. Faktiskt lättare att göra ändå det låter. 

Tyvärr bara 5 bilder med 50mm-objektivet (stående, med en del överlapp), så det räckte inte riktigt till XPAN-format (65x24). För det krävs 6 stående bilder med ca en tredjedels överlapp.
Men det blev en bild med ganska mycket högre upplösning än om jag bara skulle tagit den här bilden med t.ex. ett 24mm eller vad det kan motsvara. 

Jag tog naturligtvis ett porträtt av min fru också. Hon fastnar fortfarande på film, verkar det som. Även färgfilm. Hon fyller år idag. Grattis!


Så nu vet vi att det inte är något problem att plocka fram en 30 år gammal film och fota. Man behöver inte kompensera för åldern på något sätt, varken exponering eller framkallning.

Automatisk registrering av Olympus-objektiv på Leica M

Digitala Leica M-kameror, som min M10, t.ex har ju inga elektriska kopplingar mellan objektiv och kamerahus. Men kameran kan ändå känna av vilket objektiv som sitter på kameran, och använda den informationen till lite olika saker. Dels lagrar den metadata för bilden och dels kan den göra vissa korrigeringar i bilden direkt i kameran i raw-filen, t.ex. kompensera för vinjettering. Även auto-ISO i kameran använder information om brännvidden för att välja en ISO som ger tillräckligt snabb slutartid för brännvidden, för att undvika skakningsoskärpa.

Hur vet då kameran vilket objektiv som sitter på? Jo, det fungerar bl.a genom att alla moderna Leica M-objektiv har en sk. 6-bit kod i form av sex antingen svarta eller vita prickar på bajonett-fattningen. Äldre objektiv kan lämnas in till Leica för att få dessa i efterhand, eller kan man göra det själv. Kameran har även alla Leica M-objektiv i en meny, så att man kan välja vilket man har satt på kameran, om det är ett äldre objektiv utan kod. Även Leica-objektiv för R-fattningen för Leicas gamla spegelreflexkameror, finns i menyn. Men det finns ingen 6-bits kod för dem. Förutom 6-bitskoden finns det även en mekanisk koppling i bajonetten som väljer vilka ramar som ska visas i sökaren. Det finns därför tre olika "varianter" av bajonettfattningen. Varje variant ger att två ramar visas samtidigt i sökaren, t.ex. för 35 mm och 135 mm. För att vara korrekt, är det inte bara 6-bitskoden, utan även denna koppling (tre varianter) som kameran använder för att automatiskt avgöra vilket objektiv som sitter på. Detta är viktigt att tänka på för den som vill måla på koden själv. Man köper då en lös fattningsring av rätt variant med sex små spår för koden och målar i, och byter sedan ut fattningsringen på objektivet.  Man kan naturligtvis på detta sätt även själv koda icke-Leica-objektiv med M-fattning från t.ex. Zeiss, eller Voigtländer mm, genom att "lura" kameran att det är ett av Leica's objektiv. 

Hur gör man då om man sätter på icke-Leica-objektiv med en adapter, t.ex. mina gamla Olympus OM-objektiv?

De flesta gör antagligen så att de väljer ett så likt objektiv som möjligt i menyn när de sätter på objektivet med en adapter. Men det är ju lätt att glömma. Det skulle ju vara smidigt med en 6-bitskod även för dessa. Kruxet är adaptern. Man måste ju ha en adapter för varje objektiv i så fall, och koda varje adapter. Dessutom måste det för det finnas infrästa spår där man kan måla koden i. Det har inte alla adaptrar. Men jag råkade faktiskt ha en adapter från amerikansk tillverkare redan, med spår infrästa som man skulle kunna måla i 6-bitskoden. Tyvärr var jag dum nog och köpte fler sådana. Det var ett misstag, skulle det visa sig. Kvaliteten var för dålig på de nya trots att de var från samma amerikanska tillverkare. De klickade inte i på kameran. Jag fick lov att reklamera dem. Jag kontaktade en annan känd tillverkare av adaptrar i Tyskland, känd för bra kvalitet och frågade om de hade adaptrar som man kunde koda själv. Fick svar ganska snabbt. Det hade de inte. Vilket kanske var tur, för deras adaptrar är hiskeligt dyra.

Men ett annat problem som jag inte visste då var ju att adaptern ju måste finnas i de tre olika varianterna beroende på brännvidd, eftersom kameran ju kräver att fattningen ska stämma överens med koden, annars vägrar kameran att registrera koden. I övrigt har man ingen större nytta av ha ramarna i sökaren, eftersom fokusering med mätsökaren kräver en mekanisk koppling, som naturligtvis inte finns på objektiv gjorda för en spegelreflexkamera. Man sätter istället på en elektronisk sökare på blixtskon på Leica-kameran för att kunna ställa in skärpan. Men som sagt det skulle ju var nice om kameran visste vilket objektiv som sitter på.

En lösning skulle vara om adaptern hade en Leica-fattning som var utbytbar, så att man kan skruva på rätt variant, och dessutom ha infrästa spår för 6-bits kodning. 
Var hittar man det? På ebay fanns det naturligtvis billiga kinesiska adaptrar som verkade ha fästskruvarna på rätt ställe så att jag kunde köpa bajonettringen av rätt variant från någon annan kinesisk försäljare på ebay. Sagt och gjort, några veckor senare hade jag en hög adaptrar och fattningsringar. Kvaliteten var lite olika. Adaptrarna från den kinesiska tillverkaren var riktigt bra. De lösa fattningsringarna jag köpte från två olika försäljare var lite si-så-där. En från den ena försäljaren var av bra kvalitet, men felmärkt på kartongen, dvs den var inte den variant den uppgavs vara, och inte heller den jag hade beställt. De från den andra försäljaren gick inte att sätta på kameran av någon anledning - det tog stopp. Efter en inspektion med lupp för att jämföra med den som var OK (men felmärkt) såg jag att det bara var att fila kanten lite, t.ex. med ett diamantbryne jag brukar använda för att bryna mina långfärdsskridskor. Sen funkade det. Ett annat problem var att skruvarna som fäster fattningsringen är av den japanska JIS-standarden, inte den vanliga av typ Phillips. Man behöver därför en speciell skruvmejsel för att inte förstöra skallarna, vilket jag naturligtvis gjorde allra först. 

Tills lut fick jag till det. En adapter kodade jag till mitt 90 mm f/2, en till mitt 50mm f/1.2 och en till mitt 21mm f/2, alla med Olympus OM-fattning. Svårigheten är att välja vilket av Leica’s objektiv man ska välja. Koden pekar ju ut ett specifikt Leica-M-objektiv, inte egentligen brännvidden och största bländare. Det finns dessutom flera olika med samma brännvidd och största bländaröppning, t.ex. två olika 90mm f/2, och Leica har dessutom inget 21mm med bländare 2.0, bara två med 2.8 och ett med 1.4. Jag valde till slut ett med 2.8. 

En sak till återstod. Jag ville ju ha korrekt metadata i raw-filen om vilket Olympus OM-objektiv som jag faktiskt använt. Jag gjorde därför ett litet script på datorn som byter ut metadatat i raw-filen om vilket objektiv som jag använt (dvs det Leica objektiv som kameran lurats att tro att jag har) till det objektiv som verkligen satt på. Så t.ex. varje gång jag påstått att jag fotat med ett Leica Noctilux 50mm f/1.2 så ändrar den det till Olympus OM Zuiko 50mm f/1.2.

Förr eller senare trillar man dit

Nej, kanske inte. De flesta är kloka och håller sig i skinnet. För mig och för många andra har det naturligtvis alltid varit något man drömt om. Men andra skulle aldrig göra något så dumt. Eller så är det helt enkelt ouppnåeligt, eller inte värt det, även om det är en dröm. Själv har jag tagit små steg allt närmare men kanske inte riktigt omfamnat det helt. Det är ju inte värt det, egentligen. Men sen händer något och sen något mer, och sen faller sista pusselbiten på plats och plötsligt står man där och säger. Å vad f-n är det nu det ska ske, eller? Kör till - nu gör jag det. Tag ett djupt andetag. Det går ju alltid att ångra sig, i fall det blev fel. 

Men en kamera är ju bara ett verktyg. Man behöver inte göra en sån stor grej av det. Fast alla som bytt system vet att det är en stor grej. Att hosta upp en massa sparpengar, att sälja av utrustning man haft ett tag och liksom haft en relation till i ur och skur (bokstavligen). Att bekanta sig med en ny kamera från ett helt annat system som är helt annorlunda är kanske inte en liten sak. 

Första steget när den nya bekantskapen har fått på alla nödvändiga tillbehör och alla inställningar har gåtts igenom är naturligtvis dags att ta med den ut på en runda. ”Take it for a spinn”, som de säger.

Ja. Nu är det gjort.

Gamla manuella objektiv från förr: Leica och Olympus på Fuji

Har man väl börjat sätta gamla manuella objektiv från förr på en spegellös kamera är det lite svårt att sluta. Det är så himla roligt och ger en speciell känsla när man fotograferar och får ställa in skärpan manuellt igen som man gjorde förr. Man börjar samla och leta på nätet efter nya och hoppas göra ett klipp. Men egentligen är det lite dumt eftersom moderna linser oftast är mycket bättre, dvs skarpare och med mindre optiska fel, som t.ex. kromatisk aberration. Men ibland kan ett gammalt objektiv ge andra egenskaper som man ändå gillar, som ger lite karaktär på bilderna, t.ex. hur områden med oskärpa ser ut. Idag tog jag några bilder med några objektiv på min Fujifilm X-Pro3 som har ungefär samma brännvidd, motsvarande 35mm i fullframe. En liten jämförelse. Alltid svårt att göra det perfekt vetenskapligt, men det var mest för att jag skulle se själv vad som skiljer dem åt. Det kan man ju alltid dela med sig av. 

Objektiven är:

1. Fujifilm Fujinon 23mm f/2 R WR
2. Leica Elmarit-M 24mm f/2.8 Asph
3. Olympus Zuiko OM 35 mm f/2 + Metabones Speedbooster Ultra
4. Olympus Zuiko OM 21 mm f/2

Priset är lite svårt att jämföra eftersom det bara är Fuji som tillverkas numera. Det kostar nytt ca 4700kr. Leica Elmarit-M Asph 24mm får man leta efter begagnat och kostar ca 12000 - 25000kr. Samma sak Zuiko 21mm f2 ca 9000kr - 20000kr. Ett begagnat Zuiko 35mm kostar ca 1500kr - 4000kr. Priset beror på skicket naturligtvis. 

Man kan naturligtvis fråga sig varför man skulle köpa de där dyra gamla linserna, när Fuji-objektivet är så pass mycket billigare och förmodligen bättre. Men det är en helt annan historia. En sak att tänka på är att Fuji-objektivet bara fungerar på Fujis kameror som är APS-C. Alla de andra objektiven är gjorda för sk. "full-frame", dvs 35mm, och går att sätta på full-frame-kameror från Leica, Nikon, Canon och Sony, t.ex. Vill man fokusera manuellt har Fuji-objektivet ingen mekanik för det, utan det sker motoriserat, vilket inte går att jämföra med de manuella objektivens fokuseringsring. Men det kan skilja en hel del på vilket exemplar man får tag på. En del är tröga, medan andra är lätta att vrida.

En intressant iakttagelse jag gjorde var att färgerna skiljer sig lite. Fujiobjektivet ger lite tråkigare färger, tycker jag. Men skärpan är absolut bäst på fuji-objektivet. Som förväntat är Leica-objektivet skarpare än Olympus-objektiven. Leica har precis som Fuji knappt någon kromatisk aberration heller, vilket Olympus-objektiven lider väldigt mycket av. Värt att tänka på är att Speedbostern kan bidra en del fel också. Men troligen inte så värst mycket. Jag tycker nog att Fuji har lite mer distortion också, men jag får väl fotografera en tråkig tegelvägg nån dag.

Först en bild tagen på bländare 8. Notera att när jag har Speedbooster på är ljusstyrkan ett steg mer än det som står på objektivet. Dvs jag har ställt in bländare 11 på objektivet för att få bländare 8. En Speedbooster är ju en sk ."focal reducer", dvs motsatsen till en tele converter. Brännvidden ändras, men öppningsdiametern är ju den samma.

Sen en bild med lite kortare skärpedjup. Bländare 4 (åter igen ställde in 5,6 på Olympus 35mm med Speedbooster)

Det blir intressant när man beskär bilden:

Jag måste nog säga att jag totalt sett gillar Leica-objektivet bäst, tätt följt av Fuji, sen Olympus 21mm och sist kommer Olympus 35mm med Speedbooster. Men kolla på färgerna. Svårt att säga vilken som är bäst. Men jag tycker på de här bilderna har Olympus 35mm+SB och Leica bättre färger än Fuji. Men det ska sägas att ljuset inte är exakt det samma på just de här bilderna. Men jag har sett samma sak på andra jämförande bilder jag tagit vid andra tillfällen också. Men om man är ute efter mest skärpa är det så klart Fuji som vinner. Det är ju dessutom inte alltid helt lätt att sätta skärpan helt perfekt med manuella objektiv. Jag hoppas jag lyckades.