Brenizer-metoden

Snubblade över begreppet Brenizer-metoden för ett tag sedan. Alltså ungefär att man simulerar en storformatskamera genom att sätta ihop flera bilder till en stor, ungefär som med panorama-bilder, fast inte bara på bredden. Om man fotar med ett kort tele med full eller stor bländaröppning, får man en spännande effekt. Hjärnan luras lite. Det ser lite overkligt ut. Föremål i skärpa ser ut som de är mindre än i verkligheten. Det finns natuligtvis de som fuskar och gör det helt i photshop och lägger på oskärpa i tex. vyer över en stad och får det att lika ett Märklin-landskap. Människor som ser ut som små dockor. Men Brenizer-metoden ger lite subtilare effekt. Det är populärt i bröllops-bilder t.ex. Det finns helt fantastiska sådana på flickr.  Jag blev inspirerad och tog några bilder här hemma i Gamla Linköping. Bland annat den här:

Den här är tagen med Nikon D810 och 85/1.4@F2, men nästa steg blir väl att göra det med film. Då går det väl åt en rulle för en eller två bilder dock.

Film

Bländare 1.2 är skumt.

Det blir liksom inte skarpt alls. Men ändå lite.

Bländare 2 eller 2.8 funkar bättre.

Hur får man in bilderna i datorn nuförtiden? undrade Erik på bilden ovan. Ja, min gamla filmscanner gav upp så fort jag försökte använda den. Så jag tog helt enkelt och fotograferade av negativen med min Nikon D810 med ett 60 mm macroobjektiv med en diaduplikatortillsats. Rätt bra resultat, faktiskt. Lite pilligt att få det rakt och så bara. Byggde en liten negativhållare av ett par diaramar. Men man slipper vänta på scannern, som är jätte långsam i hög upplösning. Men det bästa är att man kan redigera en RAW-fil i Lightroom precis som vanligt. Fast vissa reglage blir lite tvärtom eftersom man måste vända negativbilden till positiv. 

Tillbaka till analogt?

Varför skulle jag vilja fota analogt igen? Nån sa att yngre fotografer som inte växt upp med det analoga gärna vill prova på analogt och köper en gammal kamera för några hundra, eller så. Vi lite äldre har liksom lämnat det bakom oss. Digitalt är så mycket bättre helt enkelt. Bilderna blir bättre och man kan snabbt få feedback och lära sig bli bättre.

Eller?

Jag vet inte om det var min gode vän Daniel som smittade mig, eller min sons kompis, Axel, eller båda. Eller inte alls. Det har nog legat och pyrt ett tag. Saknaden att ställa in skärpan manuellt med snittbild. Enkelheten. Färre funktioner. Inga menyer, inga moder. Framkalla svartvit film. Spänningen. Väntan.

Men vänta. Bilderna då? Kornigheten.  Hmm. En god vän undrade om det inte går att simulera den analog känslan i Lightroom. Nja. Inte riktigt. Här är ett exempel. 

Bilden visar förstås kameran jag köpte. Jag fotade ju länge med en OM-4 Ti, tills den gick sönder. Så det var klar jag köpte en sån här, kameran alla OM-fans drömmer om. Jag testade först att fota en rulle min frus gamla Pentax MZ-S, men den trivdes jag inte med. Jag försökte t.o.m. laga min gamla OM-4 Ti, men den höll inte. Så det fick bli "drömkameran". Och några få objektiv. Jag hade ju sålt alla objektiv för 11 år sedan.  Så jag införskaffade en vidvinkel 28/2, ett normal 50/1.2 och ett kort tele 100/2. Alla superduper-gluggar som hade varit total omöjliga att köpa för en vanlig dödlig förr i tiden. Gissar att det är bra andrahandsvärde om jag vill sälja dem igen.

Skriver lite...

Jaha, här skriver jag lite om mitt fotograferande.